Bilder/Berättelser – I telefonen finns hela människan

De som älskar lever i skuggorna.

I Sverige sker allt i det öppna, så är det inte i Irak. De som älskar lever i skuggorna.

Skillnaden är inte så stor mellan Irak och Sverige. En framåt person kommer att följa sina ambitioner oavsett svårigheter. Jag fick studera juridik eftersom det gick så bra för mig på gymnasiet. Det var svårt, men jag utmärkte mig. Först studerade jag vid universitetet i Mosul. Jag fortsatte mina studier vid universitetet i Qadisiyah, som låg i Diwaniyya, söder om Bagdad. Jag är fortfarande ung och det är god tid att starta på nytt. Jag kommer inte låta ansvaret för mina två barn stå mellan mig och mina mål.

Jag hade ju inte blivit ihop med min fru om jag hade varit mer vuxen då, men det är en av mitt livs vackraste berättelser. Jag älskade henne från första ögonkastet. Det fanns massor av kvinnliga studenter vid mitt universitet. Men jag älskade bara henne.

Vårt förhållande var inte tillåtet, så det var farligt för oss.

Jag brukade ringa henne sent på natten, det var enda tidpunkten vi kunde talas vi. Men inte ens då pratade hon. Hon ville inte att någon skulle höra. Hon satt vanligtvis i badrummet när hon ringde mig och hennes föräldrars rum låg intill. Hon bara lyssnade på vad jag sa och svarade med mmmm, mmmm, mmmm.

När jag friade, avvisade hennes föräldrar mig eftersom hennes kusin ville gifta sig med henne. De föredrog honom framför mig. Jag bad om hennes hand tre gånger och blev avvisad varje gång. Hela tiden bar hon på mitt barn utan att vara gift med mig.

Jag försökte rädda mitt och min frus liv. Min mamma och mina systrar stödde mig. Men det gjorde inte min pappa och mina bröder. För att inte komma i konflikt med hennes familj tog de enligt lokala traditioner avstånd från mig. Vem som helst från hennes familj får spilla mitt blod.

Innan detta hände respekterade min far mig mycket. Ja, jag led, men jag valde min fru och mitt barn. Men han är min far. Jag är den som ber om förlåtelse från honom och min mor.

Min fru är väldigt modig. Hon har lidit mycket för att hon valde mig och hon har försvarat sitt val. Kärlek är livet. Den betyder allt för mig. I mina ögon är kärleken en helig sak.

Nu kommer mina barn kommer att växa upp inför mina ögon. Jag kommer att se till att min fru får möjlighet att förverkliga sina ambitioner. Jag kommer att skydda henne från de faror som ännu till denna dag följer henne.

Jag försöker vara som svenskarna. Jag vill lära mig svenska redan innan jag har fått uppehållstillstånd. Jag är väldigt imponerad av de svenska lagarna och hur människor respekterar dessa lagar. Det ger mig förtröstan och jag känner att något inom mig förändrats. Nu går jag på gångbanan och korsar gatan bara när signalen blir grön.

Mustafa Najah Najam, 25 år, juridikstudent, Irak, 15 månader i Sverige

Ber du mig att prata om kärlek kan jag tala länge.

Vi var 15 eller 16 när vi kysstes första gången. Vi var grannar och våra hus låg nära varandra. Vi träffades på taket, hon på deras och jag på vårt.

Vi växte upp tillsammans. När vi lekte tittade vi på varandra hela tiden. Och vi gick till skolan tillsammans. Nu har älskat varandra i mer än tio år.

När jag skolkade från skolan var det hon som berättade för mina föräldrar. Ja, hon brukade berätta för min storasyster som hjälpte henne att plugga. Och min syster berättade för min familj.

Hon är väldigt intelligent. Jag slutade skolan efter femte klass, men hon fortsatte. Hon var bra på engelska. Nu lär hon sig tyska och hon har börjat lära sig svenska. Hon kommer att flytta hit när vi har gift oss

Jag vill bara ha henne vid min sida. Vi talar hela tiden med varandra på telefon, men jag har inte sett henne på nästan två år. Jag har ansökt om att få ut mitt syriska pass, så att jag kan åka till Tyskland och träffa henne.

Bara hennes mamma och lillebror kände till hennes kärlek. Hennes storebröder visste inte då. På min sida visste bara min mamma och mina systrar om det. När hennes pappa fick reda på det blev det problem. Det konstiga är att hennes pappa och storebror samtyckte till att vi gifte oss – innan de fick veta att vi redan hade ett förhållande. Då förbjöd de giftermålet och hennes bror sa att kärlek inte är accepterat. Men vi är i ett säkert land nu och ingen kan skada oss.

Min fästmö bor i Tyskland tillsammans med sin syster. Hennes bror och pappa vet inte att vi fortfarande har kontakt.

Jag saknar min mamma och mina två ogifta systrar, men jag saknar inte min hemstad Afrin. Kanske saknar jag det gamla Afrin, men inte det nuvarande. Det gamla Afrin var en säker stad. Jag kunde till och med vandra runt klockan två på morgonen. Det fanns inga vägspärrar. Jag har kommit att hata Afrin och Syrien. Om armén tar mig blir jag dödad. Om oppositionen tar mig blir jag också dödad.

Precis när jag undkommit regeringsarmén fick jag gömma mig för YPG som ville rekrytera mig. Jag tycker inte om krig, vapen och blod alls. Om jag ser min bror och en kusin slåss flyr jag bara från slagsmålet. Men om du ber mig att prata om kärlek kan jag tala länge.

När jag anlänt till Sverige tog jag mig först till min syster i Malmö. I vårt första samtal sa hon: ”Lyssna på mig, brorsan. Det här landet är annorlunda än Syrien. Du måste följa lagen här. Du får inte bryta mot reglerna. Du får inte göra några misstag här och du måste lära dig svenska.”

 Arbetare, 26 år, Syrien, 17 månader i Sverige

Jag tyckte inte om honom, han tyckte om mig.

Jag har älskat matte sedan jag var liten. Jag tycker också om fysik och kemi – allt som har med vetenskap att göra. Min favoritperiod i livet var tiden på universitet. Jag tyckte om studenterna, lärarna och atmosfären. Jag ville aldrig åka hem efter dagens föreläsningar. Jag hade inga barn, ingen man, inget ansvar. Men jag hade fantastiska vänner. Jag tog universitetsexamen i matematik med avsikt att bli lärare.

Efter examen arbetade jag för ett stort försäkringsbolag. Två år efter att jag börjat där gifte jag mig med min nuvarande man. Men förhållandena i Somalia försämrades när kriget började 1991. Arbetet på försäkringsbolaget tog slut.

Då tog jag det bästa beslutet i mitt liv. Jag startade en skola för barn som inte kunde studera på grund av kriget. Jag fick hjälp från byborna och kommunen där jag bodde. Och skolan öppnade verkligen 1993. Dess namn är Mercy Primary and Secondly School

Under 12 år kom jag att arbeta som matematiklärare för elever i 15- och 16-årsåldern. Vad jag tyckte bäst om var när jag hjälpte dem att lösa matteproblem som de hade nytta av i det verkliga livet.

Min man arbetade som busschaufför och vi träffades först i en riktigt rolig situation. Jag bodde i staden och studerade på Gahayr-universitetet i Mogadishu. Mina föräldrar bodde däremot i Mogadishus utkant. Jag besökte dem då och då under veckosluten och brukade ha tungt bagage. Det jag köpt till mamma förvarade jag i en stor fyrkantig termos, så att värmen inte ska förstöra det under resan.

En dag när jag skulle gå ombord hade chaufförens medhjälpare sönder termosen när han bar den till bussen. Jag blev rasande och skällde på honom. Bussföraren stirrade beundrande på mig. Jag krävde att bli ersatt och kallade på polisen. Alla 40 passagerarna väntade i bussen på att det hela skulle få sin lösning. Jag sa åt dem att den här bussen flyttar inte på sig förrän jag fått ersättning för allt i termosen som förstörts. Bussföraren gick till slut med på att ersätta mig med pengar och då gick jag ombord.

Men han sa också att han ville träffa mig igen, och jag accepterade.

Jag tyckte inte om honom, han tyckte om mig. Men jag tänkte att han kunde hjälpa mig att transportera grejor till min mamma. Han åkte ofta förbi där min mamma bodde. I början ville jag inte falla för en bussförare, jag som hade universitetsexamen. Men vi brukade besöka en teater och lyssna på musik. Han berättade alltid att han älskade mig för att jag är stark, självständig, öppen, rolig, söt och att jag alltid skrattar, pratar och skämtar. Efter ett år blev jag kär i honom. Efter tre års förhållande gifte vi oss på ett hotell i Mogadishu. Då kände vi varandra ganska bra.

Min man har alltid hjälpt och stöttat mig. Han tog in ett hembiträde att hjälpa till med hushållsarbetet när jag var havande.

Vi har fem barn. Mina föräldrar hjälpte till att ta hand om dem. Jag behövde inte sluta arbeta. Det är annorlunda om du är kvinna i din hemstad. Du har dina släktingar som kan hjälpa dig att ta hand om barnen. I ett främmande land har du inte den sortens stöd.

Jag saknar dagarna i Somalia när vi firade eid efter ramadan. Jag saknar synen av barn som har roligt. En kille gör ballonger och en annan gör såpbubblor, barnen står runt om dem. Jag saknar också att gå till marknaden och köpa saker vi behöver till eid. Jag gillade en marknad som kallas Bakaara. Det är en mycket stor och välbesökt marknad. Du kan inte gå rakt fram, det tar en stund att gå två meter! Jag köpte allt jag behövde där och blev väldigt ledsen när den brann ner under kriget.

Jag var en framgångsrik lärare med en stark personlighet. Jag hade kontakter med den politiska ledningen i Somalia. Al-Shabab vill inte att kvinnor ska vara sådana i Somalia. Jag blev arresterad och slagen. De dödade mig nästan. Jag tänkte att tar de mig igen, dör jag. På kvällen samma dag som jag släpptes lämnade jag mitt hemland och tog mig till Etiopien. Där mötte jag min man. Han lämnade Somalia före mig, också på grund av Al-Shabab. Min man tycker om att spela fotboll och tränade tidvis en grupp av ungar i området. Det ansåg Al-Shabab var förbjudet, så de hotade min man.

Jag känner att jag är för gammal för att studera igen. Men jag skulle vilja arbeta. Jag hoppas kunna öppna en kläd- och parfymaffär. Jag skulle också tycka om att arbeta som mattelärare igen.

Somalia är som min första moder och Sverige som min andra.

Saadiya Mohammed, 57 år, matematiklärare, Somalia, 15 månader i Sverige

Kolla in Mercy Primary and Secondly School på nätet. Njut av Somalisk pop!

https://www.youtube.com/watch?v=QhTBUO2bq2k

Ibland dog de av värme inuti rören.

Med jämna mellanrum flyttar de en. Jag har varit på den här förläggningen i två månader. Först var jag i Skänninge, människorna där var väldigt snälla mot oss. De tog initiativ till att hjälpa oss och prata med oss. Till och med när regeringen beslutade stänga förläggningen vi bodde på var människorna och kyrkan på vår sida. Vår situation var bättre där än här i Norrköping.

Vi brukade höra att Sverige är bra på mänskliga rättigheter och att svenskarna hjälper flyktingar, men när vi kom hit blev vi chockade av den långsamma handläggningen.

Jag har varit här i ett och ett halvt år och de har inte intervjuat mig. Jag skulle önska att de i vart fall berättade för mig när de kommer att intervjua mig. Är det vettigt att jag har varit här i ett och ett halvt år och inte har lärt mig språket och inte kan tänka på min framtid eftersom jag är rotlös? Jag är utbildad och talar arabiska och persiska. Jag har förmågan att lära svenska.

Jag tillhör Ahvaz största stam. Jag är en känslig person och tänker alltid på min familj. Jag är väldigt fäst vid mitt hemland, jag tänker på det varje dag. Och jag är en väldigt social människa. Hemma träffade jag mina kusiner och mina släktingar varje dag. Vi bodde i samma område. Jag är överkänslig, men lugnar mig snabbt när jag är arg eftersom jag inte vill göra människor upprörda. De säger att jag är tillgiven.

Jag har tre yngre bröder. Jag lekte inte med dem eftersom de är yngre. Men jag lekte med mina kusiner som är närmare i ålder. Vi spelade fotboll varje dag. Vi cyklade runt för att hitta ett nytt lag att spela mot. Och vi brukade bege oss till landet för att simma i floden.

Jag saknar människorna mer än platsen. Jag brukade gråta de första sex månaderna. Det var svårt. Innan jag lämnade Ahvaz försökte min familj stoppa mig, men jag envisades. Jag står fortfarande i daglig kontakt med dem via Whatsapp. Först var det besvärligt, men efterhand blev det lättare. Nu kan jag inte föreställa mig att återvända. Jag har nya vänner och ett nytt liv. Jag skulle vilja lära svenskarna att vara mer sociala.

Jag studerade för att bli elingenjör. Inte för att jag gillade det, men det passade med det som jag jobbade med vid den tiden. Jag arbetade för olje- och gasföretag och undersökte svetsningarna i de stora olje- och gasledningarna. Rören var 56 tum . Jag röntgade dem. Efter examen fortsatte jag med samma arbete.

För mig var det bekvämt. Men för svetsarna var det väldigt svårt. Temperaturen kunde bli 55 grader Celsius. Ibland dog de av värme inuti rören. Deras lön var väldigt dålig. De förolyckades familjer fick ingen kompensation. Svetsarna är enkla människor. De hör inte till företaget, de tas bara in för att svetsa, sedan lämnar de. Jag åker till arbetsplatsen i en luftkonditionerad bil. Jag kontrollerar arbetet och sedan åker jag därifrån i samma bil och jag får mycket bättre betalt.

90 procent av Irans olja och 87 procent av gasen kommer från Ahvaz. Det är den rikaste regionen i landet, men vi lever som de fattigaste. Miljöförstöringen i Ahvaz är betydande till följd av oljan och gasen.

Jag är inte politisk. Jag hatar politik och politiker, men jag ser folkets lidande framför mig. Vi får inte tala vårt modersmål som är arabiska, trots att det är vår rätt enligt konstitutionen.

Så länge vi lever i den här mentaliteten och det här tillståndet av okunskap och så länge konflikten mellan sunni och shia fortsätter kommer vi inte att bli fria. I Indien finns det många olika sorters religioner men ingen bryr sig om andras tro. I Iran är huvudduken påtvingad alla kvinnor, till och med utlänningar som kommer på besök.

Om jag sluter ögonen kommer floden Karuns stränder för mig, då vi brukade sitta där. Platsen är mycket vacker. Jag har minnen överallt där. Mitt universitet låg nära stranden; jag brukade gå dit på rasterna eller för att plugga.

Min pappa var politisk aktivist. Den iranska säkerhetstjänsten fängslade honom eftersom han var ledare för vår stam. Farfar flydde till Irak och dog där. Den iranska regeringen konfiskerade vår jordbruksmark. Min förfader Khaz’al al-Kaabi var emir över Ahvaz. Ahvaz styrdes av min stam, vi är en politisk familj. Säkerhetstjänsten sökte upp mig på universitetet några gånger och låste in mig. Jag förlorade vänner i fängelset. Jag tänkte aldrig på att lämna landet, men blev tvungen eftersom säkerhetstjänsten ville arrestera mig.

Först flydde jag till Turkiet. Där stannade jag i nästan ett år. När vägen till Europa var öppen for jag med de andra flyktingarna. Jag träffade människor som ville åka till Tyskland eller Österrike. Jag hade inte bestämt vart jag ville åka och kände mig osäker. Jag sökte på nätet om ländernas lagar för att finna landet som hade de bästa mänskliga rättigheterna.

När vi åkte båt från Turkiet var vi nästan 50 personer i en liten båt. Smugglarna frågade efter någon som kunde köra båten. Det tar inte lång tid att nå de grekiska öarna, men mitt ute på sjön stannade motorn. Det var bara några stycken som kunde simma. Vi hoppade i vattnet för att försöka putta båten mot ön, men vi blev trötta mycket snabbt. Vattnet läckte in. Vi var tvungna att ösa med våra händer.

Vi trodde att vi skulle drunkna. Kvinnorna och barnen började gråta och jämra sig. En fiskebåt kom nära och vi bad om hjälp. Fiskaren sa att han inte kunde hjälpa, men att han skulle anropa polisen. Vi väntade mitt på havet under två timmar tills polisen kom. Vi sa till dem att om ni är den turkiska polisen vägrar vi återvända med er, vi dör hellre. Men de sa: ”Nej vi är grekiska polisen, vi kommer att ta er till Grekland.”

Ja, jag var nära att dö och hade aldrig känt så tidigare i mitt liv. Jag tänkte att jag måste ha gjort orätt mot någon i mitt liv.

