27/3 Bildvisning på Poeten på hörnet.

25-talet människor dök upp. Härnäst blir det Bredaryds kulturdag den 5 maj.

20/3 kl 13 ”Kärlek på arabiska”

Har lämnat in en ansökan till Vetenskapsrådet för det konstnärliga forskningsprojektet ”Kärlek på arabiska”. Många forskare vid framförallt Linnéuniversitetet men också Lunds universitet är involverade. Projektet som är en uppföljning på I telefonen finns hela människan är tänkt att pågå under tre år med start januari 2020.

19/9 Byggnation Kulturparken Småland i Växjö

Sista gången som vi bygger utställningen? Projektet är formellt slut. I härligt brittsommarväder hålls vi inne i Utvandrarnas hus mörka rum. Rummet har fått nya grönblålaserade lägger och det borde kunna bli riktigt bra. Invigning på lördag 22/9 kl 14.

12/6 Byggnation Jönköpings länsmuseum

Så var det dags igen. Sjunde gången för stora utställningen, denna gång i Jönköpings läns museums Blå sal.

Väggarna är av blå betong och museet har byggt träväggar som tavlorna fästs i. Utmaningarna blir att få upp Voilén i taket, det är en rejäl takhöjd, att stånga ute dagsljuset och sedan få ett hyggligt koncentrerat varm ljus på tavlorna. Lite spännande blev det eftersom utställningen kom från Örebro läns museum först på måndag morgonen, en vecka försenad.

Gokväll i SVT

Den 25 april var jag i Umeå för att delta i SVTs program Gokväll. Det spelas in på eftermiddagen i ett svep som om det vore direktsändning, men det är det inte. Själva intervjun var tolv minuter lång, men man sitter med hela programmet och interagerar så smått. Vi pratade bland annat om Ameena Al-Basha som vi intervjuade på Gotlands folkhögskola. Efteråt fick jag följande rapport från Lotta Lagercrantz på Gotland:

” Igår var jag hos Amina o Saloum för att be Ameena vara med i vårt utställning i Vamlingbo kyrka i sommar. Den är lite en uppföljning av I telefon är hela människan. Men ändå inte alls.

Ameena visade mig klippet från TV där du intervjuas om utställningen…Med henne o Saloum!!!!

Hon hade långbyxor, inget huckle. Har jobbat som kock i skolan här en period. Hennes drömjobb. Men nu ska hon börja på Holmhällar pensionat över sommaren. Dit kommer bara de allra duktigaste. Holmhällar är ett pensionat som funnits sedan 50-talet. Drivs av Hansèn som var kung här när jag var liten o fortfarande har det allra bästa renume. Saloum ska börja på ICA i Burgsvik snart. Dom har båda pendlat till Visby för jobb o utbildning hela vintern men dom vill bo här.”

Kalmar 4/4

Dags för invigning!

Kalmar 26/3

Bygge på Kalmar Läns museum

Det är ibland svårt att veta varför man blir så trött av att bygga utställningar. Jag brukar sätta ut ramarna med berättelser och bilderna, runt 500 stycken sammanlagt. I övrigt går det mest ut på att svara på teknikernas frågor, bestämma placeringen av projektionerna och hantera media och en del kommunikation. Placeringen av ramarna får museerna på ritningar veckor innan hängningen. Det är mycket pill och listor när det gäller så många människor – deras berättelser och bilder.

I mars/april var det två byggnationer efter varandra. Jag kom hem från Örebro på lördagkvällen, vilade på söndagen och startade färden mot Kalmar på måndagmorgonen. Redan i backen vid grannen, märkte jag att något var fel med bilen. Tre cylindrar, ingen kraft. Mot Virserum är det i stort sett nedförsbacke, så till Virserums bilservice kunde jag ta mig. Där konstaterade datorn trasig spridare. Jag fick låna en gammal Saab, min bil bogserades sedan i veckan till Vetlanda för reperation på försäkringen. Man får vara glad att det inte hände halvvägs till Kalmar!

De senaste två byggnationerna har det dessutom varit kallt och otrevligt väder. Lusten att ge sig ut på kvällarna har varit minimal.

Fredagkväll Örebro 23/3

18 03 18-18 03 24

På plats Örebro – dags att bygga!

Fullt av mögel efter takläckor har Örebro läns museum visat sig vara. Och man försöker få alla utställningar avklarade innan stängningen den 27/5. Två vernissager den 24 mars orsakade stök i utställningsbyggnationen och kollision i mediabevakningen. Efter bygge av en massa väggar för att få plats med utställningen i för små lokaler och en rätt kaotisk utställningsbyggnation stod I telefonen finns hela människan till slut klar. Och det blev rätt okej ändå. Speciellt bra blev installationen där skärvorna av filmen från överfarten vidarebefordras ut på väggarna av en discokula. Titta under ”utställningar”!

Virserum 18 01 31

Vinnarna i tipspromenaden korade!

1:a pris Hanna Ankarby, 41 år Norrköping

2:a pris Ann Cristin Carlenius, 71 år Norrköping

3:e pris Siham Isbar, 43 år Norrköping

Totalt hade gallerian ca 560 000 besökare under utställningsperioden.

Mirum 18 01 23

Utställningen nerplockad

Nu har vi plockat ner utställningen. Det gick på ett par timmar. Vi började klockan åtta och vid två var alla vägssegment slängda och jag på väg med ramarna till Virserum! En lättnadens suck nådde oss från pensionärerna på caféet bredvid utställningen. På samma sätt som man sitter på café i Paris där stolarna är vända ut mot gatan och tittar på de förbipasserande, sitter man där och studerar de som går in på Willys och vilka som står i kassorna. Vi ber om ursäkt för att vi blockerat utsikten! Men nu är den tillbaka.

Malmö 18 01 17

Bygge på Malmö Museer

17 12 15

Bygge på Mirum Galleria

Att jobba hela tiden inne på ett köpcentrum var dubbelt. Å ena sidan är julmusiken i bakgrunden, sorlet och det konstgjorda ljuset nästan outhärdligt. Speciellt för mig som bor på landet. Å andra sidan är det ett fascinerande rum – för många ett vardagsrum – som skiftar utseende med sina besökare från morgon till kväll, från dag till dag.

Vi har också informationsmaterial på arabiska. När vi är nästan färdiga med utställningen kommer en medelålders kvinna fram och visa bilder på sin baby. Hon pratar en blandning av tyska, engelska och svenska. Hon är från Syrien. Hennes mobil innehåller många bilder från hennes eget liv jag blir intresserad av. Under processens gång har det visat sig att många nyanlända verkligen uppskattar utställningarna – de känner igen sig i bilderna, blir glada att se något från det gamla hemlandet. Kanske också det enda som presenterar deras förflutna på ett positivt sätt i det nya hemlandet.

