Bilder/Berättelser – Vad hände sedan?
Fågeln är fri att flyga vart och när den vill
Jag känner att jag har förlorat fem år då jag har varit hemma och tagit hand om barnen. Nu går jag i skolan. Jag jobbar hårt för att plugga och göra mina läxor. Jag tar hand om mina barn och min man. Han har en protes i sitt högra ben. Jag känner att alla behöver uppmärksamhet från mig. Därför pluggar jag på natten. Nu är jag på C-nivå och är väldigt nöjd med mig själv. Jag börjar prata bättre svenska.
Min man hade praktik i sju månader på ett bilföretag och förväntade sig att de skulle ge honom ett anställningskontrakt men det blev inte så. Förra året jobbade han på Röda Korset. Han tyckte mycket om det. Hans språk utvecklades, hans sociala liv utvecklades genom nya vänner. Men det blev samma sak. Han förväntade sig ett anställningskontrakt i slutet av året men det blev inte så. Nu gör han ingenting. Han och jag frågade många personer om vi kunde arbeta tillsammans var som helst. Med städning, på Röda Korset, i hemtjänsten, men ingenting. Det enda svåra i Sverige är att få ett jobb. En person får jobba men tio får sitta hemma.
Jag skulle så gärna vilja ta körkort och kunna köra här. Jag har varit besatt av det sedan jag var i Syrien. Jag tog några lektioner med en instruktör. Jag bestämde datumet för teoriprovet, men det visade sig att mitt ID-kort var utgånget och till och med trasigt.
Jag har inte träffat min mamma på nästan sex år. Min mamma är sjuk, hon råkade ut för en bilolycka. Hon ber mig att ta med henne hit till Sverige så att vi kan leva tillsammans resten av livet. Jag försöker att få hit henne på alla sätt. Nyligen rådde de mig att skaffa en borgensman som är svensk och har fast anställning. Om han garanterar mig, då kan jag ta hit henne i tio dagar. Jag har denna plåga varje dag. Jag skulle bara vilja träffa henne åtminstone för en dag. Varje dag gråter vi båda i telefonen.
Nu har jag fått svenskt medborgarskap. Jag är väldigt tacksam för det. Jag kan ta hit henne om jag får ett fast jobb. Eller så kan jag resa och träffa henne i Beirut. Det enda problemet är att det kommer att kosta mycket, för jag känner ingen där. Jag måste se till att hon har en stor summa av pengar för att visa att hon kan försörja sig själv.
Min man ville så gärna träffa sin syster. Vi hade en dröm. Vi hade bestämt att när vi får vårt medborgarskapsbeslut – om den syriska regimen ändras – skulle vi åka ner till Syrien och träffa alla. Tyvärr dog hans syster för en vecka sedan. Han var väldigt upprörd och ledsen. Nu vill han att jag åker ner och träffar min mamma trots att vi inte har några pengar. Han kommer att skaffa ett lån. Sen ska vi försöka betala tillbaka när vi hittar jobb.
Ensamhet är det svåraste. I vårt land är det acceptabelt att spontant gå hem till andra, här är det inte så. Det gäller även våra syriska bekanta. Vi kan inte knacka på dörren utan att ha kommit överens om en tid. Alla är upptagna med sin egen familj. Jag brukar ta med mina barn till den närliggande parken. Om jag är väldigt upprörd går jag längre bort på en lång trottoar. Där finns inga lägenheter och inga bilar. Jag går länge.
Visby är en timme bort. Där finns ett trevligt centrum och många affärer. När jag är uttråkad ber jag min man att ta oss dit. Men ibland kan han av hälsoskäl inte köra. Så jag åker dit ensam med mina tre barn. Tanken på att flytta kommer ibland och vi pratar om det, men min man vill stanna här. Han säger till mig att här är det lugnt, här är folk snälla. Det är lite som Damaskus och Damaskus omgivningar. När man bor ute på landsbygden och åker till staden Damaskus hittar man allt, till skillnad från på landet, där det inte finns något.
Jag gillar inte riktigt att gå till parken, men det är det enda som är nära. Vi är ett tjugotal utländska familjer. Barnen är uppfostrade på olika sätt och ibland bråkar de och föräldrarna lägger sig i. Men när jag sitter i parken brukar jag tänka tillbaka på tiden före kriget i Syrien. Då var vi glada, det var lugnt. Jag känner mig ledsen när jag tänker. Men jag har en personlighet som gör att när jag är ledsen försöker jag distrahera mig själv på något sätt. Jag försöker bli av med sorgen, genom att leka med barnen, sminka mig, städa huset eller laga mat.
Det finns många saker som gör mig glad. Som när min man kommer hem på kvällen och vi äter middag tillsammans och vi pratar. Jag ser att han och mina barn mår bra. När jag pratar med min mamma eller mina syskon och jag känner att de mår bra. Jag har en vän som jag älskar väldigt mycket, hon är en väldigt speciell person för mig och hon står mig väldigt nära. Jag pratar fritt med henne om saker jag tycker illa om eller saker jag älskar. Vi har mycket gemensamt.
Jag tror att jag är en stark person. Inte bara min man utan alla som känner mig nära och vet vad jag har gått igenom tycker att jag fyller rollen både som kvinna och som man.
Jag anser mig vara en väldigt social person. Jag tipsade min lärare för en tid sedan om att låta oss träffa svenskar så att vi tränar språket med dem. Hon gillade verkligen idén och nu har vi varje vecka ett pass med svenskar i nästan en timme. Vi pratar om många saker, till exempel om vad våra namn betyder, vad vi gillar. Ibland leker vi tillsammans och det är bra för dem som är blyga och inte vågar prata.
Jag kunde övervinna min blyghet redan från början. Min man uppmuntrade mig. Han sa till mig att inte lyssna på de andra i klassen och istället försöka prata samtidigt som jag fokuserar på läraren. Läraren skrattar aldrig om någon säger fel, tvärtom. Hon rättar och uppmuntrar eleven. Men jag förstår känslan hos vissa som inte vågar prata. Ibland vet min kompis svaret och jag uppmuntrar henne att svara. Hon säger till mig att hon inte vill att någon ska skratta åt henne om hon har fel.
Jag har också bett läraren att organisera utflykter. Vi har inte möjlighet att resa eller besöka andra platser. Jag kan inte lämna mina barn ensamma och åka iväg, min man har ju hälsoproblem. Så jag ber alltid min lärare att organisera utflykter. För att göra något nytt och göra saker som vi gjorde i hemlandet.
Jag ber Gud att varje dag som kommer blir bättre än dagen innan. Jag ber om två saker: Att kriget i mitt land tar slut och att Gud hjälper mig att träffa min mamma. Jag är alltid rädd att jag ska få ett telefonsamtal där de berättar att min mamma är död och att jag inte har haft möjlighet att göra något. Jag har försökt prata med många för att ta reda på hur jag ska få hit henne. Nu väntar jag på svar från Röda Korset som kanske hjälper mig med detta. Bilolyckan som hände henne har gjort hennes situation värre.
Vi pratar i telefon. Hon har en fast telefon och jag ringer henne på den. Men jag gillar att se henne och se att hon mår bra! Då vill jag prata med henne via ett videosamtal. Så ibland ringer jag vår svärdotter men när hon inte svarar ringer jag våra gamla grannar. Tjejerna svarar och går till min mamma och säger åt henne att komma ner till deras lägenhet för att prata med mig.
Rösten kan dölja många saker. Men ansikte mot ansikte är det inte möjligt att göra detta. Ögon och ansiktsuttryck avslöjar personen. Man ser om personen verkligen är glad eller bara låtsas vara glad. Vi pratar en timme eller två, det beror lite på situationen och om det finns el eller internet, varannan dag.
Jag saknar Syrien mycket. Jag föddes i Ain al-Fijah, min man är från Damaskus. Jag saknar mest stället där jag växte upp som barn. Ain al-Fijah är den plats som jag har flest minnen från barndomen från. Jag bodde med mina föräldrar tills jag var 19 år gammal, sen gifte jag mig. Jag minns när jag sprang efter min pappa eller min mamma, vad jag lekte, kort sagt hela min barndom.
Min man kommer hem och umgås med barnen, den yngste Murad och de andra två. De börjar hänga på honom, leka och småprata. Då tittar jag ibland på dem och tänker att om min far fortfarande levde, skulle jag älska att säga ordet pappa till honom. Trots att jag är i den här åldern, och är en gift mamma med tre barn. Men jag skulle verkligen vilja säga det här ordet.
De dödade min bror fem år innan jag kom till Sverige. Regimens män dödade honom. Han och jag var som tvillingar. Min mamma brukade berätta för oss att vi var väldigt speciella vi två. Det var ett år mellan mig och honom. Vi tillbringade mycket tid tillsammans. Även när jag gifte mig brukade han komma till mig varje dag. Ja, han stöttade mig och jag stöttade honom också. Även när han hade problem med sin fru kom han till oss.