Från Turkiet till Österrike tog det en vecka. Jag stannade i Wien i två dagar för att vila hos min släkting. Utmattad svimmade jag på toaletten. Jag slog mitt huvud och de var tvungna att ta mig till sjukhus. När jag blev bättre fortsatte jag mot Tyskland. Vi åkte tåg och efter en halvtimmes resa kom den tyska polisen ombord för att ta fingeravtryck på flyktingarna. Men jag, min kusin och min farbror blockerade dörren till vår kupé. Polisen kunde inte komma in och de fick inte uppehålla tåget längre. När vi kom till Europa såg vi många saker för första gången. Vi var isolerade i vårt eget land, där träffade vi inga irakier eller jemeniter. Vi träffade dem för första gången under vår resa. Jag blev vän med irakier, syrier, européer.

Vi kom med båt till Malmö, åkte buss till förläggningen. Jag kände lättnad, jag var säker.

Ameen Al-Kaabi, 26 år, elingenjör, Ahvaz/Iran, 18 månader i Sverige

Den inskränkte mannen döljer sin svaghet genom att kontrollera andra.

Jag känner mig mer självständig i Sverige. I Syrien kände jag att min position gentemot mannen jag älskar höll på att försvagas. Jag kände mig ständigt besegrad. Här har jag återvunnit min gamla styrka. Min man har lagt märke till det och finner det märkligt. Jag vägrade avstå från ett eget bankkonto. Jag sa åt honom: ”Jag vill ha ett bankomatkort med mitt namn på, precis som du.”

I de arabiska länderna står mannen för hushållsutgifterna. Han har kontroll över ekonomin. Här däremot är kvinnan som mannen, hon studerar och arbetar inom det område hon väljer och sysslar inte bara med hushållet, matlagning och barnen.

Innan jag gifte mig arbetade jag med att sluttesta guld. Min bror hade två guldaffärer i Jordanien, en i Amman och en i Irbid. Mitt jobb var att kontrollera metallkvaliteten. Det gjorde jag från 1999 till 2002. När jag gifte mig slutade jag. Jag var 27 då.

Jag hade träffat honom i Syrien när jag var liten och gick i tredje klass. Han är ett år yngre än jag är. Sedan flyttade jag till Jordanien.

Jag gick för att vara med om min mosters bröllop, och där var han. Han bodde hemma hos min moster. Han hade just gått upp. Jag blev förvånad över att han såg så snygg ut efter att precis ha vaknat. Jag tänkte att den här mannen vill jag ha vid min sida på morgonen. Så jag hälsade på honom. Jag var den som närmade mig honom och bestämde mig för att den här människan skulle bli min. Han tyckte om min starka personlighet och sättet jag klädde mig på. Han kom från en annan och mer konservativ omgivning.

Hans mamma samtyckte inte till vårt äktenskap och kom inte ens till förlovningsceremonin. Hon ville ha en flicka med vitt skinn, så att hon kunde få vita barnbarn. Jag brukade möta hans mammas avsky med kärlek. Jag sa åt honom att din mamma älskar dig och bryr sig om dina intressen. Jag intrigerade aldrig mot henne.

Det bästa som hänt mig i livet är min man.

Under förlovningsperioden var jag mycket glad eftersom jag fick vad jag ville ha. Han valde mig trots sin mammas avståndstagande och jag blev hans andra mamma. Före mig brukade han lyda henne, det förändrades sedan jag kommit in i bilden. Han älskade mig mycket och han var mycket passionerad med mig.

Passion betyder allt. När något händer brukar jag återkalla de vackra dagarna under vår förlovning när vi brukade bråka och försonas. Vi minns de dagarna och den kärleken och det hjälper oss att fortsätta leva tillsammans idag. Passionen har inte avtagit, tvärtom har den vuxit. Varje dag vi lever tillsammans kommer vi varandra närmare. Vi är väldigt vana vid varandra och vi förstår varandra.

Vi grälar ibland. Jag blir arg först och han förblir tyst och svarar mig inte. Men om vi är ovänner mer än en halvtimme, går jag till honom och sluter fred.

Min mans far dog när han var nio år gammal och han fick ta ett stort ansvar för familjen. Nu försöker jag stödja honom genom att ta ansvar för barnen. Jag säger åt dem: ”Er pappa har arbetat mycket hårt i sitt liv, vi borde inte trötta ut honom mera. Vi borde ge honom all kärlek och värme han inte fick som barn, han förtjänar det.”

Han var väldigt generös under vår förlovningsperiod. Han behandlade mig som en drottning. Jag har försökt kompensera honom efter det att vi gift oss. Sexuellt kan vi inte vara utan varandra.

Jag flyttade med min man till Syrien. Syrien och i synnerhet Daraa blev mitt hem. Daraa är som en andra moder. Omgivningarna är vackra, människorna enkla. Jag känner mig trygg och ärlig där.

Vi bodde i en enkel byggnad omgiven av vatten och natur. De flesta arbetade med jordbruk. Min man körde grönsaker och mejerivaror i en kyllastbil. Vi hade en olivodling. Under skördesäsongen arbetade hela familjen tillsammans med mina morbröder och hans farbröder med att plocka oliver. Vi gav oss av tidigt på morgonen. Vi tog med oss barnen och mat. Vi tillbringade hela dagen i arbete, skoj och skratt. Jag växte upp i staden men levde på landet efter att jag gift mig.

Jag arbetade med jordbruksarbete enbart under skördesäsongen. Annars var jag hemmafru. När jag följde med under skörden var det för att jag tyckte om att vara med dem. Och så plockade jag oliver till vårt eget hushåll. Jag tycker om lukten av jord på gården. När jag kommer dit känner jag mig uppiggad. Vi brukade åka fem, sex familjer tillsammans. Vi sitter och äter nära varandra, byter mat och alla är glada.

2012 var min son iväg för att hämta gas när han blev skadad av granatsplitter. Jag kommer ihåg hur blodet täckte hela min son. Han var vaken och sa: ”Mamma, jag är okej.”

När doktorn undersökt honom sa han att han inte var säker på att min son skulle överleva. Hans lever och urinblåsa hade blivit skadade. Han behövde opereras omedelbart, de skulle försöka rädda hans liv. Det var väldigt svårt, jag kände min själ lämna min kropp.

Tio dagar efter operationen, när han var lite bättre, lämnade vi landet. Han lider fortfarande av sviterna och kan inte kontrollera sitt kissande. Kisset är blandat med blod. Han mår inte bra psykiskt. Vi åkte till Jordanien. Min äldsta son var redan där. Jag hade skickat dit honom för att gå i skolan eftersom hans skola i Syrien förstörts.

Jag brydde mig inte om Syrien. Jag var upptagen med min son. Inget är kvar i Syrien utom död och förstörelse. Inget vackert finns kvar.

Min största dröm är att min son ska bli botad. Han är mycket bättre nu, de har opererat honom flera gånger här. Min egen dröm är att mina barn ska fortsätta sin utbildning och leva ett lyckligt liv här.

Min man ville inte åka till Europa, han är rädd för sjön. Sverige är ett bra land för barn och kvinnor. Men männen är rädda eftersom landet stödjer kvinnors rättigheter.

Jag tyckte om livet jag hade innan jag gifte mig. Min pappa var väldigt öppen och otraditionell. Jag hade friheten att gå ut med tjejkompisar och att ha en pojkvän. Han la sig aldrig i våra liv. Han hade bott i Libanon och Libanon är ett tillåtande land. När min mamma besökte honom där brukade han ta av hennes huvudduk och säga åt henne att låta håret andas. Jag brukade inte bära hijab, men efter det att jag gift mig bar jag hijab och min klädstil ändrades.

Jag har levt med min far som är openminded och min man som är mittemellan. Jag har kommit till slutsatsen att om man lever med en tillåtande person får man större självförtroende. Det konservativa begränsar dina förmågor och din potential. I slutändan handlar det om självförtroende: den inskränkte mannen döljer sin svaghet genom att kontrollera andra.

Idag är pappa 62 år. Han bor i Jordanien. Pappa och jag diskuterar allt möjligt. Jag diskuterade inte med min mamma. Hon har ingen personlighet.

Jag vill bli lärare. Jag kommer att ha mer makt i mina händer och mer självförtroende. Jag kommer att träffa många människor och ha ett bättre liv än nu. Jag kommer att bli svensk, naturligtvis. Efter att ha gått framåt vill jag inte gå bakåt. Kvinnor är väldigt förtryckta i arabiska länder.

Sausan Alshahri, 42 år, Syrien, 17 månader i Sverige

En lärare ska vara som en mamma

Innan jag gifte mig arbetade jag som lärare och undervisade ettor och tvåor i matematik.

Först ville jag jobba i den palestinska skolan som hör UNRWA, alltså FN. Jag är palestinsk syrier. Men det fick jag inte eftersom de krävde högskoleexamen. Så jag jobbade i den nationella syriska skolan. Jag tycker om att arbeta med unga barn. Min mamma gick aldrig i skolan. Min pappa gick till i trean. De var gamla.

Första arbetsdagen skrattade eleverna åt mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Sedan blev jag van vid att undervisa. Jag kände mig fantastisk när jag förklarade och någon förstod. Klassen hade 45 elever.

En lärare ska vara som en mamma.

Jag var nitton, barnen tyckte om mig för att jag var ung. När jag klappade dem blev de glada och när jag gick rastvakt, samlades de runt om mig, köpte chips och choklad till mig.

Vackraste platsen i Damaskus är lägret där jag växte upp. Jag bodde på en lång gata som hette Skolgatan. På ena sidan var det skolor, på den andra bostäder. Min balkong hade utsikt över en skolgård. Efter morgonuppställningen hade de excercis till Fairouz patriotiska palestinska sånger. Jag tyckte om att iaktta dem. I Syrien är det normalt sett två pass i skolan; ett på morgonen och ett på kvällen. När jag gick i skolan på kvällen tittade jag på dem morgonen och tvärtom.

Mina föräldrar lät mig inte bära kort kjol. Mina bröder tvingade mig att bära huvudduk. Jag har en syster men jag har också sju bröder. Efter att min mamma dött, gifte pappa omedelbart om sig med en annan. Hon försökte få mig att gifta mig när jag var femton. Trots att styvmor pressade på och jag fick frierier, var jag besluten att ta min examen först och sedan fundera på äktenskap.

Jag ville studera vid en ingenjörsskola. Min äldsta bror är nio år äldre än jag. Han förbjöd mig eftersom både män och kvinnor gick där. Jag blev så ledsen att jag ville ta livet av mig – precis som på TV. Hundra hjärt- och blodtryckspiller stoppade jag i mig. Klockan fyra på morgonen vaknade jag upp. Det var ingen hemma utom min pappa och hans fru.

Jag kunde inte se något. Så började jag spy.

Min far tog mig till sjukhuset mittemot vårt hus. Diagnosen blev allvarligt nervöst sammanbrott. Doktorn injicerade en orange vätska som fick mig att hallucinera. De tog mig till sköterskans brors hus, han är släkt med oss. Fortfarande drogad började jag prata och frågade om jag verkligen hade en styvmor.

Ett tag kändes lägret verkligen som mitt hem. Men jag förlorade min mamma när jag gick i nian och det gjorde mig olycklig. Då var det inte svårt att lämna stället. Allt som var trevligt påminde mig om min mamma.

21 år gammal gifte jag mig och flyttade till Masaken Barzah. Min man tyckte inte om att jag arbetade. Han ville att jag skulle vara hemma och ta hand om barnen.

En kvinna i ett arabiskt land kan inte göra vad hon vill. Hon måste göra som traditionen föreskriver. Just nu är jag både mor och far för mina barn. Min man ville inte komma till Sverige. Jag måste vara stark för dem och får inte ens tänka på att ge upp. När jag tog risken att korsa medelhavet med barnen visste jag att jag var stark. Det kvittar vilka svårigheter jag möter, inget kan vara värre än att möta havet.

Min man bad mig att återvända till Syrien efter det jag fått mitt uppehållstillstånd. Han menade att Syrien är ett bättre ställe för barnen än Sverige. ”Är du från vettet” undrade jag, ”hur kan Syrien vara bättre för barnen?”. ”Kom till Sverige”, sa jag. Nu arbetar vi på våra skilsmässopapper.

Jag brukade tänka att komma till Sverige är det bästa som hänt i mitt liv, men det är inte som jag förväntat mig. Den arabiska gruppen dömer fortfarande en kvinna som lever för sig själv utan en man.

Nu är vi i Sverige och det måste leda till ett bra liv. Det finns ingen återvändo till Syrien. Jag bodde med mina svärföräldrar i Syrien. Jag har aldrig haft möjligheten att leva själv med min egen lilla familj. Sverige är ett bra ställe för kvinnor att frigöra sig från begränsningar.

Jag tycker mycket om musik, men jag har aldrig lärt mig. Jag vill anmäla min dotter till musik- eller danslektioner. Jag vill att hon ska ha det jag inte fick. Mitt råd till min dotter är: ”Var stark och självständig! Studera så att du får ett bra yrkesliv i framtiden!”

Amna Amayri, 29 år, lärare, Palestina/Syrien, 18 månader i Sverige.

Vi hade bara en lek, och det var att spela kula.

Jag var en kille på fyra när vi återkom från Iran. I början tänkte vi att kanske är Afghanistan lugnt och allt är okej. Men när vi kom dit, var det inte så. Det kändes som om vi var omgivna av vilda djur.

Vi hade andra kläder. Vi såg ut som Iranier. Vårt uttal var annorlunda. Problemen började igen. De andra barnen slogs med oss. Det fanns fara för kidnappning också.

Men jag var barn och brydde mig inte eftersom jag inte förstod. Det enda jag tänkte på var att leka. Ärligt talat hade vi inget som en park där vi kunde spela fotboll eller så. Vi hade bara en lek, och det var att spela kula. Det var det bästa vi visste och jag var expert på det spelet. Vi spelade alltid och brydde oss inte ens om vädret var kallt. Jag vann. Jag spelade alltid – även om mina händer blödde på grund av grus eller kallt väder. Sista gången jag spelade kula var jag åtta eller nio år gammal.

Jag har gått i skolan till och med klass tolv. Undervisningssystemet var inte så bra. Så vi gick bara för att leka. Jag pluggade hemma, men inte så hårt.

 Jag hade många drömmar. När jag var liten pojke var jag begåvad och verkligen intresserad i måleri och design. Precis som de andra barnen hade jag en anteckningsbok, men jag ritade i min.

Jag tyckte om att måla av naturen. När min pappa såg mitt måleri, uppmuntrade han mig mycket. Jag kände mig mycket stolt. Tyvärr är jag den äldste sonen och när jag blev äldre var jag tvungen att hjälpa min pappa. Han var arbetare. Under 4-5 månader var jag arbetare, precis som han. Det var tungt.

Sedan åkte jag själv till Iran. Det var sättet att komma till Europa. I Teheran var jag verkligen rädd. Jag försökte hitta någon från Afghanistan som kunde hjälpa mig. Polisen fick inte upptäcka mig, eftersom jag kommit illegalt. Till slut hittade jag en skräddare. Under ungefär fem månader var jag i Iran och arbetade hos honom. Jag var sexton år gammal och aldrig varit ensam tidigare. Jag saknade min mamma mest.

 När jag kom till Europa pratade alla om Sverige. De sa att människorna är snälla och det är ett bra land på alla sätt. När jag kom hit var allt jag hade hört sant. Alla delar av Sverige är vackra. Allt är baserat på lag och ordning.

 Jag drömmer fortfarande om att måla. Men jag gör inget sådant här.

Jag kan inte fokusera, jag kan inte få ut det jag har i huvudet. Jag har försökt glömma det förflutna och de dåliga minnena, men jag kan inte. När jag kom hit, trodde jag att om jag går i skolan kommer jag att lära mig språket och andra färdigheter. Jag gick till skolan själv och pratade med dem. Men de sa att jag inte får gå i skolan innan jag fått uppehållstillstånd. Jag måste få uppehållstillstånd, så att jag kan slappna av.

Mustafa Safayee, 19 år, Afghanistan, 14 eller 15 månader i Sverige

26/9 Mustafa har fått avslag på sin ansökan igår.

Det var min bästa tid i livet för vi kände oss själva som barn.

Normalt sett är det dimmigt klockan sex på morgonen i Afrin. Solljuset bryter sakta igenom dimman. Jag brukar vara uppe först i huset. Så jag tittar på dimman och på ljuset.

Tidigt på morgonen hör jag fåraherden som tar ut sin hjord och barnen som är på väg till skolan. Jag hör bagarens röst. Jag hör busschauffören som ropar ut destinationerna så att folk åker med honom. På sommaren sover vi på taket, eftersom vädret är fint. Jag älskar att sova på taket. Vi brukar räkna stjärnorna eller småprata innan vi somnar in.

Jag är mor till fyra. Två flickor och två pojkar. Äktenskap är ett bra och normalt förbund. Det är livets väg och ett måste. Jag gifte mig vid nitton års ålder.

En dag sa min mamma åt mig att ta med min lillebror och besöka min gifta storasyster. Hennes hus låg nära vårt, så vi gick dit. På vägen kom vi ifatt min systers äldste pojk. Vi utbytte hälsningar och han sa ”Goddag farbrors fru”. Jag blev konfunderad och frågade honom varför han sa något sådant? Då berättade han att han hört sin mamma och pappa prata om att förlova mig med pappans bror. Efter att jag hört det ville jag återvända hem och aldrig besöka min systers hus igen. Men min bror envisades med att vi måste fortsätta gå.