17 12 14, torsdag

Bygge på Mirum Galleria

Den sista lokala utställningen byggde vi på Mirum Galleria i Norrköping. Visst hade det varit bättre om den stått där i våras, men nu står den där i julruschen. Hundratusentals människor kommer att gå förbi!

Det gick bra att köra till Norrköping, vi lastade av på en timme och reste väggarna på två. Sedan kom allt pillet. Vi hade tänkt börja måla på torsdagen, men det blev på fredagen. Och då visade det sig att vi var tvungna att grundmåla. Den röda färgen täckte inte.

17 12 12, tisdag

Snö, Snö, snö

Sala Fasha hjälpte oss att bära ner och lasta 13 väggsegment på Virserums Konsthall. Men under natten hade det fallit 20 cm blötsnö. Skulle vi ens kunna lämna Virserum med ett tungt släp?

November

Arbetets museum nästa!

Tredje museet för vandringsutställningen är Arbetets museum. Arbetets museum har jag – Henrik Teleman – en lång relation med. Jag arbetade där med Arbete och Kärlek på nittiotalet. Teknikerna Kostas, Stefan och Anders har jag känt ända sedan dess. Nuvarande chefen Niklas Cserhalmi var assistent i det projektet. Det stora Händer-projektet genomförde jag tillsammans med museet. Museet har visat flera av Virserums Konsthalls utställningar.

Västrahult 17 10 18

Radio på lördag!

Radioprogrammen börjar på i P1 på lördag 21 oktober. Sammanlagt blir det minst tjugo stycken tio minuter långa radioprogram, tre sändningar per program per lördag. kl 08:50 och 16:35. (och 04:02!) Missa inte!

Uppsala 17 10 09

Bygge

Upplandsmuseet. Bygge. Vi öppnar på lördag!

Sävsjö 17 10 06

Bygger utställning på Sävsjö stadsbibliotek. De är så engagerade, Esna Alic, Frank Isaksson och Eva-Lena Andersson. Väggarna från Jönköpings läns museum nymålade i beige, kom igår.

Virserum 17 09 27

Mustafa har fått avslag

Kommunicerade igår med Catharina på flyktingförläggningen Granbacken i Vrigstad. Mustafa Safayee från Afghanistan som givit oss bilden som pryder affischer, inbjudningskort och boken, fick avslag i förgår. Idag pratade pratade jag med Lisbeth Svensson på Filadelfia i Vrigstad, också den 40-åriga bondhustru vi intervjuat har fått avslag. Men Navita – också hon från Afghanistan – har fått uppehållstillstånd.

5-12 september

Semester på Samos

Jo, jag visste ju det innan. Jag hade sett att man knappt kunde få in ett rakblad mellan Samos och det turkiska fastlandet. Jag hade sett hemsidor där resenärer undrade om man kunde slippa att se att se flyktingarna – man vill ju ha trevligt på semestern. Sedan glömde jag. Själv ville jag ligga avslappnad och tankefri i solen och hämta energi inför hösten.

Det första som fick mig att börja fundera var när jag såg att den tyska kustbevakningen hade två fartyg från Rostock stationerade i Vathis hamn. Va fan gör de där? När jag såg galonbanderollen på sidan, ”Frontex”, klickade det till. På kvällen söker sig flyktingar ner mot hamnen för att fiska. De fiskar som fastnar på krokarna förvaras mer eller mindre levande i uppskurna mineralflaskor med lite vatten. Stora som de tusenbröder vi alltid slänger tillbaka i de småländska sjöarna när vi ryckt upp dem. Utrustningen är enklast möjliga; rev utan flöte, pinne med rev och flöte. Väl stor krok för de löjligt små fiskarna. Kroken agnas med ihop ihoprullat bröd.

Jag är en riktig charterturist och kan inte många grekiska ord. I affären blir det lite fånigt. Jag pratar engelska med expediten, de unga arabiska männen pratar engelska med expediten. Vår finansiella situation är lite olika. Dagpenningen i Grekland är ungefär hälften så stor som i Sverige – 30 kronor – men de minderåriga får inget alls. Själv gör jag av med det tiodubbla.

Sen eftermiddag vågar sig de unga männen fram till sandstranden en kilometer från hamnen, de badar längst bort.

Lägret dyker upp framför mina ögon under en morgonpromenad. Liksom uppsmetat på bergsväggen och på minimal yta. Solen gassar.

Lägret är ungefär lika stort som Möllstorps Camping på Öland. Men det finns vissa skillnader. Lägret är omgärdat av ett högt stängsel som kröns av taggtråd. Som jag minns det fanns det kanske 160 flyktingar på campingen, lägret på Samos är byggt för 900 flyktingar men härbärgerar 1600, varav 700 minderåriga. Uppgifter kommer från en tysk volontär i centret strax nedanför. Ursprungligen var det tänkt att inhägnaden dessutom skulle vara stängd, men det gick inte. Men den stängs på natten och innan avvisningar, berättar hon. Också läkare utan gränser har ett kontor i närheten.

Det är gott om militär på ön, kustbevakning, polis och kravallpolis. På eftermiddagen varje dag stannar en buss med nät för fönstren vid mitt hotell som ligger längs med hamnpromenaden, långa muskulösa uniformerade män, stiger ur. Balkongen till vänster om min, balkongen till höger om min, på bägge står det svarta kängor.

Enligt den tyska volontären kommer 60-70 flyktingar fortfarande varje dag. En del skickas vidare till andra läger. De väntar lika länge på sina asylbesked som i Sverige. Många får avslag.

”Det blev en terapeutisk situation”

Volontären Lotta Lagercrantz från EBO Sudret berättar:

”Henrik

Just hemkommen från vår sista programkväll i kyrkan med ”I telefonen finns hela människan”

Det är nog så att utställningen har haft 29 000 besökare faktiskt.

Nämligen: Vamlingbo prästgård med LarsJohnssonmuseet med prästgårdsträdgården, fiket, naturrum o Forum östersjön i de två prästgårdsladorna och Vamlingbo kyrka har 30 000 besökare per år. Och det är sommarhalvåret det är öppet och några dagar på jul  påsk. Till kyrkan kommer en liten skara gudstjänstbesökare var tredje söndag året om. Men inte mer än 7 st. Nästan alla besök är på sommaren när utställningen varit här.