Vi pratade. Min man sa till honom att inte åka till Ain al-Fijah. Han sa till honom att han inte kommer att överleva tio dagar där, att skulle stanna med oss i Damaskus. Att vi skulle hämta min mamma och hans fru. Men han lyssnade inte. Han blev dödad innan tio dagar gått.
Jag har lidit så mycket av denna smärta. När min son hörde signalhornet från grönsaksbilen som brukade köra förbi, sa han till mig att nu har farbror Abdo kommit.
Ibland finns det känslor som man inte kan beskriva eller berätta. Man hittar inga ord. När jag ser fåglar tänker jag på frihet. Men jag känner mig instängd, inlåst, fängslad. Du vill att någon ska komma och öppna dörren för att befria dig. Fågeln är fri att flyga vart och när han vill. Jag slutade skriva poesi för fyra år sedan. Jag skrev om min mamma, jag skrev mina tankar, saker som inte ens min familj vet om. Men nu har jag slutat.
Jag skulle vilja träffa min mamma. Det hade gjort mig väldigt glad. Men jag är väldigt orolig. Jag är verkligen rädd. Rädslan är större än min önskan. Jag är rädd för allt. Jag är rädd för vägen tillbaka, om det händer något under resan, eller om något händer min mamma framför mina ögon. Eller för när det är dags att säga hejdå. Jag är rädd för att min mamma tror att hon ska få komma hit. Så när hon får se mig, så kommer hon att tro att jag kommer för att hämta henne. Hon fattar inte vilka regler som finns. Hon tror att Sverige är likt Syrien.
Rahma Saad, frisör, 38 år
Jag har tatuerat in hennes namn
Jag blev kär i min granne 1999. Jag var 19 år. Hon blev kär i mig också.
När hennes familj fick reda på vår historia var det mitt fel. Jag var ungdomligt oförsiktig. Jag gjorde allt för att träffa min älskade. Jag gick in i deras hus på natten för att träffa henne. När hennes familj fick reda på det blev det ett stort problem. De var från förorten och de hade en extrem mentalitet.
En sån händelse kan leda till att flickan döms till döden. Familjen misstänkte vårt förhållande och försökte tvinga henne att erkänna det, men hon erkände inte. De anklagade mig för att vara en tjuv, att jag smög in i deras hem för att stjäla. Vi var en välkänd familj i området. Att jag beskrevs som tjuv var verkligen omöjligt för min familj. Min familjs rykte påverkades negativt på grund av mig. Jag vågade inte se min familj i ansiktet längre. Min personlighet försvann, jag blev noll.
Alla i området fick reda på det. Flickans familj misstänkte förhållandet, men ville inte erkänna det. Familjens rykte hade blivit dåligt och därför föredrog de att betrakta mig som en tjuv. Vi kom till en punkt där jag blev hotad vart jag än gick. Vissa ville förbjuda mig att passera genom kvarteret. Andra ville döma mig till döden.
Det här är min första kärlek i livet. Jag har fortfarande en bild av henne och jag har tatuerat in hennes namn på min kropp.
Vi pussades alldeles lätt, men inte mer. Vi hade aldrig möjlighet att vara ensamma på ett bra ställe. Det var obeskrivligt. Väldigt starkt.
Jag ville bara fortsätta. Det fanns inga mobiltelefoner. Vi brevväxlade och det var väldigt svårt. Jag var tvungen att vid en viss tidpunkt och en viss dag när ingen var där, kasta en sten med brevet. Två gånger föll breven hos grannarna. De hade en liten pojke som när han fångade brevet öppnade det och började skrika min flickväns namn, ”S”. Jag har kvar alla hennes brev, 28 stycken.
Att inte få krama henne. Jag var förstörd. Jag hade ingen rätt att bestämma. Jag hade ingen rätt att säga vad jag tyckte. Jag var en kropp utan personlighet. Det är samhällets fel även om jag också gjorde vissa saker fel. Jag vet att vissa saker får man inte göra, men trots det så gjorde jag dem. I Sverige skulle jag ha älskat hundra S, situationen i Sverige är väldigt annorlunda.
Vi män ibland är som små barn och vi behöver smekningar och ömhet.
Hon är gift och har barn nu. Vår kontakt fortsatte även efter det att hon gift sig, den slutade bara när jag lämnade landet. Men jag gifte mig före henne, och det var här tortyren började. Jag började bryta med min personlighet och bli till intet. Mina föräldrar bestämde att jag skulle gifta mig med en släkting till min mamma, fjorton år äldre än mig.
På bröllopsdagen låg jag i min säng och grät. Jag ville inte gå upp, sedan kom mina vänner efter att min mamma bett dem att hjälpa henne med mig.
I Irak har familjen ett starkt inflytande på individen. Vilken familjemedlem som helst, som storebror, mamma eller pappa har rätt att lägga sig i ens privatliv. Man känner sig alltid ofullständig eftersom man aldrig fattar beslut ensam. Om personen gör ett misstag trycker andra ner honom med förebråelser och påtryckningar. Sen är man ännu mer vilsen och förstörd. Blir man uppfostrad så från en tidig ålder blir man blyg. Jag är den yngsta av mina bröder, jag har sex bröder och tre systrar. Jag började fatta vissa beslut på egen hand först när jag fyllt 32 år.
2007 var det allvarliga politiska problem och de arresterade mig. Jag kom ut ur fängelset 2008. Då ringde tjejen mig, hon hade gift sig året innan.
Så många saker hände under de här åren. Jag flydde från Irak, sedan kom jag tillbaka, sedan kidnappade de mig, sedan flydde jag igen, sedan gifte hon sig, och sedan skilde jag mig. Efter skilsmässan ringde hon mig bara för att höra av sig. Hon pratade om hur mycket hon led, hur många hot hon utsattes för från sin familj och hur mycket hon förstod min kärlek till henne. Det var det sista telefonsamtalet mellan oss.
Nu har hon nu två barn, och hon bor fortfarande i Irak. Hennes bror blev martyr under kriget. Mina föräldrar gick för att framföra kondoleanser och min syster såg henne gravid.
Jag vet att det aldrig kommer hända någonting. Men ja, jag tänker på henne. Problemet är att en mans hjärta är ett hotell. Man kan älska mer än en kvinna samtidigt.
Jag skrev ner allt i en anteckningsbok, som jag tog med mig. Jag har förvarat alla brev mellan oss och tagit med dem hit till Sverige. Min fru vet, men jag undviker att visa henne dem av respekt för hennes känslor. Jag sa till henne att jag inte kommer att ta bort flickans namn från min kropp och hon respekterar det och vi är överens.
Jag älskar min fru som är mamma till mina barn, men det betyder inte att jag inte älskar den andra. Jag har fortfarande hennes nummer men jag vågar inte ringa henne, jag är rädd för henne. Min fru heter ”R”, vi älskar varandra. Hon är mamma till mina barn, vi kommer väldigt bra överens, hon har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag vet inte om jag kan göra den här jämförelsen. Ni kanske tycker att jag är en hycklare. Men om ni frågar mig med vem jag skulle vilja leva mitt liv med – min fru eller flickan i Irak – skulle jag svara med min fru. Jag har inte samma ungdomliga hjärna nu, nu känner jag att R räcker för mig. Varför skulle jag titta på andra kvinnor? När jag var med S, så räckte hon för mig.
Jag är glad över min son, men han har hälsoproblem. De upptäckte det när han föddes. Han har problem med vänstra njuren. Han fick behandlingar direkt och de ska fortsätta med det, men vi vet inte om han kommer bli bättre. Ärligt talat, han är ljuset i mitt liv. Han ersätter min dotter som är i Irak. Utan familjen är det svårt att känna sig hemma. Nu har Allah givit oss en liten dotter. Min son accepterar inte situationen och vill nu bara sova med mig. Min familj växer liksom ansvaret. Vi har ingen som kan hjälpa oss, bara Allah den allsmäktige.
Jag har bott 35 år i Irak och fem år i Sverige. Kareem i Irak skulle inte känna igen mig, han skulle kritisera mig. Kareem i Irak var väldigt nervös, sur, envis. Dessa egenskaper har jag inte längre. Där jag bor är det en man som kör bil med hög musik på natten. Om det hände i Irak jag skulle jag gå ut och stoppa honom och det är även möjligt att jag skulle slå honom. Mobbning är en väldigt vanlig grej i Irak. Om du är inte tillräckligt stark så kommer du att krossas. Sverige är ett samhälle med lagar. Var och en måste följa reglerna. Varför ska jag involvera mig själv i problemen? I Irak så ska du ta din rätt i egna händer. Du kan be om hjälp från lagen bara om du har kontakter och pengar.
Jag har träffat jättesnälla människor i Sverige. Jag bodde i ett hyreshus för två år sedan där det bara var svenskar som bodde. Jag var den enda utlänningen. När jag lagade arabisk mat brukade jag ge dem och de gjorde likadant. Det hände något speciellt. Det här var innan vi fått min son Taim. Vi väntade barn. Min fru var jättetrött och det var ganska sent på natten. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag bad mina grannar om hjälp. De hjälpte oss och körde oss till sjukhuset.