När vi kom fram berättade min syster att jag skulle gifta mig med hennes svåger. Jag sa till henne: ”Jag gifter mig inte med honom, han är så stor”. Folk i trakten brukade göra sig lustiga över att han var så stor och säga till mig att de hoppades att min pappa inte skulle ge mig till jätten. Så jag grät och jag ville inte ha honom. Jag vägrade och grät hela vägen hem.

 Jag hade verkligen velat studera klart, men det var inte normalt för en kvinna att studera efter det att hon gift sig. Senare har jag ångrat att jag inte slutförde mina studier. Jag hade velat arbeta med vård. Varje gång jag ser min dotter plugga, kommer jag ihåg mig själv och uppmuntrar henne.

Jag accepterade inte och jag vägrade inte.

I början arbetade min man med att färga jeans. Men Afrin höll på att bli väldigt dyrt. Han tjänade kanske 500 kronor i veckan. Pappa hjälpte oss genom att ge oss jordbruksmark och föreslog att vi skulle leva av det vi odlade. Vi köpte utsäde och sådde för hand för att spara pengar. Jag kommer aldrig att glömma hur trötta vi var i augusti under högsommaren. Vi vattnade med hjälp av en gammalt spann, ett glas vatten per frö. Jag glömmer aldrig proceduren att fylla spannen. Men lika trött som jag var, var jag glad, eftersom Afrin var så mycket säkrare än Aleppo.

Vi gjorde allt själva och sparade våra pengar. Efter säsongen tagit slut, började min man fundera på att bege sig till Europa. Han tog sig till Turkiet med sin mamma och jag återvände till mina föräldrars hem i Aleppo. Vi skildes åt i hopp om att återförenas i Europa när han kallade på oss.

Vi slutade få nyheter från honom.

Jag stannade med mina barn i mina föräldrars hus utan att veta om han levde eller inte. Till slut stod jag inte ut med förhållandena hos mina föräldrar, utan återvände till Afrin. Så en dag kommer en av mina släktingar till mig och sa att min man letade efter mig. Mitt hjärta bultade när jag fick höra om honom. Han hade lyckats nå Sverige – vi kunde komma efter genom familjeåterförening.

När han lämnade oss vägde jag 97 kilo. I Sverige kände han inte igen de 57 kilona jag. All oro och allt ansvar hade gjort att jag magrat.

Nu, i Sverige, har ordningen i mitt liv förändrats totalt. Till det bättre, naturligtvis. Till exempel, förr använde jag aldrig buss för att komma någonstans. Afrin är en liten stad, jag behövde inte. Idag kan jag själv klara av att åka buss. Att studera var inte möjligt för mig i Syrien. Jag gick i skolan under en kort tid. Idag är jag tillbaka i skolan och studerar svenska språket.

Jag vet inte om det här landet innebär en nystart för mig. Jag har levt hela mitt liv i ett annat land. Idag när jag försöker starta om vet jag inte hur möjligt det är. Jag har så mycket att lära.

Jag saknar Eid i Syrien. Vi hade våra egna traditioner inför Eid. Kvinnorna i grannskapet eller från familjen samlades för att gå och shoppa sådant som behövdes till Eid, som mat och kläder. Vi brukade prata mycket medan vi gick runt på marknaden. Vi bestämde var vi skulle tillbringa första dagen av helgen. Ibland var det hos mig, ibland hos en släkting.

Om jag kunde återvända till Afrin skulle jag först gå till brunnen. Jag skulle stoppa ner spannen och dra upp den igen med repet. Jag skulle dricka direkt ur den för att släcka min törst ­– inte med en mugg. Sedan skulle jag sitta med mina kvinnliga grannar på taket och äta vattenmelon, friterad potatis och dricka te. Vi sitter på mattan på golvet som förr och våra ungar leker med varandra.

Det var min bästa tid i livet för vi kände oss själva som barn.

Siham Chefkhou, 41 år, hemmafru, Syrien

Hennes tårar flög i vinden, då och då träffade de mitt ansikte.

Jag hade ett vackert litet hus. Min man och jag bodde först i en lägenhet, men vi köpte lite mark nära mina föräldrars ställe och vi byggde vårt lilla hus. Jag hjälpte till att bära när jag var åtta månader havande med min äldsta dotter. Jag bar cement och kakel till arbetarna, så att vi kunde spara lite på lönerna.

Jag ville att huset skulle vara klart för inflyttning innan jag skulle föda. Jag ville ta emot gratulanterna i det nya huset och inte i den lilla lägenheten.

Det var bara sextio meter stort, men jag kände att det var ett palats i mina favoritfärger. Jag bestämde allt själv; möbler, färger, fönstergallret, golv och innertak. Väggarna var ljust beige och gardinerna var bruna och cremevita, broderade med små blommor. Mattan var brun, med beige i mitten, soffgruppen var klädd med mörkbrun sammet. Och eftersom huset var så litet, hade jag ett skåp infällt i väggen. Till och med golvet i köket var brunt och beige, med tunna guldränder.

Jag tycker om beige och brunt.

Jag älskade huset och vägrade att lämna det. Jag kände mig säker trots granaterna. När vi hörde nedslagen, gick min familj, min brors familj och våra föräldrar ner i mina föräldrars källare för att söka skydd.

En dag slog en granat ner i min brors hus och en annan i mitt. Jag hade gömt mig med våra två döttrar badrummet. När vi kom ut och såg att explosionen hade förstört huset, gjorde jag inget annat än tog mina döttrar och stack.

Vi sprang nerför trapporna. Det var mycket oljud på gatan. Jag bar den lilla flickan, min man den stora. Vi satte oss på motorcykeln. Jag hade den lilla flickan i knät och höll fast mig i min man. Han hade stora flickan framför sig. Vi hade precis börjat rulla, när en granat föll nära oss och fick motorcykeln att stegra sig.

Min man körde snabbt. Jag höll hårt i honom – och i lilla flickan. Det var kallt. Det enda jag ville var att se min äldsta dotters ansikte. Hur hade hon reagerat? Jag kunde bara se henne från sidan. Hennes tårar flög i vinden, då och då träffade de mitt ansikte. Jag tittade tillbaka och såg ytterligare en granat slå ner i grannens hus.

Allt vi ville var att överleva.

Vi flyttade till min mans familjs hus som låg i ett säkert område. Vi hade varken kläder eller pengar. Jag var inte bekväm med att bo med hans styvmor. Jag kunde inte röra mig fritt i huset. Kriget påverkade mitt äktenskap. En massa problem uppstod för att vi bodde hos hans familj. Men också på grund av vår dåliga ekonomiska situation och för att jag ville arbeta. Sen började det bli farligt igen, så vi flyttade.

Först bodde vi hos min bror och sedan hos min syster. Sedan beslutade vi att jag skulle ta minsta flickan och bo med min brors fru. Min man tog stora flickan och bodde hos sina föräldrar. Allt var svårt. Vi kunde inte höra av oss till varandra. Det fanns inget internet. Min bror blev sårad av en granat. Till slut fanns det inte längre fanns någon vi kunde bo hos. Till och med mina föräldrar blev gäster och bodde med andra släktingar. Det var inte bra mellan mig och min man.

Jag åkte till Libanon för att återvända när situationen blev bättre. Min man ville inte lämna Syrien. Därefter åkte jag till Turkiet med en av mina släktingar och en annan familj som tänkte ta sig till Europa. Där var det svårt. Min äldsta dotter som då var tio, kunde inte gå i skolan. När hon såg andra barn på väg till skolan började hon gråta. Det var då jag bestämde mig.

Jag sände henne tillsammans med de andra. Det viktigaste för mig var att hon kunde komma till Sverige och börja skolan. Sedan skulle vi vänta på familjeåterförening. Men jag kunde inte vänta. Jag bodde i ett litet hotell med den lilla flickan och jobbade som kocka i dess restaurang. Jag pratade med stora flickan i telefon varje dag. Hon började prata svenska med mig. Jag förstod inte.

Resan till Sverige tog en månad och tjugo dagar. Jag reste tillsammans med en kusin. Vi tog oss från land till land för att nå Sverige. Vi gick mycket och var med om många besvärligheter. I tre veckor satt vi fängslade i Makedonien. Jag bar min dotter, ibland gjorde min han det.

När jag kom till Vrigstad fanns det inga människor på gatorna. Jag frågade: ”Var är alla? Var är grönsakshandlarna och slaktarna? När kommer människorna ut på gatorna? Var är marknaderna och stånden med kläder?” Min dotter skrattade och berättade att det var normalt. Och jag som trodde att det var helg och att alla var hemma.

Jag tyckte att vissa grejer var konstiga. Men min dotter lärde mig. Jag kommer ihåg när hon berättade för mig att det inte var tillåtet att gå på cykelvägen. Jag har lärt mig att följa reglerna i det här landet.

Svårigheterna vi mötte på färden förde mig och min kusin närmare varandra. Vi blev kära. I Sverige blev jag havande med hans dotter.

Exil är en av de svåraste sakerna. Oavsett hur mycket vi integreras, arbetar och lyckas, kommer vi att vara främlingar i det här landet.

Nisreen Al-Hafar, 33 år, hemmafru, Syrien, 20 månader i Sverige

Att någon inte är utbildad betyder inte att hon är dum.

Varje del av Afghanistan har sig egen skönhet. Där jag bodde var det väldigt vackert. Det fanns berg, det fanns floder och det fanns skog. Det var grönt och vackert – en smal dal, som vore den en väg skuggad av träd och blommor.

Vi var jordbrukare. Vi hade mark. Det var inte stort, men tillräckligt för oss. Vi odlade de grödor vi behövde för vårt liv; vete, korn, bönor, potatis, lök. Vi hade vindruvor, äpplen, päron och andra sorters frukter och grönsaker. Alla årstider odlade vi. Det är inte en stor skillnad, men det var lite varmare än här.

Vårt hus låg mellan två berg. Både framför och bakom huset var det berg. På morgonen hälsade jag på min gud, som skapat bergen så vackra.

I Sverige har jag träffat många människor från mitt land som kommer från stan och nu bor de i skogen och de blir galna. Men för mig är det okej, jag tycker om skogen. Jag älskar de svenska träden, de är så långa och vackra.

Jag började arbeta när jag var åtta eller nio år gammal. Jag hjälpte min mamma. Så är kulturen och det är naturligt. Jag önskar att jag och min man kunde arbeta här i Sverige och stå på våra egna ben. Jag vill ge ett exempel. Om jag förtjänar saltet själv, kommer jag att älska det. Men om någon ger det till mig, kommer jag att ta emot det för att överleva. Men jag kommer inte att tycka om det. Jag föredrar att tjäna det själv.

När jag kom till Sverige var jag verkligen stressad. Jag var sjuk. Mitt blodtryck gick upp och ner. När jag gick till en läkare sa han att alla de här problemen hemifrån är orsaken och att jag verkligen måste sluta oroa mig och istället tänka på något annat. Annars skulle jag bli sämre. Och jag sa att jag också har haft bra dagar och ett väldigt bra liv på min jord.

Jag arbetade med jorden och vi blev trötta och vi drack te, men nuförtiden är det annorlunda och inte som förr. Idag när vi odlar något ber vi att Talibanerna inte ska komma och ta all vår gröda. Så vi lever med rädsla och oro.

Nej, jag kan inte läsa och skriva, men jag läser Koranen.

Att någon inte är utbildad betyder inte att hon är dum. Jag har lärt allt från mina föräldrar, min mamma var klok och erfaren precis som min far. Så att jag in te kan läsa och skriva betyder inte att jag inte kan något. Jag har ett öppet sinne och jag vet vad jag ska göra och vad jag ska säga. Min erfarenhet ökade dessutom när jag gifte mig och började lära från min man och hans familj också. Jag kan bara inte läsa och skriva.

Som liten hade jag en väninna. Han var väldigt ordentlig. Jag tyckte om hennes disciplin. På den tiden hade vi inget att leka med eftersom vi bodde på landet. Jag och mina vänner lekte med våra får och våra hundar.

Afghanska kvinnor är inte i kontakt med samhället, speciellt inte de som bor på landsbygden. Vi bara lagar mat och tar hand om barnen. Kvinnor har inget annat att prata om utom sina svärföräldrar, ibland är inte relationen så bra. De har inget annat val än att skvallra.

Vi samlades och drack te och skämtade, sjöng och läste poesi. Ja, ibland sjöng vi. Ibland läste vi poesi. Jag sjöng inte. Jag var lite rolig och bad mina vänner att sjunga.

Det var en oförglömlig glädje när jag blev mamma för första gången. Jag var 23 år gammal. Jag älskar verkligen mina barn. Jag är så stolt. De är väldigt bra och artiga barn. Min första dotter är 17 år gammal, min andra är 16 och min son är 12 år gammal. Som en kvinna som inte kan läsa och skriva tycker jag – och det kan vara fel – att du vinner och du tjänar allt möjligt, men du kan förlora allt. En god son eller en god dotter som är snäll, artig och välutbildad är väldigt viktigt för föräldrarna.

Varje dag när barnen ska till skolan, liksom när de kommer hem, kramas vi. Min andra dotter är mycket begåvad. Den svenska radion kom och gjorde en intervju med henne för att hon är så intelligent. Jag kände mig stolt och glad när hon blev intervjuad av radion. Jag sa till mig själv; ”Om hon anstränger sig lite till, kommer hon att nå någonvart!”.

Min äldsta dotter vill bli ingenjör och min andra dotter vill bli läkare. Jag vet inte vad min son vill bli. Han är liten fortfarande. Som mamma uppmuntrar jag alltid mina barn på samma sätt här som jag uppmuntrade dem i vårt land; att lära sig och tjäna folket som tack för det de fått. Som outbildad kvinna är det svårt för mig, men för mina barn är det lätt. De är unga och intelligenta. Min äldsta dotter kan engelska väldigt bra. När hon kom hit lärde hon sig svenska lätt.

Jag har en svensk vän. Varje gång hon kommer hem till mig, säger jag åt henne att jag inte vill berätta om de hårda tiderna i mitt liv. ”Du kommer bara att bli ledsen. Jag vill att du skrattar med mig, jag vill lämna det dåliga i det förflutna.”

Bondhustru, 40 år, Afghanistan, 13 månader i Sverige

27/9 Har fått avslag på sin asylansökan.

Händelsen med min dotter var den som allra mest fick mig att lämna Syrien

Jag gifte mig med min fru efter en ensidig kärleksaffär.

Jag var 28 år gammal då. Jag hade en bil och jobbade med att hämta upp kvinnliga studenter och köra dem till skolan. Då och då brukade jag stanna vid en flickskola för att se flickorna när de lämnar byggnaden för att gå hem. Då såg jag henne för första gången. Jag föll omgående för henne. Hon var lång och vältränad. Jag försökte prata med henne, men hon struntade fullständigt i mig. Hon gav mig inte en blick.

Så förblev det i sju månader till en regnig dag. Hon gick med sina kompisar, jag stannade bilen och erbjöd dem skjuts. Men hon stoppade sina vänner och avböjde mitt erbjudande. Det fick mig att beundra henne än mer.

När jag frågade hur jag skulle kunna lära känna henne, sa hon åt mig att be om hennes hand hos hennes föräldrar.

 Jag skickade min syster nästa dag till deras hus för att fråga om vi kunde komma och be om hennes hand. Första gången jag rörde vid hennes händer var när jag satte på förlovningsringen på hennes finger.

Mitt bröllop var den bästa dagen i mitt liv. Eftersom jag var blyg, föreslog mina vänner att jag skulle dricka lite alkohol så jag kunde dansa. Så jag drack och dansade med min frus unga väninnor. Vid firandets slut, blev jag ombedd och kyssa henne och eftersom jag var full överdrev jag och alla gästerna skrattade åt mig. Nu har vi varit gifta i tretton år.

Det som är mest känt om Raqqa är det rena vattnet. Eufrat rinner rakt igenom. Raqqa är en lugn stad. Du kan höra fåglars sång på morgonen. Alla är som en stor familj. Till och med på bröllop och fester kan flickor hålla pojkar i handen och dansa Dabke tillsammans.

Jag saknar mest att sitta vid Eufrat med vänner och familjen, grilla fisk, dricka alkohol, sjunga, spela musik. Vi sitter i stora sällskap och var och en får sjunga en vers från sin favoritlåt.

Min dotter som är tre år gammal stod vid framdörren vid vårt hus när en IS-medlem passerade. Han var på väg att slå min dotter och säga åt henne att gå in eller ta på sig en huvudduk. Jag förlorade behärskningen. Jag kunde inte förstå hur han kunde se en kvinna i mitt barn. Med mina egna ögon har jag sett halshuggna kroppar och människor som blir torterade eller får sina händer avskurna. Men händelsen med min dotter var den som allra mest fick mig att lämna Syrien.