Besökarna som kommer i turistbussar besöker alla 6 ställena. Kanske en o annan bilist bara går på fiket. Och andra sidan är det många som bara kollar på kyrkan. Den största kalkmålningen i norden finns i denna kyrka. Alla som kollar in gotlänska kyrkor åker garanterat till just Vamlingbo. Kammarmusikfestivalen en vecka i juli drar proppfull kyrka 5 el 6 kvällar.

Råkade vara närvarande när 40 personer kom för att titta på sagda kalkmålning. Dom hade en expert med sig som berättade utförligt om den. Men dom såg utställningen och frågade om den. Jag fick berätta att alla dom som hade sina bilder och berättelser på väggarna i kyrkan bor och arbetar/studerar i Burgsvik. Att Burgsviksborna och sommargotlänningar samlat in pengar för att betala deras hyror tills dom fått asyl. Att somliga lånar ut sina hus gratis. Att skolan i Burgsvik skulle läggas ner just när flyktingbarnen började. Men folkstormen blev för stor. Också från dom som engagerat sig i EBO. Skolan lever vidare. Bibloteket skulle läggas ner. Men där bedriv svenskundervisning alla dagar o alla kvällar. Biblioteket är kvar.

Jag fick varma applåder och kalkmålningsbesökana ägnade minst lika mycket tid åt utställningen som målningen.

Vi har haft tre kvällar som vår unga präst som också är engagerad i Ebo hållit i. En före detta skådis från Narren i Stockholm har inledningsvis läst en dikt av Stig Dagerman och sedan läst upp några av berättelserna. Hon har valt de berättelser där berättaren har varit närvarande. (Jag har berättat på de asylsökandes Facebooksida om evenemanget och också skickat sms där jag haft tel)  Mellan varje berättelse har prästen spelat och sjungit något. 7 av dem har varit där. Många med hela sina familjer. 6 av dem har inte kommit. Julia är ju i Uppsala. Några har haft jobb på restaurang och har inte kunnat komma ifrån. Flera har kommit flera gånger. Dom har tyckt om att bli presenterade för sina nya grannar burgsviksborna med glimtar ur sina tidigare liv. Dom har känt sig sedda. Texterna säger mer än vad de ännu kan formulera på sitt nya språk. Alla kan nu så mycket svenska att dom känner igen sin berättelse och hör den uttryckas på det nya språket. Det är deras egna berättelse. Texterna hjälper dom att bli sedda. Burgsviksborna har kunnat höra att Ibrahim är stenhuggare, att han är stolt över sitt arbete. Vi har en stenfabrik i Burgsvik. Att Amer ser en ängel när han ser sin mamma. Alla mammor lyssnar på det. Att Rahma var rädd att hon inte skulle klara upp deras situation när hennes man blev sjuk efter en fängelsevistelse. Att hon ändå klarade det. Att hon skriver poesi om sin hemstad. Att dom drömmer om Syrien. Det är väldigt lätt att leva sig in i för en burgsviksbo, som varit utomlands. Och att Khodadad längtar efter en tjej. Vid den allra första tillfället lästes Anilas förtvivlade berättelse upp. Hur hon blev fråntagen sin dotter av den döda mannens släkt. Hur hon tog sig Sverige för att försöka få kontakt med sin dotter. Hur hon blir avvisad och hur det bara pågår. Anila blottade sin djupaste förtvivlan för alla oss som var där. Och det gick bra. Besökarna kunde höra på. Hon kunde blotta sig. Det var förfärligt och uthärdligt. Det blev en terapeutisk situation. Anila har kommit tillbaka och gjort om det.

Tänker att någon gång, kan även svenska burgsviksbor skriver ner sina berättelser och dom läses upp på samma sett.

Det var lite för få som kom till dessa 3 sammankomster. Sista gången var det flest. Då var det ca 30 personer. Dom tidigare gångerna räknade jag inte. Ca 10-15 personer.

Har inte tagit fler bilder. Glömt det.

Det har inte varit någon media där. Det hade inte varit bra. Det hela byggde kring ett förtroende fullt möte mellan dom som var där. Grannar. Media hade inte där att göra.

Någon från folkhögskolan hörde av sig till mej under sommaren och frågade om dom kunde ha utställningen under internationella dagen på skolan. Det är någon gång i november. Utställningen kan hänga kvar i kyrkan till dess. Kanske kan vi göra något mer program. Det är väl lämpligt att Folkhögskolan sedan skickar utställningen tillbaks till dig?

Allt väl

Lotta”

Visby 17 07 05

Hur kan museerna vara en samhällsresurs i integrationsarbetet?

Under den rubriken arrangerade projektet, Gotlands Museum och Sveriges museer två semi-narier den 5/7. Det första seminariet  berättade om hur museerna redan idag arbetar med frågan. Deltog gjorde Niklas Cserhalmi, museidirektör Arbetets museum, Josefine Floberg utställningschef på Malmö museer, Örjan Molander, länsmuseichef Kalmar läns museum, Henrik Zipsane, landsantikvarie Jamtli, Henrik Teleman, projektledare I telefonen finns hela människan.

”Hur kan svenska museer göra ännu mer för att bidra till integration av nyanlända?” var rubriken för den efterföljande paneldiskussionen med deltagare som Ida Karkiainen (s) riksdagens kulturutskott, Eva Thyselius, processledare Migrationsverket, Maria Jansén, ordförande i Sveriges museer och överintendent på Historiska museet, Staffan Forssell, generaldirektör för Statens Kulturråd. Susanne Thedéen, länsmuseichef, Gotlands Museum modererade bägge seminarierna.

Utställningen invigs på Gotlands Museum 4/7

Vamlingbo kyrka, annandag påsk

Emmausvandring på Gotland

Den gotländska delutställningen av ”I telefonen finns hela människan” har flyttat till Vamlingbo kyrka. Annandag påsk genomfördes en Emmausvandring utifrån bilderna!

Västrahult 17 03 14

Rader av lik

Sitter och skriver på Amna Amayris berättelse. Efter giftermålet slutade hon att undervisa och flyttade till sin mans familj i Masaken Barzah. Går in på nätet. På Youtube ser jag en film med rader av lik.

Bösebo, Virserum 17 03 09

Årsmöte i Bösebo bygdeförening

Hultsfred är på plats fyra vad det gäller flyktingmottagande per capita i Sverige. Har jag läst någonstans. Själv bor jag halvvägs mellan Virserum som ligger i kommunen och Bösebo. Bösebo har inte bara en livaktig bastuförening utan också en livaktig bygdeförening vars bas ligger i den gamla missionskyrkan. Självklart är jag medlem i bägge, även om jag deltar mer i bastuföreningens aktiviteter. I torsdags var det årsmöte och jag var inbjudan att berätta om mitt projekt. Jag visade lite över 100 bilder – ungefär samma som på Centrum för fotografi i Stockholm. Det var trevligt som vanligt. Gemenskapen är stark.