Barnet dog innan födseln.
När vi kom hem betalade en av mina grannar för taxin. Sådan hjälp brukar man få i Irak. Om någon sjuk kommer till mig mitt i natten och ber om hjälp så säger jag aldrig nej, utan jag kör dem till sjukhuset. Det här med att någon annan betalar för taxin, det är väldigt normalt i Irak. Generositet är något speciellt hos irakier jämfört med hela världen. Så när jag ser sådana generösa svenskar, då känner jag mig som om jag vore i Irak.
Idag frågar de efter mig och de hälsar när de ser mig.
Min mamma är över 80 år gammal. Jag är den yngste och jag står henne närmast. Jag brukade alltid ta hand om henne. När hon blir sjuk så ringer de upp mig så att jag kan prata med henne och lugna ner henne. Jag minns när jag skulle säga farväl till henne. Jag berättade inte för henne att jag skulle åka till Europa. Hon trodde att jag reste bort en månad för att sedan komma tillbaka.
Kareem Al-Fatlawi, Uppsala
Jag bar henne med mina händer
När Elin fötts, bar jag henne med mina händer och gav henne till mamma.
Jag födde hemma hos min bror i Kalmar. Ambulansen kom för sent. Mamma och min man var där. Jag hjälpte mig själv. Det gjorde jätteont. Vad skulle jag annars ha gjort? Öppningsfasen började. Jag hjälpte mig själv och mamma bad för mig.
Jag var inte rädd. Den som var rädd var mamma. Jag hade läst om barnuppfostran i Syrien och allt kom jag ihåg och jag var redo. När Elin kommit ut sa jag till mamma ”Klappa på hennes rumpa”. Då började Elin gråta. Jag visste att andningenär det viktigaste för den nyfödda.
Jag var inte rädd. Nej, nej inte alls. När hon grät, visste jag att allt var okej. Sedan åkte jag till sjukhuset och kom tillbaka efteråt, tog min mammaledighet och flyttade till vår nya lägenhet.
När pappa dog blev mamma utvisad.
Man måste vara stark. När jag ser någon skadad och blodet forsar, blir jag rädd. Men när det händer framför mig försöker jag samla all energi inom mig och agera.
Elin var annorlunda än sina syskon i allt. Hon pratade tidigt, hon pratar flytande på engelska, arabiska och svenska.
I Syrien jobbade jag nio år som lärare. När vi hade kommit till Sverige satt vi och väntade på beslut. ”Vänta, vänta”. Vi kom till ett ställe där allt var nytt. Ny kultur, nytt språk, nya traditioner. Vi var rädda. Vad kommer det hända i framtiden? Jag tänkte mycket. Nu trivs jag, men rädslan finns kvar. Till exempel, se vad som händer i Danmark. Läget är inte stabilt. De vet inte hur det ser ut där nere. Vi vet vad som händer eftersom vi fortfarande har kontakt med människor i Syrien. Kanske kommer någon att tvinga oss tillbaka.
Jag tycker inte om att bli van vid ett system och en livsstil och sedan bli tvungen att börja om. Vi levde ett bra och stabilt liv i Syrien före kriget. Vi har aldrig tänkt på att komma hit, inte alls. Vi flyttade till Turkiet och började om. Det är svårt, svårt. Nu har vi vant oss vid Sverige, lärt oss. Det finns många snälla människor. I skolan, om du inte vet så mycket så hjälper de dig och om du gör språkliga fel, så rättar de dig. Det finns rasister, men tack gud så har vi inte råkat träffa sådana människor.
Folk här pratar alltid om tråkighet, förtvivlan och väder… Min farbror frågar mig ”Hos er går aldrig solen upp?”. Jag svarar, ”Nej hur kommer det sig att solen inte går upp här?” Vi har ju sommar, vinter, vår, höst. Vintern är kanske lång i hela världen, även i Syrien. Men jag tycker att vädret är normalt här. Min syster hörde också mycket om hur dåligt vädret var innan hon kom hit, men hon tycker om Sverige.
Mina släktingar säger till mig ”Det är bra att ni flydde”. Alla säger så. Nu är livet svårare än någonsin; dyrt, dyrt, dyrt. Jobb finns inte. Man har inte tillgång till de enklaste sakerna. Ibland lagar vi en speciell maträtt. Men vi berättar inte om det för dem i Syrien, så att de inte blir ledsna. Kött och kyckling är jättedyrt.
Ja, nu är vi vana, nu har vi kommit in i systemet och allt i livet är en vana. Mina barn nu kan inte föreställa sig att leva i en annan plats än i Sverige. Men vi saknar fortfarande Syrien. Det är omöjligt att glömma sitt första hem, där man bott och fött sina barn och ens minnen finns. Jag saknar min moster, hon är där ensam. Min mormor dog i Aleppo. Jag vill åka på ett besök. Jag vill besöka kyrkogården och jag vill se mitt hem. Jag önskar att jag vore en fjäril så att jag kan flyga dit och sedan komma tillbaka. En vanlig vardag är man upptaget med jobbet, men under Ramadan – varje Ramadan – säger jag till mig själv: ”Om vi var där. Där är det en annan stämning”. På gatan hittar du säljarna av Soos, Tamr Hendi och Maarook liksom våra grannar. Hela den stämningen saknar jag. När Ramadan är slut så återgår vi till våra vanliga vardagar.
Vi har lidit. Jag kommer ihåg ljuden av bombningar. Folk blev orättfärdigt behandlade.
När vi var hemma i lägenheten bröt sig folk in i byggnaden halv fem på morgonen. De sa att alla som befinner sig i huset kan se sig själva som döda. Vi flydde snabbt och bytte inte om från sovkläder. Min dotter var livrädd och hon blev psykisk sjuk. Hon såg blod, hon såg kroppsdelar. Vem kan sakna ett sådant ställe efter det? Människor slutar att älska platsen där de lidit. Om de vill träffa sina släktningar så vill de helst träffa dem någon annan stans än där de bodde.
Vi gillade Aleppo eftersom vi bodde där. Varje person gillar sin stad. Nu tycker jag om Kalmar. Vi har vant oss vid att leva här. Alla säger att hela Sverige är tråkigt, men jag tycker inte det. Jag minns att vi brukade gå på stan, och det var inte mycket människor. Men jag känner mig inte som en främling. Jag åkte till Stockholm men jag tyckte inte om det. Kalmar är lugnt.
Ärligt sagt, Jag har aldrig känt att något hem är mitt eget hem. Även i Syrien ägde vi inte vårt hem. Det var en hyresrätt. Men när jag ordnar till det i rummen innan jag går till jobbet, känner jag att detta är mitt hem. När jag kommer hem från jobbet känner jag mig bekväm.
Jag tyckte om Kalmar innan jag fick komma hit, eftersom min bror var här. När vi anlänt och gjort intervjun, sa jag till dem att jag vill flytta till Kalmar. Jag visste inget om Kalmar. Men när jag kom hit, tyckte jag om staden. Vi gick till olika platser. Kalmar är vackert; havet och slottet. Naturen är jättevacker, men när jag kollar genom fönstret på vinterhalvåret så säger jag ”O min herre, inget”. Men på sommaren så är det återigen grönt som det var året innan.
Nu när jag går på gatorna känner jag mig inte en främling. När jag åker till min bror, eller till min syster och går på stan känner jag mig inte som en främling. Jag känner dessa områden.
Det är inte människor som gör att jag känner mig rädd för utan mobiltelefonen. Jag ger inte mina barn mobil. Internet har vi och TV kan de kolla på, men telefonen får de inte ha. De får ha den på fredag och de ska lämna den till mig på söndag. Jag vill att de ska fokusera på sina studier. Jag säger alltid till dem. Vi som kom hit måste åstadkomma något, vi måste bidra till samhället och göra nytta. Vi måste åstadkomma något så att vårt lidande inte har varit förgäves.
Om vi fortsätter att jobba och våra barn studerar och om vi samarbetar, så tror jag att något bra kommer hända i framtiden, Inshallah. Jag drömmer om att se mina barn gå på en bra utbildning, självklart något de gillar, men samtidigt något som kan gör att de blir väldigt viktiga personer. Jag hör mycket om hur folk berättar om flyktningar som har blivit något i samhället.
Min bror bor i Grekland, han är gift med en icke muslimsk kvinna och alla vet om det. Min farbror är också gift med en grekisk kvinna och alla vet om det också. Det finns inga problem med det. Min andra bror är gift med en albansk kvinna. Om en tjej vill gifta sig på det sättet, det enda problem som uppstår är religionen, inget annat. Han fortsätter tro på det han tror på och samma med henne. Vi levde med våra kristna grannar i tjugo år, vi delar med dem deras glädje och sorg, det var aldrig något problem.