Jag kom till Sverige med mina fem barn. Idag är jag säker, men jag känner mig orolig och hjälplös varje gång jag ringer mina föräldrar och inte kan göra något för dem. Livet i Sverige är väldigt olikt vårt tidigare liv. Svenskarna är snälla, samarbetsinriktade och förlåtande. Men samtidigt blir livet en tråkig rutin, allt i deras liv är systematiskt och uträknat.

Nu har vi fått uppehållstillstånd. Att finna någonstans att bo är nästa steg. Men det kan bli svårt. Ibland märker vi att svenskarna inte låter oss hyra en lägenhet eftersom vi är en arabisk familj. Jag vill slå mig ner här med min fru och mina barn. Men nu är jag inte säker att det kommer att bli möjligt att finna ett ställe att bo på.

Khaled Hassan Abdullah, 42 år, fabrikör, Syrien

Hur går Dabke till?

https://www.youtube.com/watch?v=HRgN-vNCtgo

Vi älskade mer än andra

Jag har aldrig varit så lycklig som när jag fick veta att min fru var gravid. Det skulle bli en fortsättning på mig. Någon skulle ta hand om mig när jag blir gammal. Om du är mellan trettio och trettiofem är du sista passageraren på perrongen, du kan lika gärna missa tåget.

Plötsligt var vi en liten familj. Det fanns något annat än att bara arbeta och sova. Jag arbetade som advokat och gav lektioner på universitet. Vid sidan om ledde jag ett gäng som renoverade lägenheter, målade och dekorerade. Ska du vara en ärlig advokat i Syrien, måste du ha något vid sidan om.

När hon föddes var jag tvungen att låtsas. Jag vill ju vara en person som har kontroll och det var svårt för min fru. Det var första gången för henne. Hela hennes familj hade precis emigrerat till Österrike. Jag stod utanför operationssalen när de förlöste henne med kejsarsnitt.

Kanske tänker jag så här för att jag saknar dem så mycket. Jag har inte sett dem på två år. Jag får tjugo små videosnuttar i veckan från min fru. Bisan var sju dagar gammal när jag lämnade dem.

Jag älskar min fru. Det är en oerhört stark kärlek. Vi älskade mer än andra. Andras kärlek är löjlig.

Du frågar mig vem jag är. Och jag svarar dig bara med negativa saker. Jag är statslös. Att vara statslös innebär att hela din planering är tillfällig. Alla länder jag varit i – allt det har varit tillfälligt. Köpa hus, bygga upp en advokatpraktik, göra sig ett namn – allt är tillfälligt. Vilken konflikt som än sker mellan två länder, kommer du att vara första offret. Den första som sover i ett tält vid gränsen… är en palestiner. Jag är tredje generationen palestinsk flykting.

Jag hade drömmar. Jag drömde om att bli professor i juridik. Jag drömde om att gifta mig med min underbara fru. Jag drömde om en stor familj. Jag drömde om att förändra världen. Att bygga en multietnisk liberal palestinsk stat.

Sedan började kriget. Vägen var stängd.

På vår smekmånad, stod en tank utanför fönstret och sköt var femte minut. När stridsvagnen sköt skakade allt. Jag har upplevt belägring fyra-fem gånger. Du är på väg till fots eller i bil, du vet inte vart. Du kan bli attackerad, du kan bli kidnappad. Kanske av en granne som bara inte tycker om palestinier?

Det är svårt att se havet tömt när du byggt färdigt din båt. Jag har givit upp mina drömmar. Nu vill jag bara bygga en framtid för min dotter i ett land där människor respekterar dig.

Hundratals gånger om dagen tänker jag på vad jag ska göra när de kommer hit. Ska jag krama dem? Ska jag kyssa dem? Ska jag ha blommor med mig?

Sala Fasha, 37, advokat, två år i Sverige

I sex år iakttog jag henne, utan att prata med henne.

När jag var en ung man, låg stället som jag jobbade på i de trånga, gamla delarna av staden. Husen står mycket nära varandra. Flickan bodde mitt emot. Hennes rum var vänt mot verkstaden där jag jobbade. Jo, det är sant. Hennes far hade också smidesverkstad.

Jag såg henne när hon gick till skolan. Då fick jag nya krafter i arbetet. Jag var fjorton.

I sex år iakttog jag henne när hon gick till skolan. Utan att kunna ta kontakt. Det fanns ju inga mobiltelefoner. Ämnet kärlek och relationer är som ett brott i vårt samhälle. Vi vågade inte.

När jag började lumpen, lyckades jag få telefonnumret från hennes kompis. Jag sa till kompisen att berätta för henne att jag ville kontakta henne. Kunde kompisen fråga om hon hade något emot det!? Det hade hon inte. Jag kan inte glömma dagen. Vi var inte tillåtna att använda mobiltelefoner i det militära. Det bestraffades med fängelse. Men jag kunde inte vänta. Jag ringde hem till henne. Och hon svarade. Då var jag tjugo år.

Jag berättade att jag tänkt på henne under alla år. Och att jag ville träffa henne när jag kom tillbaka till staden. Hon kände på samma sätt för mig, men hon var orolig för åldersskillnaden. ”Jag är två år äldre än dig”, sa hon. ”Gör inte det till ett problem mellan oss”, svarade jag. ”Om det inte är någon annan än mig du tänker på, så är ålder inget problem”.

Två månader senare var vi förlovade. Och hennes bror min vän.

Nu har vi varit gifta i tio år.

Det är ett svårt arbete, men jag har ju jobbat med det sedan jag var tolv. Jag arbetade som smed, jag gjorde, dörrar, räcken, galler för fönster, aluminiumstegar. Svetsar, löder.

Efter lumpen startade jag min egen verkstad. Men det höll bara i två år, eftersom jag fick problem med min farbror. Han var ingenjör och han ville bli min partner, men jag vägrade. Då slutade han att skicka kunder till mig. Jag var tvungen att stänga. Vår relation är dålig numera. Sen började jag arbeta med samma saker fast som anställd med månadslön.

Jag tycker om det här jobbet för jag är bra på det. Jag tycker om att arbeta med händerna och tillverka saker som kunderna uppskattar och ger mig beröm för. Även när jag inte behöver jobba, försöker jag skapa saker med trä. Vackra saker som kan vara användbara hemma.

Jag brukade arbeta tolv till arton timmar om dagen. Alla dagar i veckan. Vi hade aldrig semester. Att arbeta jämt är norm i Syrien. Lever gör jag, när jag kommer hem från jobbet och träffar mina två barn hemma. Vanligtvis blir jag och min chef oense på lördagar. Orsaken är att vi ska sluta arbeta fyra på eftermiddagen på lördagar. För att kunna göra det, kommer vi till jobbet halv sex på morgonen. Trots detta fick vi ofta vara kvar till midnatt. Vi bråkade alltid om detta. Vi var sex på verkstaden.

En bra dag på jobbet är när jag får jobba inomhus. Att arbeta utomhus är väldigt tröttande på grund av solvärmen. Ibland jobbar vi på höga höjder, som på nybyggda hus. Ibland tio våningar upp utan någon säkerhetsutrustning att skydda oss med – inte ens en hjälm.

I Sverige skulle jag föredra att jobba med trä, att ha min egen verkstad. Att utföra mina egna idéer. Men får jag möjligheten att jobba som smed skulle det vara okej. Jag kan börja idag.

Vi bestämde oss för att lämna Syrien, när det började bli svårt att få tag på medicin till våra barn. Vi valde Sverige. Vi hade hört att Sverige är bra för barn. Jag vill inte ha något för mig själv. Bara att mina barn kan få läkarvård.

Ara Mahmoud, smed, 31, 10 månader i Sverige

Vi bråkade alltid om strumpor

Mina bröder är 12 och 5 år gamla. Deras strumpor var så färgglada och snygga. Jag tog deras strumpor och bar dem skolan och struntade i vad som skulle hända sen. Min mamma är väldigt sträng.

Jag och min pappa är här i Sverige. Mina två bröder är kvar i Syrien. Vi hade inte råd att låta hela familjen åka. Vi två fick åka eftersom det var farligast för oss – min pappa på jobbet och min skola låg långt hemifrån, i ett annat distrikt. Min mamma är hemma och min brors skola ligger nära vårt hus.

Värst är att vara ifrån mor. Och att vänta på att få uppehållstillstånd. Mamma är kvar i Syrien. Jag vet inte om jag kommer att få träffa henne igen.

Dagen jag tog examen var den bästa dagen i mitt liv. Jag var femton år. Min familj hade en stor fest för mig. Alla sjöng för mig. Vi lagade mat hela dagen och jag fick många presenter. Jag var så glad, alla mänskor som tyckte om mig… Det var en stor dag i mitt liv. Jag var väldigt uppåt. Nu har jag inte varit i skolan på ett år.

I morgon börjar jag gymnasiet här i Sverige. Jag hoppas att jag lyckas i mina studier. Jag vill arbeta med ekonomi. Jag älskar siffror, jag älskar bokföring. Jag drömmer om att bli framgångsrik och en förebild för andra kvinnor.

Jag känner mig äldre… Jag har inte levt något tonårsliv. Jag har inte varit ute med kompisar. Vi kom inte till Sverige för pengarnas skull. Vi kom för ett bättre liv. Tyvärr förlorade jag mitt land, min familj och mina vänner.

Haya Kogak, 17, gymnasist, 11 månader i Sverige

Det är nog stenarna jag saknar mest

När jag vaknar på morgonen och tittar ut från balkongen, undrar jag; Var är mina bröder och mina systrar? Var är mina vänner? Var är mina släktingar?

När jag tänker på min hemstad, tänker jag på lukten av äpple- och körsbärsblommor. Doften av våren är alltid i min näsa, liksom minnet av den fantastiska lukten av vete under skördesäsongen. Naturen är fantastisk. As-Suwayda betyder “den svarta stenen”. Landskapet är fullt av basalt. Husen är byggda av den. Stenarna är tusentals år gamla och de har en speciell doft. Det är nog stenarna jag saknar mest.

Och så var det de antika grekiska och romerska ruinerna.

As-Suwayda har 600 000 invånare och det är en stad med mycket ljud. Vi åstadkommer mer oväsen än ni svenskar. På morgonen vaknar man inte av väckarklockan utan av ljudet av tutande bilar.

Jag träffade min fru när jag studerade i Ukraina 1997. Jag jobbade samtidigt som jag studerade. Men främlingar behandlades dåligt i där. Efter att några rasister attackerat mig, valde jag att återvända till Syrien med min fru. Livet var bekvämt. Syrien var ett billigt land att leva i. Ett vackert och säkert land. Jag arbetade som dentaltekniker.

Vi trodde att skiftet till demokrati skulle gå lätt. Den nuvarande regimen hade suttit i 40 år. Vi begärde förändring på ett fredligt sätt.

Men till slut kunde man inte längre avgöra vem som hade rätt och vem som hade fel. Vem som verkligen ville förändring och vem som ville förstöra landet.

Redan sex månader efter revolutionens början förlorade jag tron på den. Kriminella och mördare bar vapen och ropade på demokrati och frihet. Jag såg med egna ögon hur de stoppade enkla människor som fruktförsäljare – som går runt och ropar ut sina varor på gatorna – och de blir dödade direkt när de svarar att de är druser. Jag har själv hjälpt till att bära de döda kropparna efter dessa stackars människor. Själv är jag drus, min fru är kristen.

Jag förlorade tron på revolutionen när den började handla om grupp och religion.

Den tionde maj för ett år sedan sa jag till min fru att vi måste lämna det här landet.

Jag såg min granne – han var 76 år gammal och bor kanske 300 meter från mig. Han sitter på balkongen. Hans bil var parkerad framför huset. En raket träffar bilen och splittret träffar honom. Där han sitter på balkongen. Han dog rakt framför mina ögon. Vår region erövrades av IS och Nusra-fronten och det fanns ingen väg ut. Regeringen ville ha det så, så att vi skulle förstå vikten av dess närvaro.

Jag ville inte ta risken att åka över havet – speciellt med mina barn. Jag betalade mycket pengar för att flyga hit.

Jag är förvånad över att det blir mörkt så sent på sommaren. Varje gång jag tittar ut genom fönstret är det fortfarande just. Det är konstigt. Sverige är ett land som garanterar ett säkert liv för mig och min familj. Jag kommer inte att bli diskriminerad på grund av min hudfärg eller min religion. Här finns inget våld. Ingen terrorism. Ett land där allt är i ordning. Sverige har givit mig mer än mitt eget land, även om jag bara kan kommunicera med tecken. Men jag känner på mig att de är bra. De hälsar alltid.

Den lyckligaste tiden i mitt liv var när mitt land var säkert och inte fullt av död. I varje i hem i Syrien, finns det död. Idag är jag glad att jag kommit undan denna död, även om det inte är speciellt roligt just nu. Min son kan gå till skolan själv. Det gick inte Syrien. Vad som helst kunde hända på vägen dit.

Om tio år? Vi vill ha två barn till. Vi vill vara en större familj. Jag vill ha ett jobb. Den här situationen stör mig – att vara beroende av de sociala myndigheterna. Och så arbetar min fru inom sitt område, bokföring. Dessutom vill jag åka på semester – till Malmö eller Göteborg.

Om jag kunde välja land att bo i skulle jag välja det gamla Syrien. Nu känner jag mig halvt syrisk, halvt svensk.

Naji krouni, 39, dentaltekniker, 15 månader i Sverige

Jag tycker verkligen om Gordon Ramsay

Jag är här för att betala priset för något som jag inte har något ansvar för. Min bror är äldre än jag och vi är väldigt fästa vid varandra. När han blev fängslad i arton månader utan åtal och utan skuld tänkte jag att en människa som kan lida sådan orätt, kan inte kalla det han har för ett liv. Jag tänkte att om jag lämnar Syrien, kommer jag inte att kunna förlora mer.

Jag började jobba på restauranger när jag var femton. Jag känner mig väldigt bekväm när jag lagar mat. Är jag irriterad lagar jag mat för att slappna av.

Jag älskade mitt arbete och siktade på att bli köksmästare över alla de andra kockarna. Ibland var det åtta timmars arbete per dag. Ibland började jag nio på morgonen och slutade klockan två på natten. När det är mycket press, brukade vi försöka bryta spänningen genom att skoja och skratta, så att vi inte blev för stressade.

En dag arbetar jag i en sofistikerad restaurang. Alla kunder var rika. De kom till restaurangen i dyra och eganta kläder. När vi arbetar i köket, börjar det brinna i en kastrull med fjorton liter olja. Det var omöjligt att släcka elden utan att det skulle bli en massa rök eller att köket skulle ta eld. Mina kollegor och jag beslutar oss för att rulla ut hela spisen med den brinnande kastrullen för att få bort den från köket. Men för att få ut den måste vi rulla den genom matsalen. Där alla kunderna sitter och äter mat till ljudet av soft musik. Vi rullade leende. Jag kommer ihåg att avståndet till ytterdörren var kort, men det kändes som vägen aldrig tog slut. Naturligtvis tittade alla förvånat på oss. Men vi skojade och skrattade som om inget var fel, tills uppdraget var slutfört. Sedan återvände vi till köket, medan andra försökte släcka elden.

Jag tycker verkligen om Gordon Ramsay. Han har karisma, kontroll och en stark personlighet i köket. Så har han en armé av kockar under sig.

Jag är bäst på orientalisk mat överhuvudtaget och speciellt en rätt som kallas Quzi. Jag är också väldigt bra på att lägga upp mat på ett snyggt sätt. En bra dag på jobbet är när det är en stor fest. Jag har förberett det i dagar och alla assistenterna har fått uppgifter. Det känns om allas ögon vilar på mig. Hur kommer jag att klara dagen? Och när jag börjar servera maten känns det som om jag är en person som påbörjat en hälsning och nu väntar på kundens svar.

Bara två gånger i mitt liv har någon skickat tillbaka tallriken orörd eftersom de inte tyckte om maten och hade klagomål. Två gånger.

Jag letade efter arbete, så fort jag kommit till Sverige. Jag gick omkring i staden och tittade efter restauranger som behövde kockar. Även när det var riktigt kallt, cyklade jag runt, tills jag en dag hittade en ny restaurang som inte hade öppnat än. Den såg libanesisk ut. Jag gick in och träffade på arbetarna som höll på att renovera stället. Jag frågade om ägaren och de berättade att han var på en resa. Jag lämnade mitt telefonnummer och berättade om min situation. Jag hade en stark känsla att ägaren skulle höra av sig. Tolv dagar senare ringde telefonen. Det var ägaren som ville träffa mig. Jag stack dit – och började arbeta samma dag. Senare förstod jag att de varit utan kock i två dagar eftersom den gamle slutat. Jag började arbeta direkt och fann mig ansvarig för andra anställda. Jag arbetade med restaurangens standardmeny, men la till några av mina smaker. Jag är bra på att göra appetizers; tabbouleh, fattoush, mutabbal, hoummus…

Nu har jag har lärt mig köksterminologin, men jag måste lära mig mer. När vi har paus, vill ja kunna diskutera med mina kollegor på svenska.

I Syrien hade jag fyra vänner. Varje dag gick vi fem runt i grannskapet i staden, pratande, skrattande, skojande med varandra. Idag är vi skilda åt. Jag skulle vilja uppleva en dag till tillsammans med dem, när vi går runt på gatorna.