17 02 28

Portalen hjälper folk till jobb. Centret ligger i Hageby några stenkast mer centralt än Silverringen. Här träffar vi några somaliska kvinnor.

Silverringen, Norrköping 17 02 27

Första staden vi dokumenterat i

Silverringen är något så ovanligt som nyrenoverade lägenheter som blivit flyktingförläggning. En del av de förläggningar vi stött på har varit väldigt slitna. Silverringen är klassisk arkitektur med en idé, men har alltid haft dåligt rykte. Mycket asfalt, men också grönt. Den enda staden vi hittills dokumenterat i.

Vi sitter på kontoret och jobbar. En strid ström av människor ”stör” Emilio med jämna mellanrum. Det behövs blöjor, en dammsugare… Allt känns ljust och fräscht.

Vi intervjuar tre kvinnor första dagen. Två rätt starka kvinnor som pratar om jämställdhet och på det området förväntar de sig mycket. Abir, som arbetat som banktjänsteman i Daara, tar inte i handen. Men hon är den som grälar på maken när han inte köpt allt på listan, men annat som inte behövs. Så förenklad vår tolkning av de olika religiösa eller kulturella traditioner ändå är.

Tredje intervjun är en tjugo år gammal tjej från Irak. Zainab har börjat intervjua själv, plötsligt kommer hon utspringande. Hon är nästan gråtfärdig; ”Jag har sett hennes rygg, hennes bror har bränt hennes rygg”. Familjen – det som ska vara det tryggaste – blir det värsta. När jag ansluter och frågar henne om viktiga och bra saker, har hon svårt att nämna något förutom barnen och sin man.

17 01 23

Pratade med Zainab häromdagen, hon hade träffat Walaa från Lammhult/Damaskus i Malmö. De hade flyttat och var mycket glada.

Gotlandsbåten från Oskarshamn 17 02 23

Facit från Hemse!

Med hjälp av Henrik Rahmberg och Lisen Johansson sätter jag upp utställningen i folkhögskolans fina bibliotek från sextiotalet (?). De gör det tråkiga, jag inte vill göra – skönt. Under arbetet dyker de flesta informanterna upp och tittar på sina bilder. De flesta pluggar  svenska på folkhögskolan. Ibrahim undrar ”Du fick ju en bra bild av min pappa, varför är inte den med?” Först känner jag inte igen honom, han hade bytt utseende totalt. Nabil påpekar att han stavar sitt efternamn Deeb, inte Deb eller Dib. Kareem är 36 år gammal, inte 34 år… Hur har detta gått till? Med hjälp av den alltid så snälla personalen på folkhögskolans kontor fixar vi nya utskrifter. Amer undrar varför han själv inte är med på foto, och blir lite gladare när han får se den gamla, gamla bilden med honom och hans syskon från när han var RIKTIGT liten. (Se berättelse!) Ameena är lycklig över bilderna på pistagenötterna hon plockat så många av. Ett par unga afghanska informanter som inte riktigt ville vara med, när vi intervjuade dem, är nu besvikna över att de inte är med. Hur hanterar man sånt? Jag var orolig för just detta. Kareem är dagen till ära klädd i svart kostym, röd skjorta och slips, han är mycket glad.

Hemse 17 02 22

Gotland, åh Gotland!

Färjan avgår 21:10, då kommer man fram tjugo minuter över tolv och somnar in kanske halv två. Vad är det för fel på den som planerar tidtabellen på Destination Gotland, tänker jag. Jag är ju redan rätt utsjasad. Även om delutställningarna i vårt projekt inte är stora, ett rörtiotal ramar, ska de ju vara klara i tid. Tretton texter ska översättas, skrivas, redigeras och layouts, samt inte minst korrekturläsas. Från hundratals bilder väljs 70-80 ut som är med på utställningen.

Klockan ringer kvart över sju. Hotellfrukost. När jag startar min väg mot Hemse och Gotlands folkhögskola där den lokala utställningen ska vara har det börjat snöa! Vad är det för fel på min och Gotlands relation, tänker jag.

Vrigstad vecka 5

Kallt och grått också i Småland.

När vi var och dokumenterade i Färjestaden på Möllstorps Camping var vädret underbart. I övrigt har det varit kallt, grått och blött, eller bara kallt. Vrigstad bjöd på kallt, blött och grått väder. För en gångs skull var vi tre på plats; Henrik (sjuk), Zainab och Fahim från Afghanistan som hjälpte oss med dari-tolkning. Första dagen var också Jönköpings läns museums chef Sergei Muchin med liksom museets pedagog Josefine Ottosson.

Vi intervjuade både de boende på själva förläggningen – Granbacken, men också flyktingar som bodde på samhället, varav en del hade uppehållstillstånd och hade varit rätt länge i Sverige. Kanske var det vädret, men vi upplevde en tröstlöshet. Även om det var enhanda och trist att sitta overksam tidigare, var hoppet kanske starkare. Nu har reglerna om tillfälliga uppehållstillstånd varit i bruk länge, många av de som fått uppehållstillstånd har förstått att resan in i det svenska samhället bara börjat trots uppehållstillståndet.

”Det ser ut som norrlandskusten”

Han vänder sig mot mig och frågar: ”Var är det här fotot från? Det ser ut som norrlandskusten.”

Mannen, som passerat pensionsåldern för ett tag sedan studerar ett av de två fotografier Tariq skickat oss från den där dagen för länge sedan då det snöat och alla var ute och lekte. Jag förklarar att bilden inte är från Luleå utan från Syrien, från Tariqs hemtrakter vid Daraa. Det var i Daraa där upproret mot Bashar Assad började.

I lördags var det vernissage på Nora Konsthall. Bilder och berättelser från Nyhyttans flyktingförläggning täckte väggarna. Många av våra informanter liksom många volontärer från Järboås var på plats. Förläggningen ska nu avvecklas och många är oroliga för vad som ska hända. En del har redan flyttat. Tariq trodde att han skulle till Norrland.

Nyhyttan är dock en av de förläggningar vi besökt som trots trevlig och engagerad personal varit mest begränsande för sina gäster. Små rum, med många män eller en stor familj i varje rum. Ett par kvadratmeter per boende, vi hade mycket mer plats i lumpen. Ett rum också per familj, inget eget kök och alltså ingen möjlighet till normalt familjeliv. Färdiglagad storköksmat. Tjugo kronor om dagen. Svårt att komma någon vart. Långt till Nora, ännu längre till Örebro och få bussar.