Vi är inga fanatiker i vår familj. När vi blev kära så brukade vi berätta för vår mamma eller pappa. Vi diskuterade allt med dem. En måste vara ärlig med sina barn och ge de tryggheten att prata.
Vi kvävdes inte i Syrien. Jag levde ett vanligt liv i Syrien. Jag jobbade. Jag gick vart jag ville och jag har pluggat i en blandad skola. Som barn brukade vi åka på ett läger med både tjejer och pojkar. Folk kommer hit och berättar om hur de levde i Syrien och att de inte hade någon frihet där. Nej, kvinnan hade rättigheter där. Om hennes man slog henne så kunde hon klaga till polisen.
Till exempel, jag och min man. I varje hem finns det bråk och problem, men vi kan lösa det! Vi behöver inte slå varandra, vi diskuterar saker i stället. Det är inte min åsikt som alltid är viktigast och som ska genomföras, inte heller hans åsikt. Hemmet är viktigast och ”båten måste segla”. Om jag får friheten att göra vad jag vill så betyder det inte att jag ska gå och till exempel bli kär i någon annan och lämna mina barn och mitt hem.
Innan kunde jag inte göra någonting utan en översättare vart jag än gick. Nu när jag går till skolan för ett möte om min dotter behöver jag ingen. När du vet exakt vad du vill – och du vet att du kan göra det på egen hand som när du går till Arbetsförmedlingen eller till Försäkringskassan – känner du dig nöjd. 2019 när jag skulle åka till Försäkringskassan så samlade jag all kraft som fanns i mig och alla ord jag kunde på svenska och jag gick ensam dit. Det gick bra. Det kändes bra.
Innan var det ett stort problem. Om jag satt på bussen och någon pratade med mig, kände jag mig rädd för att uttrycka mig på ett felaktigt sätt och kanske bli missförstådd.
Men vi har varit väldigt stressade ett tag av det som händer i samhället, med socialtjänsten. Man lyssnar på historier som ger gåshud. Man vill packa väskan och åka härifrån. Jag menar speciellt den där delen om barnen. Allt annat är ingen stor sak. Med tålamod och vilja får man jobb och pengarna kommer. Men barnen är det största och viktigaste i livet.
Det hände en familj som står oss mycket nära, som vi känner mycket väl. Deras lilla flicka berättade osanna saker till socialtjänsten och de trodde på henne. De tog henne och satte henne hos en annan familj. Detta hände för att hennes pappa tagit hennes mobiltelefon. Hon höll sig annars vaken till tre på morgonen trots att hon nästa dag skulle till skolan. Jag kommer att bli galen av rädsla för mina barn, speciellt den yngsta. Nu förstår och vet mina äldre barn vad som händer, men den yngsta gör det inte.
Vi är bra föräldrar, hoppas jag i alla fall. Men problemet ligger ibland hos barnens beteende. Min dotter gillar till exempel inte att gå på dagis och vet du vad hon sa en gång? Att fröken hade nypt henne. Jag trodde inte på henne, jag vet att hon ljög för att slippa gå till dagis. Tänk på deras fantasi hur stor den är! Kanske hon hittar på något om mig?
Enligt mig behövs många saker tittas på igen. De måste ta hänsyn till att vi kommer från en helt annan kultur. De borde göra fler kurser för föräldrar. När vi var på asylboendet gick vi en sexmånaderskurs för att lära oss om faderskap och moderskap och våra roller.
Jag tycker att innan de tar barnen borde de göra en rehabilitering för föräldrarna. Eller att barnen lever hos en tredje part nära föräldrarna. Och vissa som jobbar inom socialtjänsten har precis blivit myndiga och de har inga barn, det känns väldigt konstigt. De är nästan lika gamla som våra barn.
Jag vet inte men det känns att det finns en komplott mot alla syrier. Ingenstans är syriern lycklig. I Libanon mår syrierna inte bra. I Turkiet de mår riktigt dåligt. I många arabländer är det samma sak och dessutom har många arabländer inte öppnat sina gränser.
Vi kom hit för att bygga ett nytt liv. Vi gör allt för att lära oss språket. Att flytta igen, härifrån, vore ett stort problem för mig. Vi fick medborgarskapet förra veckan. Många känner sig fria att flytta vart som helst efter att ha fått svenskt medborgarskap. Jag känner inte på det viset. Kanske tänker jag besöka några länder som turist. Jag har aldrig som andra tänkt flytta till ett annat land. Jag har en bror som kom till Sverige före mig. Han har heller aldrig tänkt på att flytta. Nu är han väldigt orolig och varje dag funderar han på att åka härifrån, han har bara en dotter.
Om jag hittar ett fast jobb, tror jag att jag kan ge mycket mer. Jag vill inte få någon hjälp. Jag vill vara aktiv i samhället och självständig. Och jag skulle vilja uppfostra mina barn på bästa sätt så att de i sin tur vara aktiva och påverka i samhället. Nu är vår tur att ge tillbaka.
Jag gillar inte politik, men jag följer det då och då. När jag var i Syrien följde jag ofta med vad som händer runt omkring.
Jag har jobbat på samma ställe i ett år och ska jobba där ett år till. Vi pratar om naturen och planerar olika saker för barnen. Jag pratar om familjen och vädret med mina kollegor och ibland pratar vi om arabisk mat. En gång lagade jag Baklava och de tyckte de om.
Det är en stor skillnad mellan Sverige och Syrien. I Syrien har jag undervisat i hemkunskap och bara arbetat med flickor. Här är det jättefint att man arbetar med både pojkar och flickor inom samma ämne. Här har allt ett värde. De uppskattar allt du gör, speciellt när de ser att du gör det från ditt hjärta. När jag jobbade i Syrien hade jag inget fast jobb, jag var som en lärarvikarie. Man känner skillnaden i behandlingen och erkännandet av ditt arbete utifrån vilken typ av jobbkontrakt du har. Här är inte så.
Jag gillar att jobba och jag gillar det här jobbet. Jag önskar mig bara att de byter kontraktet till ett fastjobb. Jag önskar att min man fick ett jobb. Att mina barn läser någonting som de älskar och att de utvecklas i livet. Men jag vill att de stannar kvar hos mig. Jag önskar att köpa mitt drömhus och dekorera det hur jag vill. Jag vill gärna resa, sedan jag kom till Sverige har jag inte åkt någonstans.
Det finns många starka och välutbildade kvinnor i Syrien. Starka kvinnor i samhället som har en mäktig roll, många bra läkare eller ingenjörer. Självklart så finns det också de som inte gör något, som är svaga. I Sverige tror jag att kvinnan måste vara väldigt ansvarsfull och stark både i sin mans närvaro och frånvaro. Hon måste veta hur hon ska hantera saker i alla situationer. Här måste kvinnan ibland ta på sig andra roller än att vara kvinna eller mamma. Ibland måste hon spela pappans eller broderns roll. I Syrien vet var och en sin roll och vilket ansvar man har.
Många tror att vi har blivit så här för att vi bor i Sverige, men jag och min man har sedan början av vårt äktenskap i Syrien hjälpt varandra hemma. Vi gör allt hushållsarbete tillsammans, städning, i köket, allt. Ingen av oss bestämmer över någon och hur vi ska dela uppgifterna, vi gör allt tillsammans.
Om vi ska köpa en villa, skulle jag vilja ha fyra sovrum eftersom jag vill ha ett rum speciellt för gäster. Jag skulle vilja ha en pool för barnen. Och en jacuzzi. Jag vill att vardagsrummet och köket ska vara i en modern stil som de vi ser på Youtube. Allt byggt i sten. Husets färg är vit. Jag tänker ofta på det här huset och jag blir glad. Jag tycker att inget i livet är omöjligt. Allt jag tänker på får jag. Självklart kommer det att ta tid och energi men i slutet får jag det jag vill.
Jag ser framför mig min mamma, mina syskon och mina barn. De vill jag alltid ha med mig. Självklart är min man med. Det är sommar. Alla mår bra och är vid god hälsa. Vi grillar. Speciellt min mamma älskar att grilla. Vi pratar om barnen, om den gamla tiden. När jag kom till Sverige, kom min pappa med mig. Han dog här. Det är kanske den enda saken som fortfarande gör ont. När vi kom tillsammans, hade vi målet att bo nära varandra och njuta av livet här tillsammans. Men pappa blev begravd här.
Jag ser bilden av villan med pappa.
Jag tänker på min pappas ord. Pappa uppmuntrade mig mycket. Han trodde på mig. Min pappa var mycket viktig i mitt liv. När han levde var vårt liv väldigt annorlunda. Jag kände mig som en liten flicka med honom. Och som ett litet barn så trodde jag aldrig att mina föräldrar skulle dö. Jag tänkte aldrig på det. När han dog var jag i Göteborg. Han hade ett svagt hjärta. Han var tvungen att opereras, men gjorde det inte. När pappa dog blev mamma utvisad. Vi överklagade beslutet flera gånger. Hon reste till min bror i Grekland. Men mamma fick uppehållstillstånd igår. Vi kommer att träffas snart.