Jag tog med en tändare hemifrån som jag älskar. Min syster gav den till mig. Jag tog också med mig en silversked som används för att dricka te med. Mina föräldrar gav den till mig.

De egenskaper jag vill att min drömflicka ska ha, har ändrats efter flykten. Nu vill jag att hon ska vara väldigt kärleksfull eftersom jag saknar familjens ömhet. Jag bryr mig inte om nationalitet. Vad som är viktigt är att hon kompenserar frånvaron av min familjs kärlek.

”F m l”, 28, kock, Syrien, 11 månader i Sverige

Jag var så arg

Det är en lång historia. Jag var så arg. När jag vaknade på morgonen så hade min bror tagit min bil. Jag fick vänta på bussen. Vi bodde lite utanför staden. En buss kom och jag gjorde tecken men chauffören stannade inte. Så jag ställde mig i vägen. Då stannar bussen och jag går ombord. Det är skumt, men jag ser att den är full av folk.

Bredvid busschauffören sitter en soldat. Kan jag sitta bredvid honom? ”Vart ska du?”, frågar han. ”Ser jag inte ut som om jag ska till universitetet?” ”Det är okej”, säger soldaten. Jag ger busschauffören pengar, men han kan inte växla. Så jag säger till honom att han får nästa gång.

På vägen till universitetet ligger en checkpoint. Varje gång jag ska igenom frågar soldaten efter leg. Varje dag tilltalar han mig med namn, ändå ska han se mitt ID. Vid checkpointen finns det en gräddfil för viktiga människor eller för armén. Där bara öppnar de för bussen och soldaten på marken gör honnör.

Jag tänker ”det var väl en väldigt känd soldat…” Jag säger till min bänkgranne, ”men de stoppar ju oss varje gång…” Soldaten säger ” Var inte orolig grabben, du är med mig”. Innan vi kommer fram till universitetet börjar de bak i bussen snacka och skratta. De pratar om mig.

Det är skumt i bussen. Den har mörka fönster. Jag tittar efter lite noggrannare och ser en buss helt full med soldater. Jag tänker, ”nej, det här kan inte vara en armébuss” och då tittar jag på föraren – han är också soldat.

Blodet rusar till mitt huvud. Jag vaknar upp.

Jag säger inställsamt till soldaten bredvid ”Chefen, jag inser nu var jag är…” Han svarar: ” Nu följer du med oss och hämtar ammunition. Sen får du följa med oss och kriga. Vi ska döda dåliga människor.” ”Snälla jag har prov…” ”Nej, nu följer du med.” Sen skrattade alla. ”Du måste dricka kaffe innan du går hemifrån”.

Jag har tio minuters promenad från busstationen till universitetet. Men de frågar mig var jag pluggar – ”teknis”. Sedan kör de mig ända fram till huvudingången.

Jag bodde själv med mamma. En natt kunde jag inte sova för krevaderna. Vi hörde rykten att en annan grupp skulle ta över vår stadsdel. Vi stack till min brors hus.

De erövrade stadsdelen och flyget bombade. Många jag kände dog. Jag såg min mamma gråta så att hon skakade. Min bror är i Tyskland. Min mamma, mina andra bröder och min syster är kvar i Aleppo.

Väntan är så lång att jag börjat glömma mina drömmar. Jag studerade för att bli byggnadsingenjör. Jag skulle vilja fortsätta studera. Gå tillbaka till mitt normala liv. Det är mitt stora hopp. Men, utan min familj och mina vänner…

Abdul Malek Helwani, Student, Syrien

Jag älskar allt med Aleppo

På vår gata var ett bageri. Jag kommer aldrig att glömma den fantastiska doften av varmt bröd på morgonen. Eller ljudet av grönsakshandlaren när han ropar ut sina varor för dagen. Jag glömmer inte synen av människor som köper bröd och grönsaker på morgonen.

Vi är kurder födda och bosatta i Aleppo.

Jag älskar allt med Aleppo, men mest av allt saknar jag stämningen under förberedelserna inför Eid. Vi städar huset ordentligt. Sedan går vi till marknaden för att köpa nya kläder inför högtiden, speciellt till barnen. Familjen samlas, vi äter och vi utbyter hälsningar.

Jag känner mig som en kropp utan själ. Som om jag transporterat min kropp till Sverige och lämnat min själ att irra runt på Aleppos gator. Om jag kunde återvända under en dag skulle jag återvända till mitt hem och kyssa väggarna. Sen skulle jag besöka mina föräldrars hus, för att sedan flanera på stadens gator.

Den bästa tiden i mitt liv var när jag gick ut gymnasiet och började studera på universitetet. Jag var enastående och alla lärare älskade mig! Jag var hushållslärare i nio år. Vi lär flickor saker som är nyttiga i vardagslivet. Konsten att sköta ett hushåll, sy, broderera, laga mat och organisera. Först tyckte jag inte om mitt arbete. Men när jag börjat undervisa, tyckte jag mycket om eleverna. Även om mitt ämne i sig inte är så viktigt. Men jag fick eleverna att ha roligt under lektionerna, så det blev viktigt för dem.

Tyvärr tog jag inte med mig något hemifrån. Men det är en sak jag ångrar att jag inte tog med när vi lämnade vårt hem. Jag hade en vacker flätad väska. Jag verkligen älskade den. Min mamma brukade lägga frukt och smörgåsar i den innan hon skickade iväg mig till skolan. När min dotter blev tillräckligt gammal la jag ett äpple eller en smörgås i väskan att ta med till skolan. Men när vi lämnade huset i brådska, lämnade vi bakom oss många saker, bland annat också en spegel min man gjort till mig och målat mina initialer på. Som jag önskar att jag tagit med den!

Ahlam Ibrahim, 37 år, hushållslärarinna, Syrien, elva månader i Sverige

Hon log varje gång jag träffade henne med en snöboll

En dag snöade det rejält över Damaskus. Jag pluggade engelsk litteratur på universitetet. Alla studenter gick ut för att kasta snöboll. Hon kom med en kompis och vi lekte tillsammans. Jag kommer ihåg att hon log varje gång jag träffade henne med en snöboll. Men jag gick därifrån utan att veta hennes namn.

En dag stötte jag på henne i studenternas uppehållsrum. Jag följde med henne och vi gick tillsammans och pratade. Jag sa: ”Ditt utseende ger intrycket av att du är en dålig flicka, men jag känner att du är god och snäll.” Hon skrattade och sa att jag inte var den första som sa så till henne. Hon var brun, hennes kropp var välformad. Hon hade mycket makeup och bar massor med smycken. Jag tyckte om hennes skratt. Återigen glömde jag att be henne om hennes telefonnummer.

Jag började förlora hoppet om att hitta henne igen. Men så vill mina vänner att jag skall hänga med ut. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen klart. Mitt hjärta höll på att hoppa ur kroppen när hon ropade mitt namn bakom mig. Jag vände mig om och såg henne. Min kompis stod bredvid mig och sa: ”Var har du varit flicka, du lämnade Yousif som en föräldralös”! Och vi skrattade.

Senare berättade hon att hon älskade mig för mina vänners beskrivning av mig. Vi hade många bra stunder. Hon var mer än bara en flickvän. Vi hjälptes åt under svåra tider. Hon hjälpte mig ekonomiskt. Hon gav mig halva sin lön när jag hade det svårt och inte hade något jobb.

Jag studerade i Damaskus och bodde i Deir Al-Zor. En dag körde vi min mamma till läkaren. IS-medlemmar stoppade vår bil. De ville se vad jag har för bilder i min mobil-telefon. Jag hade många foton av min flickvän utan huvudduk och i pyjamas. Hon hade skickat dem kvällen innan. Jag ville inte ta bort dem. Jag tyckte verkligen om dem.

Vi satt kvar i bilen. Efter fem minuter kallar de på mig och sa åt mig att gå ur. De sa till min pappa att min mobiltelefon innehöll oanständiga bilder av en kvinna. ”Nu kommer vi att straffa honom genom att piska honom inför era ögon.” Pappas och mammas böner gav inget resultat. Snarare blev de ännu ivrigare. De piskade mig från halsen ner till ländryggen. Jag kommer aldrig att glömma den dagen.

Vi bodde för långt ifrån varandra. Hon bor i ett område som den syriska regimen kontrollerar. Och jag kunde inte få tag på henne eftersom jag kommer från ett område som IS tagit över. Dessutom har hon blivit ihop med en annan. Jag älskade henne, men förhållandena är svåra.

Jag ångrar att jag inte sa adjö ordentligt när jag lämnade Syrien. Hon ville krama och kyssa mig, men det var Ramadan och jag fastade. Jag vet inte hur jag bad henne att inte röra vid mig den dagen. Jag ångrar så att vårt sista möte inte blev bra. Det är ett år och en månad sedan jag träffade henne.

Yousif Alokla, student, 26 år, Syrien, ett år i Sverige

När jag fick höra att bomben varit precis vid min syrras skola ballade jag ur.

Folk säger att jag ser ut som om jag vore svensk. Det får mig faktiskt att känna mig glad. Det får mig att känna att jag hör hemma här, även om jag inte gör det. Dessutom föredrar jag den europeiska looken framför den arabiska.

Jag är introvert, kanske inte introvert, men jag är blyg. Det är något som jag blivit i det arabiska samhället. Jag har alltid fått veta att ”Det här är inte bra och det här är bra. Du ska inte göra så”. Även om det inte var något fel med det jag gjorde. Exempelvis det här med hur du klär dig. Om du klär dig lite avslöjande i Syrien och du är på landsbygden, kommer folk att peka åt dig, du blir skrattad åt, åtsagd att det du gör är fel. Folk till och med skriker åt dig. Man blir socialt ängslig. Du kommer inte att känna dig trygg med hur du ser ut. Här växer folk upp med självförtroende. Inte alla, det finns fortfarande social ängslan. Men de uppmuntras att ta vara på sitt liv.

Jag tycker om hur folk tänker här. När jag pratar med en svensk kille eller en tjej identifierar jag mig mer med dem när det kommer exempelvis till att livet är viktigt. Vad ska jag göra med mitt liv. Om du pratar om yrkesval i Syrien, kommer alla att säga att de vill bli läkare. Varför läkare? För att de skulle tycka om att vara läkare? Nej, eftersom samhället uppmuntrar dem till det. Här, kan du få höra att någon vill teckna mangaserier, eller bli konstnär.

Det finns många möjligheter. Jag är en konstnärstyp. Kanske tecknad film, mangatecknare, eller målare. Jag vet inte. Jag kanske skaffar mig dubbla jobb. Ett för ekonomisk trygghet och ett för min egen skull.

Jag har alltid varit den här sortens typ. Jag var, inte precis en rebell, men jag har alltid haft problem med omgivningen. Jag har aldrig tänkt att jag skulle bo hos mina föräldrar som vuxen. Även om jag inte gift mig, hade jag flyttat hemifrån, blivit oberoende, arbetat, åkt utomlands. De förändringar som kommer att hända här, är de samma som hade hänt mig i Syrien. Enda skillnaden är att de är mer accepterade här. I Syrien hade jag fått lida mer.

En perfekt dag, är en aktiv dag. Jag kommer hem från skolan, hänger med mina kompisar, går på mina kurser i kulturhuset. Går till schackklubben, eller lyssnar på musik. Inget specifikt gör en dag perfekt. Det beror på min sinnesstämning, vädret, hur jag ser ut.

En dålig dag, där finns ju sakerna som har med kriget att göra. Men de var egentligen inte så hemska eftersom jag var med mina vänner. Exempelvis, i åttan hade vi prov och vi hörde en bomb. Den var riktigt stor. Vi sprang alla ut i korridoren och stängde fönster och dörrar. Vi stannade i korridoren. Jag var inte rädd för min egen skull, jag var med mina vänner och vi skrattade bort det. Men när jag fick höra att bomben varit precis vid min syrras skola, det var då jag ballade ur. Jag stack till hennes skola och fick hem henne. Det var fruktansvärt.

Jag är väldigt glad att människor försöker hjälpa oss. Vi blir omhändertagna, men det är svårt att bli en del av ett samhälle när det är uppdelat så här. Svenskar håller distansen. I skolan kan du till exempel inte träffa någon, om du inte har något gemensamt. Om du ser några i korridoren som du vill lära känna och ni inte går i samma klass, så går det inte. Det verkar skumt då, eller som om du var förtjust i någon, trots att du inte är det. Jag önskar att de kunde vara mer öppna.

Amal Atrash, studerande, 18 år, ett år i Sverige

”Gråt inte, tänk på makeupen!”

Sommaren 2009 var det varmt. Jag gick upp på morgonen och min man körde mig och några av tjejerna i familjen till skönhetssalongen. Jag var tvungen att börja förberedelserna tidigt. Nästan fyra timmar tog det att fixa håret, göra makeup och ordna med bröllopsklänningen. Jag fick ont i huvudet av alla accessoarerna.

Vanligtvis blir bruden klar först av familjens flickor när de är i skönhetssalongen. Min man hämtade upp mig och vi åkte till hans föräldrars hus eftersom det låg nära. Där satt jag ner för att vila mig och dricka kaffe. Men mina föräldrar väntade på mig, jag åkte hem och bytte till vit bröllopsklänning. Släktingar började komma för att göra sig klara att gå till bröllopsfesten.

Jag var nervös och blev än mer nervös ju närmare bröllopet kom. Det är ju en allvarlig dag eftersom ett nytt liv börjar när bröllopet är över: Man lämnar sina föräldrar och syskon som man är van vid att träffa varje dag. Jag var också väldigt trött. Hade ju gått upp tidigt och använt mycket tid för att bli fin. För att kunna vila mig lite innan jag gick ut till gästerna var jag tvungen att lägga en massa kuddar under ryggen så att inte frisyren blev förstörd. Halv nio på kvällen var huset fullt av gäster.

När jag sa farväl till mina föräldrar var mina känslor blandade. Det var tidpunkten när jag förvandlades från en bortskämd flicka till en gift kvinna.

Pappa klarade inte av att säga ett ord, han kramade och pussade mig. När jag såg min fars tårar började jag också att gråta. Det var mycket känslosamt. Min syster stod bakom min rygg och sa: ”Gråt inte, tänk på makeupen. Gråt inte, tänk på makeupen…”

Jag bara grät. Min man skulle köra mig till själva bröllopsceremonin. Det gick inte. En annan fick köra för han fick sitta bredvid mig i baksätet och trösta mig. När jag tittade i backspegeln insåg jag att makeupen var vattenfast.

Bröllopsceremonin ägde rum i en stor festsal. När vi kom stod alla vid ingången, de firade, sjöng och dansade innan ceremonin började. Vi hälsade på gästerna och bröllopsceremonin började med att vi skar upp tårtan. Då gick ljuset. Sedan var det bröllopsvalsen, jag och min man dansade till en lugn romantisk sång av den irakiske sångaren Kadhim Alsaher; Ha..Habibi  (Hej..min älskade) Då gick ljuset. När vi skulle växla ringar – då gick ljuset… Den dagen gick strömmen tre gånger. Firandet pågick till halv fem på morgonen.

När vi lämnade Syrien kunde jag inte ta med mig något utom den här halskedjan min syster gav mig på min bröllopsdag och en ring som var en gåva från min pappa när jag gick i sexan.

Linda Abdulhameed, 30 år, hemmafru, Syrien, ett år i Sverige

Lindas bröllopsmelodi finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=eC8inf5Z5cA

Hela mitt liv har gått ut på att göra min fru och mina barn lyckliga

Jag är född i ett litet samhälle som heter Jelma. Jelma hade en skola med ett klassrum. Där gick alla från ettan till sexan. Alla ämnen lärdes ut av en lärare, så naturligtvis var undervisningen dålig. Senare flyttade min familj till Aleppo. Min far arbetade på ett jordbruk. Jag avslutade inte min skolutbildning. Vid arton blev jag inkallad. Efter lumpen gifte jag mig med min fru och började jobba. Jag byggde vägar. Jag var grovarbetare och mitt arbete bestod i att lägga tjära på körbanan. Ibland bar jag verktygen. Jag fick arbeta väldigt hårt, eftersom jag inte hade någon utbildning.

Jag kunde inte studera eftersom jag bara såg med ett öga. Jag försökte förklara för min far att jag inte klarade av skolan eftersom jag inte såg. Men han trodde inte på mig utan anklagade mig för att vara lat. Att jag bara letade efter ursäkter för att inte plugga. På den tiden fanns det ingen läkare och inget sjukhus i vår lilla stad. Min pappa var dessutom en enkel man. Hur skulle han kunna förstå att jag såg dåligt på ena ögat? Det hade varit lätt att behandla det. Men eftersom det inte blev diagnostiserat, förlorade jag synen på det ögat. Än idag ser jag bara på ett öga.

Naturligtvis ville jag vara som mina kamrater som studerade och lyckades. Som fick höga resultat på prov, som hyllades och fick uppmuntran och ibland till och med blev applåderade i skolan. Ingen gav någonsin mig applåder. Även när jag ville plugga, gick det inte. Jag kunde inte läsa orden. Så jag slutade skolan när jag var tretton. Jag brukade vara väldigt arg på min pappa för att han inte trodde på mig. Men det är femtio år sedan. Idag bryr jag mig inte.