En av volontärerna från Järboås – också en äldre man – tycker texterna är bra och att de fångar våra intervjuoffer väl. Vi har fått med allt. Själv har han suttit många timmar med Abdul, Malik, Mohammad med flera. Vi har bara suttit två timmar med var och en. Jag framhåller fördelen av en bra tolk. Vi måste prata på svenska, stappla fram, för att de nyanlända ska lära sig. Men att ha tillgång till språkets alla delar, går inte att slå. Det är också speciellt att arbeta med text. Fast själv tycker jag att texterna i utställningen på runt 2400 tecken är ack så korta. Många innehåller i sin oavkortade version mycket mer, värt att ta del av.

Västrahult 17 01 06, 10:14

Hur mår folk som vi träffar?

Det skiljer sig mellan olika individer och mellan olika flyktingförläggningar. Säkert skulle få ett annat intryck om vi nu i januari kom tillbaka till de ställen vi först besökte i augusti. Det har gått än mer tid av väntande, vi har haft höst och mörkret och kylan är här. Reglerna för uppehållstillstånd har ändrats till det dramatiskt sämre. Många har efter ett och ett halvt års passivitet förlorat hoppet om en framtid i Sverige.

Men tre saker verkar vara helt avgörande för hur folk mår. Ju mer vanligt livet ser ut, desto bättre. Trångt är det alltid, men det är inte om man är sex-sju personer i en tvåa som är det viktiga – utan att man har ett kök och ett familjeliv. De som ska förse sig själva med mat har lite mer pengar att röra sig med, hela sextio kronor om dagen, medan de som har mat på sin förläggning har nitton kronor om dagen – per vuxen. För barn är det mindre.

Människorna runt omkring – volontärerna, liksom hur förläggningen självt fungerar har extremt stor betydelse för hur vistelsen blir. På vissa ställen är de som driver förläggningen mycket engagerade och erbjuder en bra organisation, på andra handlar det bara om ett hus eller en anläggning där folk bor och som ingen egentligen bryr sig om. Migrationsverkets tjänstemän kommer på besök någon gång i veckan. Viktigast är nog volontärer och lokalsamhälle. Finns det svenskundervisning, finns det ett utbyte med lokalsamhället, får de asylsökande praktikplatser? Den tredje faktorn är hur boendena ligger. Kan man ta sig någon annanstans? På de anläggningar som ligger djupt inne i skogen mår folk sämre.

Förekomsten av barn är viktig. Också för alla vuxna. Det är dessutom barnen som trivs bäst. De har rutiner, går till skolan varje dag. De får lekkamrater både på förläggningen och i skolan. En tioåring lär sig svenska på ett år, verkar det som.

Bland individerna är det svårt att se några tydliga principer för vad som gör att någon kommer att klara sig i Sverige. Hög utbildning, betyder också höga förväntningar på en liknande position. Utan att man ska behöva ”starta om”. Ingen har nog förväntat sig hur stort språket blir som barriär. Inom arabvärlden reser man mycket, många har arbetat i de rika oljeländerna, men i stort sett ingen har varit i ett icke arabisktalande land tidigare. Ingen kan heller förstå vad en reglerad arbetsmarknad innebär.

Ibland tror jag att något så futtigt som humör är avgörande. Den som är nyfiken och positiv, hittar möjligheter och skapar kontakter lättare.

När vi debatterar svensk arbetslöshet sägs det att efter tre månaders arbetslöshet, minskar förmågan att skaffa ett nytt jobb dramatiskt. De asylsökande vi träffat har nästan alla väntat ett och ett halvt år, inte sällan två.

En sak är helt klar. Beroende på var våra asylsökande bor och hur det fungerar där: Mottagandet – eller bristen på ett fungerande system som tar vara på människors förmågor – i kombination med de extrema väntetiderna, maler ner människor, krossar deras ambitioner och förmåga att ta till sig det nya samhället. Det är en skam och det är kontraproduktivt.

Malmö 16 12 27

Träffar Zainab i Malmö. Hon berättar att Musab från Mosul som vi träffade på Öland fått avvisningsbeslut.

Västrahult eftermiddag 16 12 13

Sitter och arbetar med berättelser från Nyhyttan. Går som vanligt in på nätet för att förstå och reda ut. Hur skriver vi i Sverige Al-Raqqah som vår informant kommer från? Raqqa, för det mesta. Fastnar vid bilderna. Halshuggningar. Det vänder sig i magen. Ännu har inte IS tvingats bort. Sedan ser jag ett mönster. Ofta är IS soldater klädda i uniformer, visserligen i skiftande grad, men ändå. Men längst ner avslutas klädseln aldrig med en riktig soldatkänga, sandaler ibland, men IS-soldaten bär framförallt sockor och gympaskor. Förvånande civil och skyddslös.

Hemma igen från Skutskär

Två utställningar på två veckor. Däremellan 40 cm snö och vildsvin i trädgården. Och Trump som president. Jag kommer fram till Gävle där jag ska sova kvart över nio på söndagkvällen. Inte en restaurang öppen. Det är blött, mycket blött och kallt. Nästa dag är det fortfarande blött, men nu riktigt dimmigt dessutom. Som när vi var här och dokumenterade i augusti. Havsklimat, som i Malmö fast kallare. Utställningen är på biblioteket i Skutskär. Skutskär är huvudort i kommunen Älvkarleby där Marma ligger. Hängningen var trevlig. Jag har ju hela tiden tänkt att jag skulle använda sådana ramar som folk har hemma, först i Skutskär på biblioteket gick det. Där får man spika i väggarna! TV och radion kom under dagen. Och alla informanterna, kommunalrådet, lite volontärer och så Eva Stibe, som dock hoppat av verksamheten i Marma. Alla kom de på vernissagen.

Ryggraden i Skutskärs arbetsliv – Stora Ensos massabruk. Känns lite hemtrevligt, liksom.

På varuhuset MM – Mycket Mera – köper jag billiga ramar till projektet under eftermiddagen. På vägen hem stannar jag i Stockholm för att diskutera poddar med Sveriges Radio. Väl hemma är jag mycket trött. En älg lunkar stillsamt ut från trädgården där den ätit fallfrukt. Ett tag står den på vägen vid det förfallna grannhuset innan den bestämmer sig att gå vidare. I trädgården har halva elstängslet jag satt upp mot vildsvinen i stort sett bara försvunnit.