Jag tänker på de människor jag är tacksam för i mitt liv. Jag tänker på mina barn. Jag tror att jag måste vara stark för dem. Jag tror att det finns saker som är viktigare än andra saker. Den första resan jag vill göra när jag får medborgarskap är till Tyskland för att besöka min bror.
För en vecka sedan var jag sjuk och jag skrev till min lärare att jag inte kunde komma till skolan. Hon svarade och skrev att jag klarat provet. Efter en timme fick jag beslutet om svenskt medborgarskap. Och dagen fortsatte så.
Ahlam Ibrahim, lärare, Aleppo/Kalmar
Återföreningsfilmer
ليس مخوّل أو مسموح استخدام أو نسخ التسجيلات من دون إذن منا
(Du är inte auktoriserad eller tillåten att använda eller kopiera inspelningarna utan vårt tillstånd.)
H har inte träffat sina föräldrar på flera år. han har inte träffat sin pappa på 10 år, inte sin syster på 10 år och inte sin mamma på 5 år. Han bestämde sig för att överraska dem. Han planerade tillsammans med sin systerdotter och några vänner till familjen.
De skulle åka till flygplatsen och välkomna grannens bror som också har bott i ett annat land under flera år. De förväntade sig att träffa S, men istället träffar de sin son Hsom väntar på dem på flygplatsen i Saudiarabien. (Film från 2021)
ليس مخوّل أو مسموح استخدام أو نسخ التسجيلات من دون إذن منا
(Du är inte auktoriserad eller tillåten att använda eller kopiera inspelningarna utan vårt tillstånd.)
Den här mamman i rullstol har precis landat i Turkiet från Syrien för att träffa sina barn Pappan och en dotter är också med. Ett av deras barn bor i Turkiet har kommit för att välkomna dem på flygplatsen.
Några dagar senare (i den andra videon) kommer en son från Sverige för att träffa mamman, pappan och systern. De har inte träffats på nio år.
Överraskningen är att han inte känner igen sin syster. Hans syster väntar på honom nära dörren men han tror att hon är en granne och fortsätter därför mot sina föräldrar. Varefter hans syster kommer efter för att hälsa på honom. (Film från 2021)
ليس مخوّل أو مسموح استخدام أو نسخ التسجيلات من دون إذن منا
(Du är inte auktoriserad eller tillåten att använda eller kopiera inspelningarna utan vårt tillstånd.)
Y med frun och sitt barn träffar sina föräldrar efter 7 år. De träffas i Sudan på flygplatsen då det är ett land som inte kräver visum för syrier. Farfar och farmor träffar sitt barnbarn för första gången. (Film från 2020)
Jag kände som om jag flög
När jag var på Gotland längtade jag efter att flytta till fastlandet. Ja, jag ville till en stad, jag vill se människor. Jag gillar att bara promenera när det är mörkt. I stan. Och se människor, se caféer som är öppna. Lite puls. Träffa människor. Men sedan när jag flyttade till Uppsala, kände jag mig jätteglad, men jätteensam.
Jag hade inga vänner och det var min födelsedag. ”Ska jag vara ensam på min födelsedag”? Men jag bestämde mig för att inte tänka på att jag var ensam.”Jag ska hitta en arabisk restaurang som har vattenpipa. Jag går dit och har min födelsedag där. Och sen jag ska ge mig själv en present.”
Först gjorde jag massage. Jag gick till ett jättefint sådant center i Uppsala och fick ryggmassage. Jag hade mina finkläder i väskan, smycken och allt. Sedan gick jag ut från massagen, till H&M och låtsades att jag skulle shoppa. Men istället bara bytte jag kläder och satte på mig smyckena.
Sedan gick jag för första gången i Uppsala till en restaurang som hade vattenpipa. Det första kvinnan som jobbade där frågade var ”Vill du ha vattenpipa?” Åh, det är en jättebra fråga. Jag gillar den här frågan, jag har saknat den här frågan. ”Ja, såklart”, sa jag. Mhmmm. Sen satte jag mig där i restaurangen och tog bilder med mig själv och vattenpipan.
Jag hade en bra relation till kvinnan som äger huset där jag bodde. Hon brukade bjuda mig på restaurang eller på kaffe i trädgården. Vi satt ner och vi pratade. Jag kände att jag hade släktingar när hennes släktingar kom till henne. När jag kom från restaurangen, såg jag att det fanns present vid dörren. Så jag fick en bra födelsedag.
Men nu jag har slutat med vattenpipa, för ett år sen. Fast jag har inte slutat helt, men jag har bytt tobak till svensk tobak som jag gillade och som är nikotinfri.
Det sista som hände när jag bodde i Uppsala var att min pappa dog. Han var 58 år gammal. Han var i Deir ez-Zor. Det är vid Irak och det finns många IS-soldater där. Han var översättare. Han kan bra ryska. Så han fick det här jobbet att översätta till de ryska soldaterna. Så blev de beskjutna och de flydde i bilarna. Det var jättebråttom. Han dog i en bilolycka. I februari är det tre år sedan.
När min pappa dog hade jag vänner. Jag trodde att de var vänner. Men de var mot presidenten. När min pappa dog kom de inte och beklagade hans död. Utan de tyckte det var rätt åt honom. Det var en jättechock för mig. Hur tänkte de? Man kan ha olika åsikter, men när det kommer till död eller något sådant, sjukdom eller någonting, måste man vara med dem som drabbats. Speciellt när vi är här. Vi har inte familj, vi är här ensamma, ingen kan vara med oss. Jag hade det jättedåligt … men de kom inte.
Då bestämde jag mig för att flytta från Uppsala. Jag hade jobb, men det kan jag få var som helst. Jag flyttade till Södertälje för att jag hade träffat människor som bor här. Jag ville bo på samma ställe som dem.
Jag har inte permanent uppehållstillstånd, de förlängde till tillfälligt igen, två år. Det är jättejobbigt. Jag tänkte att Sverige tittar på om någon studerar på universitetet. Det är inte lätt att få plats på universitetet. Jag trodde att de ska titta på det, att de ska säga ”Jaha, den personen ville göra någonting, hon jobbar”.
Jag tänkte att jag ska plugga igen, något jag gillar och jag trodde det skulle vara psykologi eller någonting. Och jag tänkte att jag ska tjäna mycket pengar. Jag kommer studera två år till för att bli lärare. Det är ett program, först är det arabiska två år och sedan två år matematik. Jag har redan läst ett år för att bli gymnasielärare. Nu har jag bestämt mig för grundskolan istället. Det går snabbare. Men jag får tillgodoräkna mig de här ämnena som jag har läst och är färdig med. Så kanske behöver jag bara ett år med matematik och det blir tre år totalt.
Jag vill bli bra för det här samhället. Jag vill bli en bra människa som tjänar pengar och som betalar skatt. Som har pension för framtiden. För att jag tänkte hela tiden… Latakia är en turiststad. Alla turister som kom till oss var gamla. Jag tänkte att när jag blir gammal jag ska göra som de gör. Ja, jag ska bara åka hit och dit och så och jag ska vara i alla länder som jag älskar. Jag tänker att först ska jag spara lite pengar för att köpa en lägenhet. Jag måste tjäna mer för att ha möjlighet att spara lite. Om jag hade haft möjlighet att komma till Sverige tidigare…
Jag saknar människor I Syrien. Och jag saknar några platser som jag gillade. Men jag tänker inte så mycket på det. Jag kan bara sitta och gråta. Att jag inte får ha min mamma med mig. För att jag inte har barn. Och jag vill göra någonting för att hon ska få bo med mig här, men det är omöjligt.
Även om kriget är slut och allt är bra, behövs det minst trettio år för att det ska bli okej igen. Jag vill bo här. Jag kan inte flytta till Syrien. Jag kommer att ha min familj här, mina barn, mina vänner, mitt jobb. Om trettio år ska jag ta min pension och åka till Syrien som turist.
Nu saknar jag flyktingförläggningen. Jag kommer ihåg första gången vi kom till Burgsvik. Det var mörkt hela vägen från Visby, vi såg ingenting. Vi var i bussen och jag förstod ingenting – var är ljuset? Var är vi? Vi såg ingenting.
Vi förstod att det fanns vatten någonstans. Det var havet, men vi kunde inte förstå vad det var och vi var jättetrötta. När vi kom fram och rummen hade delats ut fick vi äntligen en riktig säng. Och sedan var jag jätteglad. Jag kände att det är en jättebra plats, men ska vi stanna här jättelänge? Jag vill ha människor omkring mig.
Jag har fått en förstahandslägenhet här i Södertälje. Ja, det är jätteviktigt. Speciellt i Sverige är det jättesvårt att få. Jag fick förstahandslägenhet efter tre år i Sverige, bara tre år. Det var ett mirakel.