Jag hade en liten mäklarbyrå tillsammans med en kompanjon. Vi höll på ett tag, men det gick inte så bra. Sen öppnade jag restaurang. Mina barn var mycket unga; jag fick fem döttrar nära varandra i tid. Restaurangen hade plats för hundra gäster. Att driva restaurang kräver inga betyg. Det var en grillrestaurang och vi serverade alkohol. Jag tog emot gästerna och hjälpte dem till deras bord. Såg till att de fick räkningen. Restaurangen hette Den gröna dalen. Jag blev inte rik. Men inkomsten räckte till mig, min fru och mina fem barn. Men det var inte så att jag kunde spara.

Att se barnen växa upp är det bästa i livet. Varje år gick jag och deras mor ut och köpte kläder till dem inför Eid. Jag kommer ihåg besöken hos mina föräldrar. Mamma gjorde speciell mat till Eid, mina barn bar de nya kläderna vi köpt åt dem. Jag brukade vara så lycklig när jag såg dem. En Eid fick tre av dem nya skor; vita, svarta och röda. Och klänningarna var bruna, lila och vita. Det var i början av nittiotalet.

Hela mitt liv har gått ut på att göra min fru och mina barn lyckliga. Jag ville se barnen lyckas i skolan eftersom jag inte kunde studera.

Jag kommer ihåg exakt när bilen kom som skulle ta oss ut ur Syrien. Jag grät. Det var ett svårt beslut. Jag är sextio år gammal. Jag hade inget annat val. Att stanna hade inneburit att jag hade förlorat allt. Jag har sett familjer bli förintade. Jag har inte kraften att uthärda mer förlust. Mitt riktiga hem är min familj och de är med mig idag. Det är det viktigaste.

Svenskarna är änglar – som välkomnar oss, ger oss husrum, hjälper oss med levnadsomkostnader, och som ger oss läkarvård. När jag går till läkaren här, känner jag mig genererad för att de behandlar oss så väl. Deras uppskattning och deras respekt. Svenskarnas utseende är änglalikt och sådan är också deras moral. Jag vill stanna om Sverige låter mig göra det. Jag vill leva med mina barn. Jag vet att de är säkra nu och förbereder en ljus framtid i det här landet. Även om mitt liv slutar här, skulle jag dö lugnt eftersom jag lämnar mina barn här.

Jag saknar mycket i Aleppo. Jag skulle vilja gå till kyrkogården för att besöka min pappa. Och jag skulle vilja se det gamla Aleppo, marknaden, mina vänner i min ålder som är kvar. Jag träffade dem varje fredag. Vi drack kaffe och pratade i två eller tre timmar. Det var mycket folk, grönsakshandlarna ropar och letar efter kunder, lukten från grillrestauranger och bagerier. Allt är bara minnen idag.

Nadum Abdulhameed, 60 år, fd restaurangägare/mäklare, Syrien, ett år i Sverige

Var är fikonen, oliv- och mangoträden?

Jag tror att många svenskar tycker att vi är tiggare som kommer här och snyltar. Men vi hade ett bra land där vi levde våra bästa dagar. Det här är min första resa utanför Syrien. För mig i den här åldern är det svårt att anpassa sig.

Nu stirrar jag på skogen framför min lägenhet morgon som kväll. Ingen utsikt utom dessa massiva träd framför mig. Jag kan inte prata ett ord för att kommunicera med människor.

Trots det är jag väldigt glad, eftersom mina barn inte längre är i fara.

Min stad är Afrin, jag tycker så mycket om Afrin. Det var en vacker stad, där föddes jag. Min barn- och ungdom var där. Men jag bodde i Aleppo. I 26 år hade jag ett hus med sex rum. Jag byggde mitt hus tegelsten för tegelsten. Jag tyckte mycket om huset i Aleppo. I början av mitt äktenskap öppnade min man en liten affär i trädgården. Men intäkterna var inte tillräckligt bra. Han arbetade istället åt kommunen som vakt i en park tills han fick diabetes och dog trettio år gammal. 28 år sedan. Jag har fyra döttrar och två söner. Jag var ensamt ansvarig för att uppfostra dem.

Jag gick till marknaden, köpte en symaskin och jag visste att resten av mitt liv skulle bli förfärande tungt. För att kunna försörja mina barn och se till att de fick utbildning började jag sy kläder hemma.

Livet var hårt, men det finns också glada och vackra minnen. Vi gjorde utflykter varje torsdag till landet, till Dayaa, nära Afrin. Där hade jag ett enkelt hus omgärdat av ett litet jordbruk där vi odlade många olika saker. Vi brukade gå upp tidigt och ta bussen som passerade vårt hem exakt klockan fem på morgonen. När vi kom fram och jag gick in i huset, kände jag mig som en drottning. Vi brukade ta ut plaststolarna och ställa dem under vindruveträdet. Druvklasar hängde ner över oss. Vi tog fram en skål med fikon och druvor och åt. Jag och min dotter drack kaffe.

Jag hade granatäpplen, valnöt, mango, äpplen och oliver. Jag planterade med mina egna händer alla träden. Jag hade sjuttio träd där och jag älskade att sköta dem. Vi deltog alla i plöjningen, vattnandet och skörden. Speciellt min döttrar brukade hjälpa mig. Ibland lejde jag hjälp om det behövdes maskiner.

När vi återvände hem två dagar senare, var vi lastade med sådant vi odlat. Jag brukade ge bort hela skörden till våra släktingar och grannar i Aleppo. Allt jag önskar idag är att få vara med om bara en sådan dag på landet.

Mer än tjugo år. Varje dag när mina barn hade gått till skolan sydde jag. Senare lärde sig min dotter att sy också. Hon hjälpte mig mycket. Jag gav henne all besvärlig tillskärning, resten gjorde jag. Jag tyckte om att sy. Dessutom ville jag vara oberoende. Jag ville tillgodose mina barns behov själv. Deras far var en givmild man. Jag ville inte att de skulle märka någon skillnad när han var död. Jag gifte inte om mig. Mina sex barn tog all min tid. Jag har verkligen arbetat hårt och de har gått färdigt skolan.

Vi hade ett tryggt liv tills den här olyckan började. När kriget började sa jag att jag kommer aldrig att lämna Syrien, mitt hus, mitt ställe.

Men en dag började raketnedslagen också i vår stadsdel.

Hemma bodde alla nära mig, släktingar som vänner. Varje morgon var det kaffe i ett nytt hus. Vi brukade utbyta minnen och berätta historier för varandra. Till och med under kriget kunde vi skratta.

Svenskarna är ett ärligt folk. Sverige är ett mänskligt samhälle, som älskar att hjälpa. Jag önskar att jag kunde berätta om Syrien. Men hur ska jag berätta? På vilket språk? Vad gör jag? Jag gör ost, jag gör pepparsås. Varje dag sitter jag framför skogen, tittar på den, letar efter mina träd utan att finna dem. Var är fikonen, oliv- och mangoträden? Jag tillbringar mitt liv framför denna skog.

Farida Naasu, 66 år, fd sömmerska, Syrien, ett år i Sverige

Det känns som om det var en vacker dröm jag vaknat upp från

Vanligtvis sov våra barn vid åtta på kvällen. Min frus syster kom och var med dem när de sov. Vi brukade bege oss till Aleppos citadell. Området har många restauranger och caféer. Vi kunde tillbringa kvällen där. Himlen var klar och full med stjärnor. Det luktade av kaffe, vattenpipor, bröd. Ljudet av ett litet konstgjort vattenfall i mitten av restaurangen. Vädret var vackert. Det var varken varmt eller kallt. Ibland gick vi ut med våra vänner. De tillfällena är inskrivna i mitt minne.

Det känns som om det var en vacker dröm jag vaknat upp från. Också att vara i Sverige känns som en dröm.

Efter det att jag gift mig och min dotter fötts fick mitt liv mening och betydelse. Jag älskar mitt liv mer och jag har fått större ambitioner. Jag vill åstadkomma något som bringar lycka till mina barn i framtiden. Jag känner en obeskrivlig glädje inför barnen. Speciellt när de skrattar och vi leker. Genom deras renhet och oskyldighet får livet mening.

Jag är apotekare. Vi arbetade mellan klockan nio på morgonen och klockan två på eftermiddagen. Då gick jag hem och åt lunch med min fru och mina barn. Sedan tog jag med dem till parken där vi bor. Där leker de och roar sig. Två timmar senare tar jag hem dem. Därefter arbetar jag från klockan fem till nio på kvällen, ibland längre. Jag tänker att den som vill vara med sina barn, finner en väg.

Vårt liv var ett bra liv. Fullt av kärlek. Min fru och jag satt ofta tillsammans och pratade. Vi hade en egen våning. Jag tror på självständighet. Jag vill inte ha någon som blandar sig i vårt privata liv oavsett om det är mina föräldrar eller andra släktingar.

Idag är levnadsomständigheterna annorlunda. Jag har inte riktigt lust att prata som förut, kanske för att jag sitter hemma utan arbete. Det är inte mycket att berätta för henne. Det finns inget arbete att gå till och inget sammanhang att passa in i.

Jag ville bli farmaceut men de privata universiteten hade inte det på kursplanen. Mina betyg var inte tillräckligt bra för att komma in på ett statligt universitet, så jag begav mig till Ukraina när jag var arton år. Jag ville ha en realistisk dröm. En liten och nåbar dröm.

Jag har lagt märke till att människor älskar livet här. Speciellt människor i åldrarna sextio till sextiofem. De har fortfarande lust att leva, de tränar och de reser. De uppskattar varje ålder, något som är nytt för mig. Jag vill vara som svenskarna. Idag är jag 42 år gammal, här kommer jag att vara ung längre.

Om tio år har jag har lärt mig svenska och arbetar som apotekare. Jag vill känna att Sverige är mitt hem och mitt land. Jag vill se mina barn växa upp framför mina ögon. I Syrien frågar ingen vad du tycker om eller inte. Föräldrar här bryr sig om sina barn och vad de vill studera. Man tar hänsyn till barnens önskemål, till skillnad från i Syrien.

Blend Hassan, 42 år, farmaceut, Syrien, ett år i Sverige

Jag vill bli polis här i Sverige

Ibland känner jag mig rädd i lägret. Vi är mitt i skogen. Jag är rädd för mörkret, vad skulle jag göra om en varg eller en björn plötsligt dök framför mig? Mörkret här i Sverige påminner mig om kriget i Syrien. De brukade stänga av elektriciteten innan flyganfallen.

Jag ville avsluta mina studier och bli läkare eller lärare. Men när jag kom hit förändrades det.

Jag vill bli polis här i Sverige. Min man säger till mig att den svenska polisen inte kommer att anställa någon som är så mörkrädd som jag. Jag säger till honom att jag nog inte får bli polis eftersom jag bär hijab. Jag vet inte om det är tillåtet att bära hijab och vara polis.

Jag tycker om hundar, så det skulle passa mig att arbeta vid polisen.

Jag vill konfrontera mina rädslor genom polisjobbet. Jag är lättskrämd. Dessutom vill jag ha det jobbet för att skydda kvinnor från deras makars våldsamhet. Ingen man borde få skada en kvinna. Jag tycker om hur kvinnor behandlas här. De respekteras och de har samma rättigheter som män.

En sak inträffade här på förläggningen. En man slog sin fru och hon skrek och grät. Jag tyckte synd om henne. Men polisen kom och arresterade mannen. Jag kände att Sverige skyddade kvinnans hennes rätt som om det vore hennes familj som försvarade henne. Efter den händelsen känner jag att folk kommer att tänka två gånger innan de tar till våld. Det är därför jag vill bli polis. Män är fysiskt överlägsna och orsakar problem överallt Ta kriget i Syrien exempelvis, all död och all förstörelse har orsakats av män, inte av kvinnor.

Jag har varit gift i två år. Det här är andra gången jag är med barn. Jag förlorade mitt första. Jag är här med min man och två av mina bröder.

Jag vill att mina drömmar ska bli sanna under de här svåra omständigheterna – inte bara uppfostra min dotter. Här kommer jag att kunna lämna min ett år gamla dotter på dagis och fortsätta mina studier, något som inte är möjligt i de flesta länder. Sverige låter kvinnor göra sina drömmar till verklighet. Jag vill väldigt gärna uppfostra ett barn. Men jag har beslutat mig för att inte ha fler tills jag fullföljt mina studier och har ett jobb. Men det som oroar är att uppehållstillståndet – som min bror också fått – är bara för tretton månader. Hur kan jag planera mitt liv här, rädd att lagen snart kommer att tvinga mig härifrån?

Abir, 20 år, Syrien 14 månader i Sverige

Vi är ett levnadsglatt folk och vi vet att leva

Ärligt talat, livet i på flyktingförläggningen är deprimerande. Vårt liv består av att sova och att gå fram och tillbaka till matsalen. Det är det enda vi gjort i Sverige. Trots det anser jag mig vara lycklig som har kommit undan med livet i behåll. Och jag vet att det är en avgränsad period i våra liv. Jag försöker röra mig så mycket som möjligt. Exempelvis går jag på svenskundervisning och på kvällen försöker jag komma samman med några av våra grannar för att umgås. Jag försöker att vara positiv och inte ge upp.

Jag är från Aleppo. Jag slutade skolan mitt elfte år och gifte mig vid sjutton års ålder.

Jag jobbade med att sälja kläder. Jag åkte till Turkiet för att välja kläder, och använde ett rum i huset till att ställa ut varorna. Grannar och vänner var mina kunder. De litade på min smak och kom alltid till mig för att köpa det de behövde. Jag höll på med det i tjugo år och hade bra kontakt med alla kvinnor som jobbade med samma sak. Vi hjälpte varandra mycket.

Det var bekvämt att jobba hemma. Jag var nöjd hela tiden med mitt arbete. Speciellt inför helgerna tjänade jag mycket eftersom alla, fattig som rik, köper finkläder.

Jag kommer ihåg en dag fem år sedan. Det var en rik kille som skulle gifta sig med en ung kvinna. Han älskade henne och skämde bort henne. Han ville inte ens trötta ut henne med inköpen inför bröllopet och till det nya hemmet. Han bad mig att ta ansvar för alla inköpen till den här flickan och förse henne med allt hon behövde – till och med möbler.

Jag bestämde alla färger själv. Med en helt öppen budget!

Jag kommer ihåg att jag begav mig hemifrån tidigt en morgon under ramadan. Jag fastade. Jag var tvungen att välja ut alla möbler till huset den dagen, liksom alla tillbehör som dukar, handdukar, tallrikar, skedar och allt annat.

Det var en fantastisk dag. Jag begav mig upphetsad till souq al-madina (Al-Madina Souq), Aleppos långa täckta shoppinggata. Jag gick runt och valde och bar kassar. Jag kände inte tiden gå innan kvällen som ju är frukostdags för oss som fastar. Jag tog allt till de nygiftas hus och kom sedan sent hem. Hemma hittade jag min man väntande vid dörren. Han skrattade och sa att hade jag stannat hemma hade jag minsann klagat över att jag var hungrig.

Kunderna ringde upp senare på kvällen och sa att de uppskattade mina inköp.

Överhuvudtaget var mitt arbete väldigt kul. Jag lärde mig väldigt mycket. Som tålamod, att ta folk, exempelvis när mina kunder kritiserade mina varor.

Vår familj består av tre flickor och två pojkar. Min pappa var rätt gammal när han gifte sig. Han var 41. Hans mamma var från Turkiet och bodde i Aleppo utan några släktingar. Hon var sjuk och min pappa tog hand om henne. Han var rädd för att gifta sig med en flicka som skulle oroa eller behandla mamman dåligt. När han gifte sig med min mamma, var hon mycket ung, bara sexton år gammal. Jag är deras första barn. Jag tror inte att det finns en pappa i världen som har älskat och skämt bort sina barn som vår far gjorde. Jag kan inte ens komma ihåg en dag i mitt liv som min pappa tittat på mig och varit arg.

Jag har inga bilder från den tiden. När jag lämnade hemmet trodde jag att vi skulle vara borta några dagar och sedan komma tillbaka. Allt är fortfarande kvar i vårt hus, till och med varorna jag hade till försäljning. Vi åkte med var sin pyjamas.

Vi hade en stor trädgård runt huset; så stor att alla släktingar fick plats. Hela mitt liv har jag varit van vid att bo mellan mina släktingar och mina vänner. Aldrig trodde jag att jag en dag skulle bo mitt i skogen. Vi kunde roa oss också under svåra omständigheter. Vi är ett levnadsglatt folk och vi vet att leva.

Jag saknar telefonen som ringer när grannfrun bjuder in mig på kaffe när hennes man har gått till jobbet.

Allt med Syrien är vackert! Jag saknar allt. Inget kan kompensera för att jag inte kan träffa min mamma. Jag har blivit skild från henne för första gången i mitt liv, hon var helt beroende av mig. Jag är en mycket aktiv kvinna och jag hjälpte mamma mycket.