Virserum-Västrahult 16 10 29

Ali Baba har blivit Pizzeria Riviera

Inne i Virserum på lördagen kan jag konstatera att den relativt nystartade arabiska restaurangen ”Ali Baba” nu blivit ”Pizzeria Riviera”. Jag tänker på Abdullah Rahim i Nyhyttan, som jobbat på restaurang sedan sextonårsåldern. Karriären i Saudi avslutades som restaurangchef. För att kunna starta eget måste han återvända till Syrien. Ingen utlänning kan äga en restaurang i Saudi. I Syrien var kriget. Om han får uppehållstillstånd hoppas han kunna jobba hos en kompis som har en snabbmatsrestaurang i ”närheten av Malmö”. Det senare visar sig vara en bit utanför Olofström. En restaurangchef i kostym förvandlas till ännu en arab i T-shirt i en pizzeria som aldrig sett en italienare.

På ICA-krysset träffar jag Eva Elmgart, pensionerad lärare, som håller i svenskundervisningen för de asylsökande i Virserum. Hon berättar att mina vänner Fahim och Abraham vid sista lektionen var så uppgivna att de fick sitta prata istället för att plugga. Nu har dessutom Migrationsverket meddelat Röda Kors-kretsen att man inte längre tänker betala lokalen där verksamheten sker. Några tusenlappar i månaden, kan jag tänka.

Nyhyttan, måndag 16 10 24

Jag kommer att tänka på uttrycket ”Bergtagen”, inspirerad av Thomas Manns roman. Åsarna runtom Nyhyttan är knappast som de schweiziska bergen där den kurort ligger som Manns roman utgår från, ändå är man liksom inringad. Åsen mittemot hejdar alltid utblicken och någon annanstans finns det inte att titta. Bergen liksom bestämmer.

Nyhyttan söndag 16 10 23, kväll

Höstfärger

Kylan har släppt. Höstfärgerna skiner i det lätta regnet. Det röda är på väg bort, men överallt är det gult, gult. Zainab fotograferar och filmar genom bilrutan och skickar vidare bilderna till systern i Libanon nästan i realtid. Och systern svarar att det är vackert och vill ha mer. Den svenska landsorten är i stort sett lika ny för Zainab som bott i Malmö under åtta år som för systern. Nyhyttan är en före detta kurort i Nora kommun som blev kristet rehabcentrum och nu är flyktingförläggning i Bert Karlsson Jakarjo. Här är det långt ifrån allt – svårt att komma till och från om man inte har bil, tänker jag som ändå är lantis. Vi bor och äter gratis här. Tre måltider per dag. Omgivningen är vacker och bostadsbeståndet tämligen slitet – som på de flesta andra flyktingförläggningar. I matsalen serveras cordonbleu men av kyckling. Enkla IKEA stolar, inget tyg. Ljudnivån slår vid redan få matgäster vilken svensk skolmatsal som helst. Många bär med sig maten tillbaka till rummen. Äter man där, har man ändå med sig tallrikar, glas och bestick. Här bor sjuttiotalet flyktingar, de flesta män, men också familjer med barn. Raskt faller mörkret.

Dokumentation på Gotland

Gotland. Den tyske dramatikern Heiner Müller uttryckte i en intervjubok att det amerikanska landskapet är så överväldigande att det är politiskt. Jag vet inte hur politiskt det är när färjan inte går för att vinden är för hård. Jag var redan från början lite nervös eftersom jag aldrig kört ombord en bil på en båt tidigare. Och inte helt lycklig eftersom Gotlandsfärjan skulle komma fram först elva på kvällen. Inte maximalt med ett tajt intervjuschema redan från tidigt nästa dag.

Men nu avgick den inte alls.

Det vill säga först efter åtta nästa morgon.

Zainab Witwit, min kollega flög från Malmö och landade faktiskt på söndagskvällen. Vår samarbetspartner Gotlands museum ordnade skjuts till Gotlands folkhögskola i Hemse fem mil söderut. Intervjuandet kom igång som det skulle.

Själv uppskattade jag inte väglaget de fem milen – det var is precis hela vägen på måndagen. Med jämna mellanrum tappade bilen greppety utan att jag gjort något. Jo, jag har dubbdäck, jag bor ju på landet. Jag har aldrig, aldrig varit med om värre väglag. Och frågar man gotlänningarna om varför de inte saltar, svarar var och en av dem, ”bilarna rostar inte”. Som ett eko.

På folkhögskolan finns två klasser med flyktingar som lär sig svenska, de flesta arabisktalande men också ett gäng unga afghaner.

Vi frågar alla var de hör hemma. Hur hemmet eller hembygden ser ut. Nästan alla syrier vi träffar berättar när vi ber dem om samvaron i det egna hemmet, om lukten av blommorna och ljuden av staden. Eller så säger de rätt och slätt; ”Min familj, är mitt hem”. Men det finns något som nästan alla, ung som gammal, har byggt sin identitet kring, något att förstå sig med och något som är gott. När vi träffat några unga afghaner, finns inte det. Under perioden ens identitet byggs upp, normalt sett innan man fyllt tjugo – sedan lägger vi bara på oss erfarenheter, justeras, sandpappras till – har de aldrig upplevt hemmahörighet, något bra och stabilt som de kan längta till. Familjen har flyttat runt i Iran, eller så har familjen inte funnits alls. Inte sällan kommer jag att tänka på Dickens berättelser, så rotlösa och misshandlade som många av dennes huvudpersoner, verkar de vara.

Efter tre dagar flyttade vi över vår verksamhet till Burgsvik – på förslag från Lotta Lagercrantz. När migrationsverket började stänga ner boendena, gick folk samman och ordnade Eget Boende (EBO) till dem de kände. Ett hundratal gotlänningar ser till att sextiotal flyktingar kan bo på kvar på Gotland. Många bor gratis, men man samlar alltså in till hyran för dem som inte gör det.

Vi har stött på det tidigare, ensamkommande unga flyktingar som flyttar in hos svenska familjer, helt plötsligt har man fått en ny son. Inte sällan är de egna barnen vuxna och den inbjudande pensionär. En lustig effekt är att den nya inneboendes svenskinlärning präglas i väldigt hög grad av den egna värdens sätt att prata. Jag har själv upplevt kommunikationssvårigheter med en ung syrier, för att konstatera att förmågan att kommunicera med den äldre kvinna hos vilken han bodde var betydligt större än med mig. Vi skulle köra hem honom, men för säkerhets skull kom hon och hämtade honom, en bra bit över tjugo var han.