Jag tror på Gud. Det finns något som heter ”tionde”. En tiondel av allt du tjänar måste du ge tillbaka till Gud. Det är Guds pengar – inte dina. Jag trodde på det, men jag gjorde det inte, utan sa till mig själv att ”jag ska göra det senare”.
När jag flyttade till Södertälje hyrde jag ett rum. Men jag började leta efter en etta som jag kunde ha själv, här i Södertälje. Jag frågade mina vänner på jobbet om de kände någon som har en lägenhet som de ska hyra ut. Min kollega berättade om ett företag, ”Du behöver inte stå i kö, du behöver bara ha inkomst”. Jag pratade med dem om att jag behöver lägenhet och att jag jobbar, studerar och bor i Södertälje. ”Vi har ingen lägenhet nu”, sa de. Jag tänkte att det är omöjligt att någon lämnar en förstahandslägenhet.
Och då tänkte jag att jag ska betala tiondelar. När jag betalade räkningar en dag, swishade jag pengar till församlingen. Samma dag kom mejlet från den här kvinnan att det finns en lägenhet som är tom. Det är mirakel. Ja, det är det som händer när man gör allt som man ska göra. Det är en liten lägenhet, 26 kvadratmeter.
Vet du vad jag gillar hos en man? Ögonen, leendet och händerna, men jag gillar också adamsäpplet. Hans ögon är jättefina, klara. Han har långa fingrar, starka men mjuka. Det är bra eftersom han spelar.
Han var här i Sverige. Han spelade oud i kyrkan och jag träffade honom där. Jag var i kyrkokören. Vi blev väldigt bra vänner. Jag hade en kille innan och han hade sett oss prata. Dagen innan han åkte hem igen, pratade vi. Jag berättade att jag inte längre var ihop med den där killen. Han sa att han älskade mig och att han inte kunnat berätta innan eftersom jag var upptagen.
Nästa dag åkte jag till Arlanda för att ta farväl. Det var en fantastisk dag. Jag kände som om jag flög. Vi pratade mycket. Detta är min man, kände jag. Något i mig sa det. Mitt hjärta dunkade. Han var verkligen mannen jag har tänkt på i hela mitt liv.
Vi pratade över nätet. Efter bara en månad sa han ”låt oss gifta oss”. Vi förlovade och gifte oss på mindre än tre månader
Han är väldigt snäll och generös. Han tar stort ansvar. Jag såg det. Hur han tog hand om mig och om min mamma. Hur han tar hand om sin mamma och sin syster fastän systern är gift. Innan tänkte jag att jag aldrig kommer att träffa någon som kan förstå mig. I mitt liv, alla pojkar som jag träffat har varit egoister. Så jag har tänkt att alla män är egoister. Så tänkte jag innan jag träffade honom. Jag vill bli en bra fru, en bra mamma. Om tio år kanske jag ska ha tre barn. Ja, ja jag har bråttom, jättebråttom. Innan corona var de fem, under corona de blev tre.
Jag flög till Kairo och stannade där i två månader. Bröllopet förbereddes under en månad. Jag åkte med hans syster till alla affärer och handlade nya kläder och allt man behöver för bröllop. Först och främst behöver man en vit klänning. Vi köpte inte, utan vi hyrde. Man behöver titta på några affärer innan man bestämmer sig, så det tog lite tid. Sen går man två eller tre gånger för att ta måtten. Sen går man till underklädesaffärer och sen köpte vi ringar. Vi gick på fina restauranger.
Mamma var inte med från början. Vi förlovade oss först och hon var inte där men sen kom hon, redan från andra dagen.
Jag var förväntansfull, jag tänkte inte på svårigheter och inte på att det var varmt. Men det var väldigt jobbigt att prova kläder för det var verkligen för varmt.
Först kunde jag inte tro att detta hände mig. Det var inte jag liksom. Jag kom till Kairo och ska gifta mig i Kairo. I Egypten gick allt som jag drömt om i uppfyllelse. Att ha en vit klänning, att vara i en professionell skönhetssalong, med hår och smink. Jag kände mig som en prinsessa.
Det var inte så många människor på grund av Corona. De hade bestämt att det skulle vara maximalt 70 personer. Bara mamma var med från min släkt.
Jag känner mig inte längre ensam. Han är inte här med mig men han ringer mig. Vi pratar varje kväll. En eller en och en halv timme.
Jag var jätteglad att träffa mamma men mitt hjärta fick ont. Hon har blivit gammal efter min pappas död. Hon ser gammal ut nu, inte som jag mindes henne. Jag har videosamtal med henne varje dag. Hon kan inte stå länge. Hon kan inte sitta länge. Hon måste ligga efter en kort stund eftersom hon har ont i ryggen.
Hon tycker om att ha kontroll över allt. Och jag gör som hon vill. Jag vill att hon ska känna sig som en mamma. Jag vill inte att hon ska känna att hon tappat kontrollen över mig. För det kommer göra henne ledsen. Men hon fick inte bestämma om bröllopet. Inte heller om brudutstyrseln. Men hon ger ändå sina råd utan att jag frågar. ”Du ska göra så och så!”, ”ok, mamma” säger jag. Men, jag lyder inte henne som innan. Innan gjorde jag allt hon sa.
Och jag kunde inte göra något annat. Hon skulle märka det direkt och sen skulle jag ha en dålig natt för hon skulle skrika. Jag blir ledsen om hon blir ledsen. Jag vill inte göra henne ledsen. Så jag säger alltid till henne ”Ok mamma, jag gör som du vill”. Men ibland säger jag till henne ”varför säger du så?”. Ibland ändrar hon sig. Till pappa kunde jag inte säga något. Han sa hela tiden att jag var dum och att jag tog fel beslut.
Min pappa var snäll och hade jättebra humor och det var väldigt intressant att sitta med honom och höra honom prata med andra människor. Men han pratade inte med mig på det sättet. Med mig var han diktator. Jag måste göra som han sa utan att klaga. Med min mamma kan jag prata.
Man känner inte sina föräldrar, det är sant. Det var så med min pappa, men inte med min mamma. Vi pratar mycket jag och mamma. Om jag frågar, så berättar hon allt. Men med min pappa hade jag ingen möjlighet att prata. Han hade en idé att en pappa ska tjäna pengar och kontrollera. Jag älskade min pappa men jag har upplevt saker som jag inte kan förstå och som jag inte kan glömma. Han var sträng och jag tänker ”Varför kunde han inte prata med mig som en vän, varför ville han bara vara en diktator?” Man måste vara vän med sina barn.
Vid farfars och farmors hem fanns ett bageri. När det luktade, gick jag dit. Jag gick och köpte bröd hela tiden. Farfar hade affär. De bodde på första våningen. Det var jättenära, min skola var framför dörren. Jag var hos dem. Jag väntade hos dem tills min pappa slutade jobbet och hämtade mig.
Så jag var i min farfars lägenhet. Det var jättelitet. Farfar sålde cigaretter och det var förbjudet. Det var inte syriska cigaretter, det var utländska cigaretter, Lucky Strike, Camel… Det var inte LM på den här tiden, Marlboro var det, Winston, någonting med S… Det var olagligt. Det var inte bara cigaretter från utlandet som var olagligt att sälja. Allt som kom från utlandet var olagligt. Han hade inte de cigaretterna i affären, eftersom det plötsligt kunde komma någon och kontrollera. Han hade dem hemma och varje gång när någon kom till affären och beställde, ringde han hem, ”Leverera mig ett paket av den här sorten”… Och vem var där? Julia, lilla Julia kom med cigaretterna hela tiden. Men vad som är roligt med det är att det var jättenära. Men nej, jag kom med min cykel. Jag ville inte gå, jag skulle cykla. Jag cyklade hela tiden. Ja, så jag jobbade. Då var jag åtta, nio år gammal.
Jag testade inte cigaretterna. Men en gång sa min faster till mig; ”Vill du göra som farfar gör?”. ”Okej” sa jag. Vad gör han varje gång när han kom hem efter jobbet? Han har kaffe, cigarett och han sitter i undertröjan. Så hon klädde mig i undertröjan och gav mig kaffe, en cigarett och tände den. ”Varsågod smaka!”, Jag röker och hostar. Just då kommer pappa och ser mig röka i farfars undertröja. Pappa slog mig och jag försökte försvara mig med att det var faster som hade fått mig till det. Tills nu hatar jag min faster för det.
Ja, jag är arg på honom fortfarande. Jag ville att han skulle bli min vän. För att jag såg hans vänner, inte alla, men några av dem som blev väldigt nära sina barn. De blev som vänner för sina barn. De kunde göra det i Syrien. Jag frågade mamma och hon sa att han blivit uppfostrad så.
Jag vill bara säga att kärlek är jätteviktigt. Och jag älskar min man jättemycket. När man är kär så känner man att allt är lätt. När jag får fastjobb, då kan jag återförenas med honom.
Han är 42 och jag är 37.