Jag levde i ett område som heter Al-Hamdania som var jordbruksland fullt med träd. Jorden hade en rödaktig färg. När det regnar stiger en magisk doft upp från jorden när vattendropparna träffar marken. Jag älskar den lukten, den får mig att vilja äta jorden. Jag saknar också lukten av olivtvål. Den finns överallt i Syrien och används i baden där vi kvinnor badar. Jag saknar lukten av Jasminen när den blommar.

Hassan Kimo, 47 år, hemsäljare av kläder, Syrien, 14 månader i Sverige

Ska jag hjälpa? Hjälpa vem? De är alla döda!

Jag vaknar efter min mammas femtonde väckningsförsök.

Jag tar bussen till universitetet och missar vanligtvis den första föreläsningen. Så jag väntar med mina vänner och i universitetets caféteria. Vi pratar och precis som andra unga män tittar vi på unga vackra kvinnor.

Efter det är jag med på föreläsningarna. Men min uppmärksamhet är delad. En del är riktad mot professorn, en del mot de flickor som också är där. När vi är klara med föreläsningarna kommer vi överens om vem som ska betala för lunchen den dagen. Och så går vi och äter.

Mitt intresse för flickor belönas med en kyss kanske var nionde månad.

Väl hemma, sover jag i en timme. Under kvällen umgås jag gärna med äldre familjemedlemmar och grannar. Jag tycker om att lyssna på deras berättelser och ta del av deras erfarenheter av livet.

Jag studerade journalistik, men jobbade också som försäljare i en klädaffär.

Det var min tid i livet. I en syrisk familj bryr man sig mycket om de som studerar. Studenter får privilegier och en frihet som ingen annan familjemedlem får. Du kan komma och gå utan att informera någon om vart du är på väg. Och man får den fantastiska maten, uppmärksamhet och omvårdnad från den övriga familjen.

Redan som liten ägnade jag mycket tid åt att titta på nyheter. Jag tittade mer på nyhetsprogram än på tecknade serier. Jag kommer till denna dag ihåg händelserna under Irak-kriget, liksom händelserna i anslutning till 11 september. Jag var helt besatt av nyheter och kunde sitta tolv timmar framför TVn. Jag är en nyhetsnarkoman. Min dröm är att få bli nyhetsankare.

Det som jag tycker bäst om med nyheter är att analysera. Mina vänner får lida på grund av detta. Jag sitter alltid och pratar under nyheterna och ger dem min egen analys av vad som händer. Till exempel tror mina vänner på förläggningen att Al-Assads regering kommer att falla, men jag håller inte med, jag tror att Syrien kommer att förbli delat.

När den syriska krisen bröt ut började jag arbeta med att dokumentera våldet och övergreppen. Tillsammans med några vänner startade jag en grupp för att samla in information. Jag höll på med det i sex månader.

Jag var rädd att bli arresterad av regimen eller av oppositionen. Det fanns ingen möjlighet att vara en oberoende journalist. Man var tvungen att tillhöra en av sidorna och det gjorde inte jag.

Vid ett tillfälle ringde en kompis och sa att något inträffat i ett hus. Jag begav mig omedelbart dit med min kamera. Jag förväntade mig att finna en skadad eller dödad människa, men jag hittade en familj med mamma och sju barn, den yngsta fem månader gammal. Alla hade fått halsen avskuren. Jag släppte min kamera och bar chockad runt på babyn. Vad skulle jag göra? Ska jag hjälpa? Hjälpa vem? De är alla döda!

Jag tog inga bilder. Det var inte första gången jag såg döda människor, men det var första gången jag såg en slaktad familj i verkligheten. Mitt jobb bygger på att fotografera döda människor och jag har sett kroppar utan huvuden.

Efter en granatattack kommer människor för att hjälpa de skadade. Det drar fienden nytta av och avfyrar fler granater mot samma ställe. Vi brukade komma samtidigt som civilförsvaret.

Journalistik har blivit professionen för de oprofessionella. Och eftersom det är farligt, tvingas journalisterna att ljuga och förvränga fakta. När de stridande märkte att journalistik är en stark kraft, började de att styra media. Det fanns dessutom inget stöd för journalister; som kameror, utrustning eller ens internet. Vi trodde att vi skulle få stöd från organisationer som Human Rights Watch. Resultatet blev en mediebyrå för var sida.

Naturligtvis hade jag kunnat göra mer. Hoten tvingade mig att lämna min hemstad.

Så fort jag kommit fram till Malmö glömde jag att vara flykting och började istället hjälpa dem som hjälpte flyktingar. En flicka hjälpte mig till Migrationsverket, men där var det helt fullt, så jag återvända till stationen för att fortsätta hjälpa till. Jag tillbringade två dagar där innan jag kunde lämna mina papper till Migrationsverket.

Flickorna här är verkligen vackra. Så vackra att jag sa till min själv: ”Om någon av dessa tjejer var i vårt land, kunde de gifta sig med presidenten eller med någon riktigt viktig och rik person. Men här gör de frivilligarbete och hjälper flyktingar”.

Jag skulle vilja stadga mig, bli gift och få familj. I min ålder är man gift och har fem barn i Mellersta Östern.

Vi är rädda för svenska kvinnor. Vi har hört att så fort du gift dig och fått barn, vill de skilja sig och tar barnet med sig. Jag vill gifta mig med en arabisk flicka som inte bor i Sverige. Jag kommer att ta henne från Syrien eftersom arabiska tjejer som bor här känner till sina rättigheter rätt väl och det fungerar inte med vårt sätt att leva och vår kultur. För ett tag sedan kom en irakisk familj till förläggningen. Fyra dagar grälade de och vi såg hur polisen arresterade mannen. Alla på förläggningen tyckte att det här var ett vanligt familjegräl och något hustrun ofta varit med om i sitt eget land. Men hennes reaktion var annorlunda efter ankomsten till Sverige.

I Syrien går kvinnan upp tidigt för att göra frukost och göra barnen klara för skolan, Här kan vi se män som går upp tidigt för att göra frukost och kör barnen till skolan, medan kvinnan fortsätter att sova.

Efter ett och ett halvt år i Sverige känner jag mig vilse. Jag har inte haft för mig något alls förutom att använda upp busskortet. Mitt liv är ett mysterium. Jag vet inte vad som skall hända mig. Jag hade min intervju med Migrationsverket för en och en halv månad sedan och har inte fått reda på resultatet än. Det oroar mig mycket. Jag har förlorat ett år, när jag kunde gjort så mycket. 

På förläggningen där jag bor finns det kanske 40 syriska män som lämnat sitt land, som ändå har många problem och är rädda. Några av oss har lämnat sina familjer, sina barn och fruar och vet inte vad som när som helst kan hända dem. Några av oss ångrar att vi kom hit. De flesta av oss som kom hit vill hjälpa våra familjer och rädda dem från fara. Vårt mentala tillstånd är dåligt och påverkar vår aktivitet. Ibland träffar jag inte på människor som bor här under månader eftersom de inte lämnar sina små rum, deprimerade som de är. De nya lagarna oroar oss mycket.

Vi följer nyheterna och känner att våra inre liv dör.

Malik Aboud, 27 år, journaliststudent, Syrien, ett och ett halvt år i Sverige

Tiden som student var de bästa dagarna i mitt liv

När jag studerar en byggnad som ritning på papper ser jag i min fantasi de människor som kommer att bo där. Jag ser dem gå i hallen och funderar hur jag ska göra det bekvämt att transportera sig genom byggnaden – speciellt om man har barn. Jag tänker på alla detaljer, till och med hur ljuset kommer in från balkonger och fönster. Det är en fantastisk känsla.

När jag var sju eller åtta år gammal följde jag en syrisk TV-serie som handlade om en pojke vars pappa var civilingenjör. Pappan älskade och brydde sig så mycket om sonen. Jag har velat bli ingenjör likt pappan sedan dess.

Tiden som student var de bästa dagarna i mitt liv. Den perfekta dagen är när jag pluggar hela natten inför en tentamen. När jag sedan genomför provet går det bra. Efteråt sitter vi ner i ett café och pratar om våra liv och våra ambitioner. Vad vi ska göra när vi är klara. Vi hade stora drömmar och vi kunde inte se att de alla skulle krossas av krig. Två av mina vänner dog i luftangrepp, resten är i olika länder; Turkiet, Libanon, Saudiarabien, Sudan. En återvände till Syrien från Turkiet. Han är i en oppositionell region. Vi är alla skilda åt.

Jag tänker på varför allt detta hände oss Syrier och vad vi gjort för att förtjäna det.

När jag tagit examen vid universitet, lämnade jag Syrien omedelbart eftersom de kallade in mig till militärtjänstgöring. Jag åkte till Libanon och stannade där i två år innan jag kom till Sverige. Jag hade tänkt slå mig ner i Libanon, i Saudiarabien, eller i Förenade Arabemiraten, men alla arabiska länder förvägrade oss visum till och med om vi var utbildade med betyg.

Jag är ledsen för att jag lämnade mitt land när det var förstört och bränt – i värsta möjliga tillstånd. Jag svek mitt land när det behövde mig. Det lät mig bli ingenjör och när jag var klar lämnade jag det.

Jag är från Homs men avslutade mina studier i Raqqa. Det var väldigt svårt i Raqqa under flyganfallen, men jag tog examen och fick mina betyg. När jag kom till Sverige bad de att få se ett vidimerat examensbevis med mina betyg i de olika ämnena…

Feteyan Altorek, 27 år, byggnadsingenjör, Syrien

Det jag tyckte mest om henne var hur hon talade

Omedelbart efter min ankomst till Sverige fick jag ett id-kort med min bild och mitt namn. Det kändes fantastiskt. Det kan verka normalt för andra. För mig var det mitt livs första id-kort.

Jag har levt mitt tidigare liv utan någon form av identifikationshandlingar eller officiella dokument. Det finns ungefär 200 000 människor i Kuwait som lever under samma villkor. Vi är beduiner som lever i öknarna i Irak, Kuwait och Saudiarabien. Jag är född i en känd stam som heter Anzah, som sträcker sig från Syrien till Irak över Kuwait. Vi får bara grundläggande skolutbildning gratis. Vill vi fortsätta måste vi betala för privatskola. Vi har ingen sjukvårdsförsäkring. Äktenskap blir inte registrerade vid Kuwaitisk domstol.

Vi var inte tillåtna att ha en officiell position vid ett vanligt arbete. Jag var herde vid min fars hjord och vid andra människors hjordar från femton års ålder.

Jag har fru och två barn. Salman är född 2003 och Mohammed 2006. Jag har också tre bröder och fem systrar. Jag är den äldsta sonen och min mamma har alltid behandlat mig på ett särskilt sätt. När hon blev sjuk ville hon bara ha mig vid sin sida.

Min mamma är mycket vacker. Hennes skinn är vitt och mjukt och hennes ögon är mycket svarta. Hon är medellång. När jag tittat på min mamma har jag sett en ängel och inte en mamma. Medkänsla är en av hennes starkaste egenskaper. Jag kommer ihåg allt hos min mamma. En gång hade jag varit hemifrån länge. Ingen visste om jag skulle komma hem igen. Det var sent och alla sov. Jag kom in i huset och gick direkt till mammas rum utan att tända ljuset. Mamma låg i sin säng och tog mitt huvud i sina händer. Hon visste omedelbart vem det var och sa till min lillasyster: ”Fort, tänd ljuset, Amer är tillbaka i min famn”. Hon har varit som ett skyddsrum efter det att min pappa dog.

Jag var sexton när jag gifte mig med min kusin i enlighet med våra beduintraditioner. Och jag var verkligen tvungen att gifta mig med henne. Inte desto mindre levde vi ett normalt olyckligt gift liv.

Jag älskade en annan. Det jag tyckte mest om henne var hur hon talade. När hon började prata, tittade jag på henne och hoppades att hon aldrig skulle sluta. Det pågick två och ett halvt år. Jag brukade träffa henne i någon släktings hus eller när hon lämnat skolan. När jag bad om hennes hand, fick jag inte gifta mig med henne eftersom jag är utan ID och hon har kuwaitiskt medborgarskap.

En gång mötte jag henne på en släktings bröllop. Hon bar en grön klänning, hon visste hur mycket jag tyckte om grönt. Under festen gick vi undan och när jag höll hennes händer, skakade hela min kropp så mycket att jag inte kunde säga vad jag kände.

Nu har hon ett eget liv och egen familj. Minnen är allt som finns kvar.

Amer Marzouk, 33 år, boskapshandlare, Kuwait, arton månader i Sverige

Idag kommer jag inte ihåg Afghanistan alls

Jag ser inte Afghanistan som mitt fosterland. Det är ett land där människor blir dödade varje dag.

Min familj har inga bra minnen från det landet och inte från Iran heller. Vi är inte av iransk ras. Vi är annorlunda, vi har smala ögon och små näsor. Vi är fattiga och vi arbetar som arbetare på marknaderna eller på byggena. De flesta afghaner är illegalt i Iran, så det finns skäl till att Iranierna inte bryr sig om att vi hazarer är Shia som de.

Vad det gäller mig själv, känner jag till mitt namn. I övrigt vet jag inte vem jag är. Jag är en flyttfågel som bor på olika ställen, beroende på årstid. I Iran flyttade vi från en stad till en annan. Ärligt talat vet jag inte var som är hemma. Just nu vet jag att jag saknar min familj och mina barndomsvänner.

Idag kommer jag inte ihåg Afghanistan alls.

Nu är jag här i Sverige och jag älskar det. Jag känner mig trygg och är inte så spänd. Jag är inte rädd längre. Jag går i skolan och har fått vänner här. Utvecklingen av det här landet är i händerna på människorna själva. De är inte nationalistiska, de tänker inte på sin egen stam eller på sin egen grupp bara. Många har olika religion, men de lever ändå tillsammans i fred.

Jag har ingen flickvän. Jag är en börda till och med för mig själv. Jag har inte jobb och inte pengar. Jag vill inte göra någon flicka olycklig. När jag var i Iran, hade jag en flickvän, men hon gifte sig snart. Det är en väldigt dålig tradition hos det afghanska folket att flickorna gifter sig i tonårsåldern.

Det finns inte en man på jorden som inte gillar tjejer, jag är en av dem. Jag har inte en drömflicka eller någon speciell som jag tänker på. Men jag skulle vilja ha en flickvän. Jag vill ha någon som är mig mycket nära. En som förstår mig och som jag kan förstå. Någon som ger mig kramar när det är tufft. Någon som inte är mycket rik eller väldigt fattig, inte väldigt snygg eller speciellt ful. Någon som i allmänhet är på min nivå.

Enligt min mening borde man försöka att vara en fullständig människa först, sedan muslim. Om du inte är en fullständig människa, kan du inte bli en god muslim. Dessutom borde länderna som det är krig i stoppa extrema ideologier, religioner och stamtänkande. Det är dessa som är roten till krig. Annars kommer oskyldiga människor – som jag – att bli påverkade.

När jag ser svenska killar i min ålder, tänker jag på vilken tur de haft. De gör planer för morgondagen, vart de ska gå med sina vänner på kvällen. Eller så letar de på nätet efter det senaste dataspelet att spela med varandra. Eller så tittar de på fotboll; Barcelona, Real Madrid eller Manchester United.

Ja, sådan är jag, jag tänker verkligen mycket.

Khodadad Akbari, 18 år, studerande, Afghanistan

En taxichaufför måste tjäna människor ärligt

Jag lyssnade på Fairouz på morgonen, Sabah Fakhri på sena eftermiddagen och Umm Kulthum på natten.

Bilen var min så det gav en bra inkomst. Jag är husets ende försörjare. Min fru har ingen examen. Hon arbetade inte utan stannade hemma för att ta hand om barnen. Jag tyckte väldigt mycket om mitt arbete. Jag har arbetat som taxichaufför sedan 1997. Åtta till tolv timmar om dagen. Jag hade ledigt en gång i veckan, men ibland tog jag inte ledigt.

Jag lämnar huset vid åttatiden, köper kaffe i närheten av där jag bor, träffar mina vänner för en liten pratstund och börjar sedan glatt jobba. I Syrien är vi tvungna att cirkla runt på stan hela dagen. Vi tillhör inte ett företag och vi är inte beroende av att bli uppringda. Jag bytte område var femte minut. Jag är nöjd av naturen. Oavsett om jag tjänar en Lira eller tusen om dagen, är jag glad. En taxichaufför måste tjäna människor ärligt. Den obetydligaste och den mäktigaste person åker med honom.

När jag hör sångerna idag tänker jag på mina kvarter, min stad och mina släktingar. Jag kommer ihåg hur jag satt bakom ratten och kryssade genom staden. Ljudet av vattenfall i turistkvarteren, av de fulla restaurangerna. Min stad var vacker. Jag kommer ihåg synen av fåglar i skyn, och lukten av jord efter regnet. Nu är allt förstört. Ingen har misskund med någon i Syrien.