Västrahult kväll 16 10 28

Get med två kid hoppar ur trädgården framför bilen när jag kommer hem till gården på fredagkvällen. De senaste veckorna har rådjuren gjort rent hus i trädgården. Äpplena kommer att räcka långt in på vintern. Men pelargoner, paprikor, mangold, spenat och persilja har utsatts för förödande attacker. Det är klart, de gick hela vintern här utan att något hände dem.

Lite senare upptäcker jag att jag att jag fått en hat-tråd på Flashback. För någon månad sedan uppmärksammades ”I telefonen finns hela människan” av nazistiska Nordfront. ”Teleman, låter inte det judiskt”, menade en kommentar. Farfar hette Karlsson innan han tog sig namnet Teleman. Han var lärare och kantor i Läckeby, Åby Kyrka. På fritiden gjorde han träreliefer kring det gamla bondesamhället, gärna med motiv ur Mobergs utvandrarna.

Jag blir inte rädd eller något sådant. Jag blir bara så bedrövad. Det hat, den missundsamhet och den bitterhet, som näthatarna ger uttryck för, är bara så svart, så dåligt. Nätet och dess anonymitet ger verkligen utrymme för det fegaste och sämsta i människan. Jag undrar var den gräns för ”hets mot folkgrupp” som Flashback anser sig följa, egentligen går.

”On the road” på kvällarna läser jag Jan Guillous 1900-talssvit. Hans syfte att lära ut nutidshistoria är vällovligt, men han är bättre på våld och spänning än på mångfacetterade människoporträtt. En inte speciellt kontroversiell åsikt. Och träigt blir det mycket riktigt. Men i tredje boken ”Mellan rött och svart” som skildrar tiden mellan världskrigen ges åtskilliga exempel på nazistisk retorik riktad mot judar och kommunister. Det finns säkert en skillnad i reellt innehåll mellan denna och kommentarerna på Flashback, men grundideologin är den samma. Det handlar inte om en kritik mot den svenska flyktingpolitiken, det finns många argument mot en generös sådan, speciellt när den sköts dåligt. Nej, det handlar om att den andre saknar värde och inte behöver få respekt som människa. På det viset är den ideologiska grunden den samma som nazisternas.

Nyhyttan, fredag förmiddag 16 10 28

Nyhyttan, torsdag förmiddag 16 10 27

Nyhyttan, onsdag förmiddag, 16 10 26

Lammhult 16 10 04, kl 16

Värmen finns istället på Filadelfia under tisdagseftermiddagen där läxläsningen pågår för fullt. Frågan är om det inte är fler vuxna än barn närvarande. Som vanligt lär sig barnen mycket snabbare än de vuxna.

Lammhult 16 10 04, förmiddag

Med oktober kom kylan. Riktiga höstfärger, men frost på morgonen. Fortfarande har vi inte vant oss vid tanken på riktig kyla och kläderna vi tagit med oss, är inte tillräckligt varma. Samtidigt med kylan kom också ett rykte att Migrationsverket kommer att börja söka information via Instagram och Facebook. En värld med sciencefiction-artad högteknologi kombinerad med tusenårig ryktesspridning. Vad är sant, vad är falskt? Är tjänstemannen från Migrationsverket min vän, eller ej? Fler än tidigare tackar nej till att vara med i vårt projekt. Kulturskillnaderna mellan syrier, irakier, eritreaner och somalier blir allt tydligare för oss.

Medan staten Syrien smulats sönder under 2010-talet, har kriget rasat i årtionden i Somalia, en av världens ”Failed States”. Fattigdomen är stor. De somaliska männen vi möter har gjort av med allt på färden. Många är rädda. Medan det arabiska skriftspråket har årtusenden på nacken, fick Somalia sitt på sextiotalet.

I Lammhult är flyktingarna spridda över flera områden. Gemensamt är att lägenheterna som på alla andra ställen vi sett är rejält slitna invändigt. I det här köket är de sprutlackade skåpluckorna fuktskadade, lacken så där typiskt lite utböjd där fukten kommit in, i kanterna synas MDF:en. Ute vid ett av boendena möter vi en man i byxor, tröja och strandsandaler. Ett städbolag slängde alla kläder. Det är nu flera månader sedan. Ännu har mannen inte fått ersättning, han frågar Ahmed från Migrationsverket hur de ska klara sig nu när det blir kallt.

Lammhult tisdag eftermiddag 16 09 13

Läxläsning på Filadelfia. Ryssar, syrier, men framförallt somalier. Mammorna pluggar tillsammans med sina barn. Barnen som gått i svensk skola länge nu är naturligtvis mycket bättre på svenska. Kvinnorna har vackra hennatatueringar på händerna. Igår var det någon sorts högtid. I halvtid blir det fika; mackor, kaffe saft, kakor. Pingstpastorn leder sången.

Möllstorp, onsdag 16 09 07

Innan projektet startade åkte jag runt till de olika ställena som vi kommer att besöka. Redan då började jag förstå hur olika förhållandena kan vara för en asylsökande och hur olika möjligheterna till kontakt med svenskar och det svenska samhället är. I Marma finns Eva Stibe och hennes kompisar i den gamla skolan. Där det är svensklektion en gång i veckan. Flyktingarna har så liten ersättning för att ta tåget till Skutskär att kvinnorna låter sina män åka och handla – de kan bära mer. I Marma finns ingen affär. I Virserum där jag bor, håller Röda Korset en svensklektion per vecka, medan här på Öland hålls lektioner i två klasser från halv tio till tolv tisdag till fredag. I Marma pratade ingen svenska eller engelska nog till ett samtal, här finns många som både pratar engelska och svenska. I Möllstorp har många flyktingar praktik, i Marma hade ingen vi stötte på praktik. I Marma dök Migrationsverket upp en gång i veckan. Här är bemannat alla dagar i veckan.

I slutändan är det alltså intresset från engagerade svenskar i Röda Korset, i Svenska Kyrkan eller bara just som enskilda personer, det som avgör hur outhärdlig eller hur relativt sett meningsfull en vistelse i upp till två år på en flyktingförläggning kan bli. Lära svenska? Aktiviteter för barnen? Träffa svenskar? Göra utflykter? Praktikplats eller till och med ett jobb? Inget som staten och migrationsverket bryr sig om. Vissa flyktingförläggningar har vänföreningar på bygden, andra har ingen som bryr sig.