Julia Wazaifi, 37, lärarstuderande, tidigare sjukhusingenjör från Latakia
Se Rami spela Oud
Zaim Omar spelar i Uppsala 24/2
Det viktiga är att man respekterar varandra och kommer i tid
Igår sa jag till min syster ”Jag vet inte varför, men jag känner mig så glad när jag lagar mat!” Jag lagar bara svensk mat. Jag gillar inte att laga arabisk mat. Det är bara jag och en till som hjälper till som måltidsbiträde på min arbetsplats. Det är väldigt roligt med svensk mat.
Ibland är det min syster som lagar maten hemma. Ibland hämtar jag med mig något hem, men hon gillar det inte. Det är ju skillnad på svensk och arabisk mat. Igår tog jag med hem fiskgratäng och hon sa ”Vad är det? Jag kan inte äta det”. Då åt jag upp allt själv.
Svensk kaffe, svensk arbetsplats, allt svenskt. För mig är det alltid svenskt.
Det är väldigt svårt att hitta jobb här om man inte har kontakter. Jag hade en intervju med ett bemanningsföretag. Innan de godkände mig kontaktade min chef dem och sa: ”Den här tjejen är väldigt duktig och vi behöver henne”. Så man måste ha många kontakter.
Jag kämpar alltid. Alla mina kompisar och alla arbetsgivare, de vet att jag vill. När jag gjorde jobbintervjun så sa han: ”Jag vill inte fråga dig nånting för jag vet att du vill lära dig och du vill jobba”. Han frågade ingenting om maten eller något. Han hade hört från mina vänner att jag vill jobba. Efter bara två veckor gick kocken som lärde mig på semester och nu har jag alltså fullt ansvar för allting.
Jag går upp halv sex och tar bussen till centralstationen och sen tar jag en annan buss från centralstationen till jobbet. Jag börjar halv sju.
När jag kommer till jobbet då glömmer jag allt annat. ”Hej! God morgon!” Jag tänker inte på något annat. Jag tar kaffe med min kollega. Sen värmer jag såsen och kollar om det finns fisk, kyckling eller kött. Jag tinar det och sen börjar jag med att steka eller koka potatis. På grund av pandemin har de stängt restaurangen. De har bara takeaway. Vi packar all mat. Halv tolv är allt klart. Vi stänger från mellan två och tre och jag diskar och städar lite.
Jag har roligt när jag jobbar. Jag vet inte varför. Kanske för att jag inte jobbat tidigare i mitt liv – i Syrien. När jag kom hit så började jag ha lite mer energi att vilja göra saker.
Jag har jobbat på en arabisk restaurang och jag har jobbat med svenskar. Det är stor skillnad. Det går inte bra för mig med arabisk personal, men med svensk personal går det jättebra. Jag har inga problem med vem det är som bestämmer. Det viktiga är att man respekterar varandra och kommer i tid. Jag har mitt schema och vet vad jag ska göra varje dag. Det finns ingen som kommer till mig och säger ”Du måste göra detta och detta”. Nej, jag har mitt schema.
Jag drömmer om eget jobb, egen lägenhet. Eget liv. Att jag blir totalt självständig och att jag får stadga i allt. Att jag inte ska behöva någon. Mina barn bor i Syrien och de kommer inte och de vill inte heller. Det är väldigt svårt att vara ensam men jag klarar mig utan kärlek. Jag tror att jag är en stark kvinna. Om man vill, kan man.
På jobbet känner jag mig svensk. Men när jag sätter mig med min kompis eller i Kortedala eller i Bergsjön, hur ska jag då känna mig svensk?
Ibland frågar jag min chef ”När kommer jag inte ha något att grubbla över? När kommer jag åka till Syrien för att träffa mina barn?” Jag tänker på framtiden och hur jag ska göra.
Jag ska köpa lägenhet, jag ska skicka pengar till mina barn. Jag tackar gud att jag inte behövt be om hjälp från min familj. Jag har mina egna pengar. Det är de som kommer till mig och frågar om pengar.
Jag försöker få fastjobb. Jag har bara treårigt uppehållstillstånd och vill ha permanent uppehållstillstånd nästa år. Och jag har ingen lägenhet. Jag har bara ett rum. Om jag söker en lägenhet så vill de alltid att man ska ha fastanställning. Först försöker jag få fastjobb och sen kommer allting. Sen ska jag hitta en bra man.
Seriöst, det enda jag tänker på just nu är att jobba. Hur jag ska få en fast anställning och hur jag ska köpa en bil och hur jag ska köpa en lägenhet? Jag tänker bara på framtiden. Min mamma frågar mig alltid ”När ska du gifta dig? Du kommer att bli gammal och måste få ett barn till”. Jag tänker inte på sånt. Om det kommer, OM det kommer en bra man då ska jag fundera på saken. Men jag tänker inte på kärlek. Jag tänker på framtiden och på att tjäna bra pengar.
Jag har mina tjejkompisar. De undrar varför jag jobbar så mycket. De ringer efter jobbet och jag berättar att jag inte kan gå ut eftersom jag precis har kommit hem och är trött.
Jag har inte träffat mina kompisar på sex månader. Mitt jobb är viktigare. Mamma brukar säga ”Ta ledigt lördag och söndag”. Jag säger att jag kommer hinna med ledigheter sen. Jag tänker alltid på ”sen”. Tänk om jag blir utan jobb? Vad ska jag göra då? Jag måste samla pengar, så jag inte blir i beroende av någon annan. Det är det som upptar alla mina tankar. Att jag ska kunna klara mig tills jag får fast anställning.
Jag vill bli köksmästare! Fem år till! Jag vill ha mer, lite mer.
Bara för att jag skrattar så betyder det inte att jag inte är ledsen längre. Men det betyder inte heller att jag ska sluta skratta eller leva eller att klä mig eller gå ut med vänner. Jag jobbar för att jag ska njuta av mitt liv. Mitt mål i livet är att leva mitt liv. Vi kommer alla dö. Varför lever man? Varför jobbar man? Varför kämpar jag? När jag köper något, sitter mamma och gnäller på mig: ”Sluta, du har ju redan!” och jag säger till henne ”Varför sliter jag? Är det inte för att jag ska njuta av det? Jag har ju ingen. Jag har ingen man, mina barn är inte här så självklart sliter jag för min egen skull.” Allt jag gör kommer att komma tillbaka till mig, ifall det är bra eller dåligt.
Jag möter väldigt mycket problem i detta liv eftersom jag är ensam och eftersom jag är självständig.
Min familj frågar mig alltid: ”Varför bor du ensam? Varför vill du inte gifta dig?” Jag har sagt hundra gånger till mamma att jag inte vill gifta mig. Många har bett om min hand. De har bott utanför Göteborg, men jag lämnar inte stan. Har jag kämpat här i snart tre år, bara för att sedan lämna allt och börja om från noll i en ny stad!? Nej. Eftersom jag etablerade mig här så kommer jag stanna här. Om en man får mitt hjärtas glöd att slockna, då kan det inte bli av. Om han är en trevlig och snäll man, då skulle den här energin fortsätta. För det beror på mannen jag väljer. Han måste pusha mig i det jag har valt att jobba med och vara stolt över det jag gör.
Min pappa är mycket stolt över mig, men min mamma är alltid rädd att jag gör något fel. Hon säger alltid; ”Du måste gifta dig, du får inte komma hem sent”. De tänker som om jag fortfarande vore fjorton år gammal och inte trettio. De tycker inte om att jag bor ensam. Men pappa säger alltid ”Du kan göra vad du vill, du är trettio år, du kan” Mamma säger till honom ”Du får inte säga så till henne, hon måste lyssna på oss!”
Jag kom till Göteborg i början av februari 2017. Nästa dag gick jag ut för att skriva in mig på arbetsförmedlingen. Så stod jag mitt på Järntorget. Alla människor och spårvagnar… Jag tänkte ”Vad ska jag göra? Vart ska jag åka? Var finns arbetsförmedlingen? Var finns socialen? Jag vet inte.
Du vet på förläggningen i Nyhyttan fanns det inget. Vi bara drack kaffe, sov och åt.
Det var vinter. Jättekallt. Jag frös och ville åka hem. Jag ville köpa mat också. Jag gick till Ica, jag visste inte vilket som var svensk mat och vilket som var arabisk mat. Vilken mat kan jag äta? Vilken mat kan jag inte äta? Jag köpte små tomater och bröd. Jag hittade ingenting. Jag kommer ihåg att jag köpte en pizza men att jag slängde den för det fanns gris i den. Så jag åt bara tomat och bröd. Jag hade inga lampor i min lägenhet.
Men det tog bara några månader. När jag började med SFI kände jag att jag bara kunde inte fortsätta. ”Jag måste börja jobba!” Jag jobbade i sex månader, köpte grejer till min lägenhet och jag fortsatte att studera.
Jag trodde att jag inte skulle kunna lära mig språket. För jag har inte studerat i Syrien. Jag tänker alltid på hur jag ska prata svenska, hur jag ska lära mig svenska.