Någon gång då och då brukade jag, mina manliga släktingar och vänner gå till ett badhus. Vi gick dit som en stor grupp – kanske femton personer – när det var en händelse som ett bröllop. Vi beställde in grillad kyckling från restaurangen, tog med oss frukt och en trumma som en av oss spelade på. Några spelade kort, andra badade och några satt i bastun medan de andra sjöng eller dansade. Vi kunde gå dit tio på kvällen och stanna till fyra på morgonen. Det var verkligen en bra stund. Allt som oroade oss försvann och vi fick tillbaka vår energi.

Jag älskar fester. De viktigaste fotona är från min yngre brors bröllop. Vi är bara två bröder i familjen, han är väldigt viktig för mig. Jag har också en video. Det vanliga vid bröllop är att män och kvinnor är skilda åt. Vid slutet av firandet när de som inte är medlemmar i familjen gått, samlas alla. Jag tittade på videon under kriget när det var farligt, för att lätta på trycket och skingra rädslan.

När jag först kom hit var det i en rullstol. Jag kunde inte gå. Språkbarriären gjorde att jag kände mig helt bortkopplad. De började testa och behandla mig. De sa åt mig att sluta röka. Jag brukade röka tre paket per dag. Jag var inte övertygad i början. Sen tänkte jag att nu bor jag i Sverige. Det finns inga saker som oroar mig och driver mig till att röka. Så, jag beslutade mig att sluta. Det är den mest betydelsefulla förändringen efter att ha flyttat till Sverige. Jag har inte rökt alls på tre månader.

Jag kunde inte bära strumpor tidigare.

Asaad Al-Shihabi, 43 år, taxichaufför, Syrien, sju månader i Sverige

Lyssna på morgonen:

Lyssna på eftermiddagen/kvällen:

Lyssna på natten:

Pappa ville att jag skulle bli ingenjör som han

Jag är sjukhusingenjör. Men jag ville bli psykolog. Barnpsykolog. Jag är en väldigt känslig person. Jag tycker om att skapa sociala band och hjälpa människor.

Pappa ville att jag skulle bli ingenjör som han. Jag är deras enda barn och jag ville inte göra mina föräldrar besvikna. Mina betyg tillät mig att studera matematik, samhällsvetenskap eller biologi i Syrien och det ville jag inte. För att gå på universitetet flyttade jag till Ukraina.

Jag föddes i Azerbadjan 1984 när mina föräldrar studerade där. Jag var sju månader gammal när vi återvände till Latakia. Jag växte upp och gick i skolan där. Det var de bästa dagarna i mitt liv. Jag var så lycklig, jag hade så många vänner. Mina farföräldrars hus var på bottenvåningen mittemot skolan. Där lekte jag mycket.

Jag har alltid varit obunden. I Latakia hade vi friheten att möta män. Jag hade många vänner, som jag såg som mina bröder. Det var väldigt normalt.

Mina föräldrar har inte valt ut ”den rätte” åt mig. De har inte gjort något för att underlätta för mig att skapa en relation eller gifta mig med någon. Det känns som om de vill att jag ska förbli deras lilla dotter. Men jag önskar att de hade arrangerat ett äktenskap även om det inte hade fungerat och jag hade skilt mig. Jag har inga problem med att skilja mig. Jag vill bara ha upplevt att ha varit gift. I Syrien har synen på skilda kvinnor förbättrats.

Mitt liv i Sverige blir lättare än det i Syrien. Även om jag inte gifter mig, kan jag adoptera ett barn och behöver inte berätta att jag inte är dess riktiga mamma.

Sjukhuset jag jobbade på låg nära ett bårhus. Varje dag passerade jag bårhuset. Ibland fanns det inte tillräckligt med plats för kropparna. Ibland fanns det inte elektricitet. Lukten av ruttnande kroppar spred sig. Lukten gjorde mig deprimerad och rädd.

Varje morgon på väg till jobbet ser jag människor som gråter över sina döda släktingar. Ibland ser jag brända eller massakrerade kroppar. Jag ville inte gå till arbetet mer.

En dag var jag på väg till ingenjörernas organisation. Jag behövde ett officiellt dokument. På vägen träffade jag en vän och vi stod och pratade. Under samtalet inträffade en explosion precis där, dit jag skulle. Mina föräldrar ringde mig. De hade hört explosionen och var mycket rädda. När jag kom hem sa de åt mig att jag måste lämna Syrien.

Julia Wazaifi, 32 år, sjukhusingenjör, Syrien, tio månader i Sverige

Jag var flykting i Libyen och här är jag flykting

Nabil Deeb. Deeb är mitt efternamn. Det betyder varg på arabiska. Nabil betyder ädel. Den ädla vargen.

I skolan var jag känd som den palestinske killen från dag ett. Jag var flykting i Libyen och här är jag flykting. Om du växer upp under de förhållandena, måste du stå upp för dig själv. Regeringen kommer inte att hjälpa dig. Den hjälper libyer. Du har bara din pappa. Min pappa, en person, måste försörja sex personer.

Jag önskar att jag vore född i Sverige. Ni får studera. Om jag vore född här, skulle skolan eller läkaren märka att något är fel med mina ögon. Jag skulle få behandling och de skulle fixa ögonen.

När jag var barn, så var vår granne som arbetade tillsammans med min pappa från Sverige. De tillverkade cement. Han berättade om Sverige och min bror som kunde engelska översatte. Han sa att ni är fria. Ni kan göra vad ni vill så länge det är gott. Men att ni kommer att bli straffade om ni gör dåliga saker. Det är det som håller Sverige vackert.

Jag lärde mig om elektronik av mina bröder. Jag fick lite info här och lite där. Jag fixade kvarterets datorer och mobiler. Jag arbetade deltid när jag gick på universitetet. Jag studerade engelska under fyra år. Och folk kände mig som ”den som fixar datorer”. Jag behövde åka med tre olika bussar till universitetet. Det tog en timme. Tio dollar per dag för transporter. Det var svårt.

Min flickvän älskade mig för den jag var, hela mig. Hon tyckte om mina svagheter; hon såg dem inte som brister. Jag blir arg ibland, jag har ett dåligt humör. Hon sa åt mig när jag var dålig mot någon, när jag hade fel. De sköt in i hennes lägenhet. Hon dog tillsammans med sin lillasyster.

Enligt min erfarenhet är det lättare att bli kär i en kvinna som är olik dig, men svårare att leva med henne. Jag letar efter en kvinna som vill starta en familj. Som vill göra mig till en bättre människa.

Först måste jag lära mig språket och jag har problem med att plugga. Jag har haft de här glasögonen i fyra år. Jag har verkligen försökt att studera, men jag får så ont i huvudet när jag försöker. Men de ska ge mig nya. Skolan sa åt socialen att jag behöver nya glasögon. Sen kan du säga: ”Vad är din ursäkt för att inte prata svenska nu? Du har nya glasögon, du har dina böcker.”

Jag lämnade Libyen i en fiskebåt. Jag kommer ihåg när jag tog mig till stranden. De sa åt oss att inte ta med något bagage, men jag tog med min laptop och gömde den under mina kläder. Jag visste inte att vi var tvungna att simma. Den blev blöt och slutade fungera.

Jag hade haft den i två år. Jag fick byta skärmen med jämna mellanrum. När min systerson tittade på film bankade han på skärmen så mycket.

Nabil Deeb, 25 år, datortekniker/resebyråtjänsteman, Libyen/Palestina

Det känns nästan som om vi bytt umgänge mot säkerhet

Det här är den andra intervjun jag någonsin gjort. Den första var med migrationsverket. Då kändes det som om jag var i en domstol där hela mitt liv skulle avgöras.

Lukten av pistageträdens löv är stark över hela staden under säsongen. Jag växte upp och gifte mig i Murak. Det är en liten stad utan höga hus – känd för sina två stora kullar i centrum liksom för sina många pistageträd. Min man och jag arbetade med att plocka pistagenötter under dessa två månader. Nästan till augusti.

Jag lämnade barnen hemma och gick tillsammans med min man att arbeta tidigt på morgonen. Jag hatar att gå upp så tidigt eftersom det är mörkt.

Pistagenötterna hänger i klasar, som vindruvor men de är lättare. Vi breder ut stora dukar under träden. Klasarna ramlar inte ner för att man skakar trädet. Ett barn klättrar upp och slänger ner pistagenötterna. Vi plockar isär klasarna. Nötterna är klistriga. Händerna blir svarta och klibbiga. Vanligtvis arbetar två personer med ett träd.

En grupp kvinnor rensar nötterna från kvistar och stenar. De sorterar ut de bra från de dåliga och de mogna från de omogna och packar därefter nötterna i kartonger så att de kan säljas vidare.

Det är arbetsamt men också roligt. Det är en möjlighet att träffa folk. Vi snackade och skrattade och skrek på varandra. Om en av oss ramlar skrattar vi. Marken var ojämn så det var lite besvärligt att gå. Jag tycker om att arbeta när vi pratar och skojar, men hatar att arbeta ensam. Och det är tillåtet att äta pistagenötter.

Med pengarna vi tjänade, kunde vi klara oss igenom hela nästa vinter. Jag arbetade bara under två månader varje år. På vintern arbetade min man som byggnadsarbetare tillsammans med sina släktingar. Han måste arbeta mycket för att försörja familjen, eftersom lönerna är låga.

Vi har varit gifta i fjorton år. Jag var arton när vi gifte oss. Min man brukade komma till vårt hus för att lämna nyckeln till sitt rum när han åkte till Libanon för att arbeta i ett bageri. När han kom tillbaka, kom han för att hämta den. Han brukade titta till mig, men jag brydde mig inte. Min pappa arbetade som snickare. När min man började bygga sitt hus, lånade han verktyg av min pappa och kom ofta till vårt hus. Folk började snacka. ”Varför besöker en ung man er hela tiden. Vill han gifta sig med er dotter?” Och min mamma brukade säga att om han ville, skulle hon säga ja, trots att han är fattig. Och det är precis vad som hände.

Min hade levt ett svårt liv i fattigdom. Hans mamma dog. Efter hennes död stack hans pappa från ansvaret. Han lämnade barnen hos en faster som fick ta hand om dem. Men fem månader efter vårt bröllop dök pappan upp efter trettio års frånvaro. De hade trott att han var död. Min man återvände från Libanon till Syrien och öppnade vårt hus för honom eftersom han inte hade någonstans att bo.

Min man blev trött på att arbeta och bo i Libanon. När vi återvänt till Murak, bodde hans pappa med oss. Vi byggde ett eget rum åt honom Min man har ett gott hjärta, men hans bror fortsatte vara arg och grälade alltid med sin pappa.

 Vår egen stad utsattes för flyganfall tillsammans med grannstäderna. Vårt hus i Murak som min man arbetat så hårt för att bygga blev förstört. Det tog honom sju år att bygga det. Jag vill inte fly, men mina barn var rädda för kriget. För fyra år sedan flyttade vi till Hama.

Pistageträden brann i kriget.

I Hama hade vi inga pengar, så vi hyrde en liten affär i en skola för att sälja godis och dricka till eleverna. Han började jobba där och jag stannade hemma. Jag arbetade inte mer.

Hama är en hotad stad under regimens kontroll. Eftersom regimen angriper närliggande städer, slår andra sidan tillbaka. Min dotter var två och min son fyra, vi visste inte hur länge det skulle fortsätta vara så farligt, men vi beslutade att ta risken och lämna Syrien. Mina barn gråter fortfarande av rädsla när de hör flygplan.

Det tog femton dagar att komma in i Turkiet. Turkiska myndigheter tog oss två gånger och skickade tillbaka oss. Tredje gången lyckades vi. Vi bodde i min mans väns hus under två veckor. Sedan försökte vi ta oss till Grekland i en gummibåt, men vi blev tagna igen och skickade tillbaka till Izmir. Vi försökte återigen och blev återigen fångade och den här gången skickade de tillbaka oss till Bursa.

Vi åkte tillbaka till Izmir och bodde fem dagar på hotell. Sedan gick vi ombord på en gummibåt för tredje gången, mitt under resan, punkterade någon båten. Vi kunde inte simma och det var första gången i en båt för oss. Jag fruktade för mina fyra barn,

Lyckligtvis var kustbevakningen i närheten. Vi började ropa på hjälp och visslade. De kom snabbt. Vi hade alla våra tillhörigheter i gummibåten när den sjönk. Id-handlingar, pass, viktiga papper hade jag i handväskan. Men jag förlorade mina nya skor när jag klättrade uppför räddningsstegen. Jag hade köpt dem i Izmir, jag tyckte verkligen om dem.

Det var den turkiska kustbevakningen och de tog oss återigen tillbaka till Izmir.

Vi lyckades på vårt fjärde försök.

Min man föreslog att Sverige som mål innan vi lämnade Syrien. Han hade drömt om att besöka och bo i Sverige alltsedan sin ungdom. Kanske för att han är blond och har en europeisk ansiktsform. Han har alltid känt att han hör till Sverige. Just nu arbetar han på en restaurang och han ger inte alls intrycket av att vara flykting. Snarare tror människor att han är svensk.

Här behöver inte mina barn höra bombers explosioner och de är säkra. Skillnaden är att i Hamas att vi ofta satt i parken med våra släktingar. Vi hade ett socialt liv, något som vi saknar här. Det känns nästan som om vi bytt umgänge mot säkerhet.

Många saker finns här som inte finns i Syrien. Viktigast är rätten att säga vad man tycker utan att riskera straff. Och människorna här är enklare att ha att göra med. De är inte okunniga och de är inte rasister. Alla lever fritt och utan att någon blandar sig inte i andra människors liv. Och de pratar inte illa om varandra.

Jag drömmer om att ha ett bra jobb och lägga pengarna på mina barn så att de får ett bra liv. Jag är väldigt bra på att göra bakverk och pajer. Jag skulle vilja öppna en liten mataffär. När jag har svenska gäster, tycker de verkligen om min mat.

Jag är Ameena. Jag är gift sedan fjorton år tillbaka. Jag har tre pojkar och en flicka. Mitt liv idag är tryggt. Vi fick ett femårigt uppehållstillstånd för en månad sedan.

Ameena Al-Basha, 33 år, hemmafru, Syrien, fjorton månader i Sverige

Se Al Jazeeras film från Murak och pistageproduktionen:

Jag vet inte. Jag vet inte hur en mamma är.

När jag lagar mat slappnar jag av. Jag känner mig bra. Det är den enda gången som jag inte tänker på något annat än det jag gör. Jag älskar soppa och så en särskild sorts strimlad fisk, som tillagas på Hamra krog. Jag är född i Ghor, men bodde i Herat. 2012 flyttade jag ensam till Iran. Jag vill studera ekonomi och administration. När jag var liten ville jag bli tandläkare.

Du frågade mig om Eva är som en mor för mig eller inte. Jag måste säga: Jag vet inte. Jag vet inte hur en mamma är. Jag vet inte hur känslor och relationen mellan en mor och en son är, för jag har aldrig varit med om det.

Det stämmer att jag hade en farmor, men hon var inte min mamma. Vid sidan av min farmor hade jag min farbrors fru och hon var en verkligt snäll kvinna. Varje gång vår farbror gav oss stryk, var hon där för att stödja oss och torka våra tårar. Men hon kunde inte göra något mot sin man. Hon hade mycket problem med honom själv. Han bråkade med henne, gav henne stryk för minsta lilla. Hon var verkligen snäll, men alltjämt var hon inte vår mamma.

Jag har aldrig träffat mina föräldrar. Jag frågade mina släktingar ett flertal gånger var min mamma var, men jag fick aldrig något klart svar från dem. Alla sa olika. Någon berättade att hon dött, någon sa att hon bara inte var här. När jag var yngre berättade folk att min mamma gift om sig med en annan, men det kunde jag inte tro.

Jag och min lillebror, som var ett år yngre än jag, bodde hos farmor. Hon vävde mattor. Vi var fortfarande barn. Vi hjälpte henne med att väva mattor och arbetade på marknaden; jag sålde bananer, bröd och torkat te. Vår farbror brukade komma och ge oss stryk, han var inte nöjd. Farmor hade högt blodtryck som inte var stabilt. Hon skötte inte sin diet, hon åt allt. Vi bodde i ett hyrt tvåvåningshus. Den andra våningen var under uppbyggnad. Men det fanns en trappa, ibland gick vi upp till andra våningen för att se utsikten. När jag inte var hemma hade min farmor gått upp och blivit yr. Hon föll i trappan. När hon kom till sjukhuset var jag inte där. Klockan fem på morgonen dog farmor. Vår farbror kom och tog oss till sitt hem.

Jag hade en god vän, hans namn var Hosain. När han drack te sörplade han. Därför kallade jag honom Hosain Flaksi. Tyvärr dog han i en bilolycka.

När jag reste genom Europa tog jag en massa foton och videos med min telefon. Några av bilderna visar människor som ropar när de sjunker i havet. Andra visar flyktingarna som går i bergen, när de värmer sig vid en brasa, eller när de skyddar sig mot regn under en liten plastbit. Bilderna var alla väldigt fina. Jag hade tänkt att när jag får min första dator ska jag göra ett bildspel från min resa till Europa. Jag hade en 32 gigabytes hårddisk full med foton och videos. När jag flyttade från flyktingförläggningen i Björklunda försvann den.

Sajad, 19 år, murare/studerande, Afghanistan, ett år i Sverige