Möllstorp Camping, måndag 16 09 05

Jag vet inte, det kanske bara är vädret. Sol, klar himmel, lite värme. Det kanske är att Öland bara är i himmel. Men det känns ljusare i på Möllstorp Camping än i Marma, inte bara bokstavligt. Marma och Marma skola kändes inklämt, instängt. Jag vet inte varför, för så var det inte. Runtom låg en massa villor, inte mörk granskog, som jag ju dessutom älskar. Möllstorps Camping ligger precis vid havet och ett stenkast från Ölandsbron. Närmast havet ligger själva campingen. Fortfarande är det gott om husbilar och husvagnar, trots att lågsäsongen nu officiellt inträffat, restaurangen stängts och övergått till flyktingförläggningen. När den så kallade flyktingkrisen inträffade i höstas dammsög Migrationsverket landet på boenden. Åtskilliga campingplatser fick en ny sorts klientel. Men när många av dessa inför sommarsäsongen tömdes på asylsökande som börjat rota sig och vars barn kommit in i skollunken och börjat få kompisar – för att istället ta emot turister – då stannade flyktingförläggningen kvar på Möllstorp. Familjerna bor i villavagnarna och de ensamma männen i de små röda och vita stugorna. Och även om svenskar tränger ihop sig i sommarstugor och husvagnar under semestern, är det inget mot den trångboddhet flyktingarna upplever. I första familjen vi träffar bor sju vuxna i en villavagn som är lagom till två föräldrar och ett par barn. Men visst, villavagnarna ser ut precis som i en amerikansk film från mellanvästern? Minus cowboyhattarna, whisky- och ölflaskor. Här bor 128 personer, varav femtiotalet barn. De flesta kommer från Syrien.

Marma, torsdagkväll 16 08 18

Det har kommit brev. Sjukvårdens besked om undersökning innan kejsarsnitt är på svenska. Trots att tolk finns på plats när man väl är där. Migrationsverkets brev är också på svenska. Som alltid. På förläggningen i Marma finns ingen som läser eller pratar svenska. Och ingen svensk som pratar arabiska. Min kollega Zainab som är från Irak och Malmö översätter. Familjen ska alltså ha tvillingar och har köpt mycket medicin. Därför har man ansökt om extrapengar utöver den dagersättning man får som ska räcka till allt utom boende och som har gällt sedan nittiotalet – 61 kronor per för vuxen som delar hushållsutgifter och 37-50 kronor per dag och barn. Sammanlagt har man skickat in kvitton för fyra tusen kronor. Nu meddelar Migrationsverket som uppenbarligen diariefört ansökan att man slarvat bort den. För att familjen ska kunna få extra bidrag måste man skicka in en ny ansökan och nya kvitton. Hur ska man göra det, man skickade ju in kvittona man hade, originalen.

Plötsligt ser jag de irakiska kvinnorna i pumps. De är annars de som klär sig striktast. Eva Stibe berättar efter att den första kvinnan börjat använda pumps, har trycket efter klackskor plötsligt blivit stort i förrådet för begagnade kläder.

Morgon, Marma 16 08 15

Visst är den irriterande. Den där tjatiga metalliska kvinnorösten i mobilen.

”Om två hundra meter ta till vänster mot Marma by”. Eller något sådant. Spelade Zainab in det? Det borde man väl kunna använda i en podd eller nåt? Vi virrar runt ett tag och letar efter skolan. Vägen är riktigt smal men ändå asfalterad. Det är väldigt grönt. Inte skog, inte åker. Inte gårdar, en sorts egnahem.

Min kollega Zainab som ursprungligen kommer från Babylon i Irak, men numera bor i Malmö, tycker det är väldigt, väldigt ödsligt. Jag måste reda ut det där Babylon, tänker jag varje gång, hon säger att hon kommer därifrån.

Vi vänder tillbaka och några minuter senare passerar vi Marmas kiosk och grill och står straxt utanför Marmas slitna skola, mittemot den lilla kyrkan. Marma by och Marma är bara nästan samma sak. Några hundra invånare i småhus, några hyreskaserner, numera övergivna av den militär som då och då kommer tillbaka hit och övar krig.

Vi befinner oss nu i en sorts hemlig offentlighet. Här bor ett sextiotal människor från någon helt annanstans – de flesta syrier – i femton lägenheter. Sex-sju-åtta människor i en tvåa på sextio kvadrat. Med inget annat att göra än att vänta och att skava på varandra. Bredvid det vanliga Sverige bor de här, förundrade, de försöker räkna vad som kommer att hända härnäst, men också hur de ska klara sig på de futtiga tior per dag de har till uppehället. Bredvid informationen från migrationsverket och det ”vanliga Sverige”, har de asylsökande ett eget utbyte av kunskap.

Men de är inte bara flyktingarna som tillhör en okänd offentlighet…

Eva är redan här och hon öppnar. Det är Eva som håller i kyrkans projekt för ortens asylsökande. Som aldrig förr engagerar sig vanliga svenskar för att hjälpa asylsökande med allt som de behöver hjälp med; kläder, barnvagn, svensklektioner, juridisk hjälp eller bara utflykter till Furuviksparken. Det kan vara en alldeles egenskapad voläntärsgrupp, men ofta sker det genom Röda Korset, Svenska Kyrkan eller varför inte en bygdeförening. (Kläder är viktigt, blir det kallt har du rätt till pengar till antingen vinterjacka eller skor – till secondhandpris. Du kan få pengar till barnvagn, men först måste du föda och sedan måste du visa upp barnet.)

Plötsligt dyker två svenska tjejer i 14-årsåldern upp. De har långt, långt mörkblont hår, de dyker upp varje dag för att leka med flyktingbarnen. All denna aktivitet – och det är mycket – sker liksom vid sidan av det vanliga samhället det också. Och alla andra svenskar verkar inte känna till det, eller bry sig?

Från fönstret där jag jobbar, ser jag och hör dagiset i huset bredvid. Små söta vita barn i lekställningar, vaktade av vuxna kvinnor. Femtio meter bort, leker de lite äldre mörkhyade barnen – också i lekställningar. Men de leker inte tillsammans.

Så långt det alltså är. 50 meter.

Älvkarleby kommun vill inte bara ha betalt av svenska kyrkan för att värma upp den gamla skolan, de vill också ha hyra utöver det – nu när de får vänta med att riva den, som det ursprungligen var tänkt…

Foto: Zainab Witwit

Marma, onsdagkväll 16 08 17

En riktig trollkarl. Eller är han egentligen jonglör eller cirkusartist? Som ser konstig ut som jonglerar äpplen. Som äter äpplena under tiden han jonglerar med dem och under tiden sprutar ut äppleresterna. Alla barnen skrattar. Också de vuxna har roligt. Sedan får alla prova på. Barnen rusar omkring som galna. Också de vuxna leker. Vad kan vara större än att få barn att skratta?

Foton: Zainab Witwit.