Jag känner mig hemma i Sverige. Ibland känner jag mig mycket ledsen och vill inte träffa eller prata med någon. Då kan jag åka nånstans och sätta mig. Ingen kommer fram och frågar mig: ”Varför gråter du?” Ingen skulle komma och fråga vad man håller på med. Alla gör vad de vill. Och jag tycker om vinter. Jag tycker inte om sommar.
Det finns inget jag längtar efter i Syrien utom mina barn. Nej, aaaaldrig. Och om jag vill träffa dem så kommer jag be mitt ex att han kan kör dem till Jordanien eller Libanon eller Turkiet. Jag vill inte åka till Syrien.
Om jag fortsätter som jag gör nu, kommer det självklart att bli jättefint. Om jag fortsätter och jobbar och fortsätter med min dröm. Jag måste fortsätta att tänka på rätt sätt, att ha mål. Självklart kommer allt att bli fint. Fem år är inte så mycket om man vill göra nånting här i Sverige. Men för mig gjorde dessa år jättemycket.
Jag har mognat. Jag känner det på mig. Ens tankesätt förändras. Sist sa jag till mamma att jag vill ta av hijaben. ”Vaaah! När du kommer till Sverige så tog du inte bort den, men nu efter fem år så vill du det! Vad ska de säga!” Min pappa sa till henne direkt ”Låt henne vara, hon kan tänka själv”. Jag gör som jag vill, men ibland kan jag inte. Jag måste fråga. Men om jag till exempel vill resa till min kompis till Stockholm, så säger mamma att jag inte ska berätta för min bror. Varför ska jag inte göra det!? Det är lugnt om jag vill besöka min kompis, det är inget fel med det.
Alla dessa bilder, det är en helt annan Maryam som sitter här.
Jag är väldigt stark nu, men i Syrien… Jag kunde inte göra nånting. Jag jobbade inte, jag studerade inte. Min man hade tagit barnen. Jag hade alltid problem. Nu har jag kontrollen i mitt liv. Men det var inte bara när jag kommit till Sverige jag mådde dåligt. Alla de första tjugofyra åren mådde jag dåligt. De där tjugofyra åren räknar jag inte ens. Jag räknar mitt liv bara från den tiden jag flyttade till Göteborg.
Maryam Baytam, kock, 30 år. Till Sverige 2015
Ahmad Alabtah tränar
Roadmovie: Amer Marzouk, 38 år, Hemse, ursprungligen Kuwait.
Ibland kommer det stunder då jag känner att jag är jättetrött.
Jag fick svenskt medborgarskap tredje april i år.
Det kändes helt vanligt.
Jag trodde att nånting skulle ändras och att jag skulle resa och så. Men när Corona kom så känns det som om allting stannade. Min dröm var att få medborgarskapet och resa. Jag tänkte åka med mina barn till Egypten. Men bara biljetterna skulle kosta trettiotusen. Så jag tänkte att vi stannar i Sverige och spenderar pengarna här. Vi kan åka runt i Sverige. Men det blev inga resor. Jag tog dem knappt till havet – vi bor i Västra Frölunda. Mina barn sa att denna sommar var den värsta sommaren vi har varit med om.
Jag hade lovat dem åka till Stockholm och Junibacken. Vi hade planerat allt, men sen sa jag till dem; ”Nej det får vänta tills tjugonde juli”. Det var då jag hade teoriprovet. Efter det kände jag mig väldigt trött och ville inte åka någonstans. För jag vilar aldrig. Den ledigheten jag hade, satte jag mig och pluggade inför teoriprovet. Tack och lov så lyckades jag. Nu är det körningen kvar. Jag vet inte hur det ska gå.
Men ibland känner jag mig hopplös eftersom jag tänker på allt på samma gång. ”Oh jag måste läsa engelska och jag måste läsa på fler olika kurser på universitetet”.
Ibland kommer det stunder då jag känner att jag är jättetrött.
Min dröm är att ha en månad utan ansvar. Om jag kunde ta paus en månad eller kanske bara en halv timme. I somras blev jag väldigt trött och ville bara tillbaka till jobbet för det var bara ”mamma, mamma, mamma”. Men nu är det lite lättare på något sätt för de blir äldre och börjar få andra behov.
Jag tänker bli ämneslärare i matte och SO.
Ibland känner jag att jag ställer höga krav på mig själv. Om det inte går bra då börjar jag tänka att JAG inte är bra. Det känns som att jag hela tiden måste göra något. Om jag inte gör något så betyder mitt liv ingenting, fastän jag har tre barn att ta hand om.
När jag studerade och jobbade samtidigt kände jag mig väldigt stressad. Jag blev lätt arg och det påverkade mina barn. Hela tiden: ”Kom kom!! VAKNA VAKNA!! SNABBT SNABBT! VI SKA HINNA TILL SKOLAN!” efter skolan är det samma sak ”KOM! ÄT NU! DUSCHA! Kom och gör dina läxor! Jag hjälper dig!” Nu studerar jag inte, bara vilar med arabiska böcker när de sover. När de kommer hem är jag lugn. De duschar och vi lagar mat och sen äter vi. Efter maten frågar jag efter vilka läxor de fått och vad de gjort i skolan.Mina barn börjar komma mig närmare. Jag kände att tidigare var de rädda för mig. Mina barn behöver mig, jag prioriterar dem just nu. Mina drömmar får vänta. Den här tiden med barnen kommer inte tillbaka.
För ett tag sedan studerade vi engelska tillsammans, min dotter, min son och jag. Inte den lille för han kan inte skriva. Men han ville vara med. ”Ok kom”, sa jag. Jag skrev en hel mening på engelska och min dotter skrev en hel mening på engelska och arabiska och min son skrev ett ord på engelska och arabiska och den lille skrev en bokstav och somnade.
Vet du vad? När jag inte har något att göra så känns det som om något fattas. Det känns som om det är något jag har glömt att göra.
Jag har varit här i sex år.
Det var sista dagen på universitetet sista år. Min vän sa till mig ”Rasha du måste lära dig att le”. Folk frågar mig varför jag är arg och jag svarar att jag inte är arg, men att jag ser ut så. Men vet du vad? Män gillar kvinnor som är stränga i Syrien, inte kvinnor som ler hela tiden och skrattar. Jag är samma kvinna som på bilden. Bestämd och sträng, även om jag har förändrats lite. Jag har kvar det expansiva i min personlighet. Om jag inte hade det då, skulle jag inte kunnat åka till Kuwait själv, ensam utan min man. Jag jobbade som lärare fem år i Syrien och sen åkte jag till Kuwait och jobbade som lärare i ytterligare sex år. Min man följde efter en och ett halvt år senare. Han och min dotter Sama som är tretton nu. Det var vackert, men jag var inte glad i Kuwait. Min man är kvar i Kuwait.
Här hade min man kommit från jobbet och Osama ville ligga i hans famn. De somnade på soffan. Osama tycker om bilden eftersom de inte har träffat sin pappa på länge. Han säger ”Titta! Jag sover i min pappas famn”. Hussam blir svartsjuk; ”Oh, jag har inte träffat honom och jag har ingen bild med honom!” ”Varför kan jag inte krama min pappa?!” Vi pratar alltid om deras pappa. Osama har några bilder med pappa men han kommer inte ihåg tillfällena då bilderna togs. Ändå så säger han ”Titta! Jag är i min pappas famn. Min pappa bar mig. Min pappa pussar mig!”. Han är snart nio.
Pappa var sträng – på grund av samhället. Jag är uppvuxen i en liten by som kallas för Albashiria utanför storstaden Idlib. Alla kände varandra. Min pappa ville inte att jag ska vara som alla andra. Han ville att jag skulle fortsätta mina studier. Han tyckte inte att jag skulle bli lärare i arabiska. Han ville att jag skulle bli småskolelärare. Men han stöttade mig genom att ge mig pengar och han frågade mig alltid om jag fått bra betyg i de olika ämnena. Han var stolt över mig, men han sa det aldrig. Vi bråkade alltid. Han ville att jag skulle gifta mig med hans väns son när jag var fjorton år gammal. Jag sa att jag inte tyckte om den killen. Jag sa alltid nej. Jag kämpade i tre år och han slog mig eftersom han trodde att jag skulle få dåligt rykte.
I hela mitt liv har jag känt att ingen kan påverka mig. Jag respekterar min religion och traditionerna, men jag gör alltid de saker som jag inte tycker är fel. När jag väl bestämt mig har jag tänkt mycket. Då får ingen säga nej till mig eller titta ner på mig.
Min mamma stöttade alltid pappa vad han än bestämde. Ibland tänker jag att de VILLE stötta mig men att inte vågade visa andra att de gjorde det.Jag pratar med dem där hemma varje dag. De behöver ekonomisk hjälp, så jag hjälper dem. Men jag behöver inte berätta allt som händer här. Ibland tänker jag att de inte behöver veta allt om mitt liv – så att de inte blir ledsna eller grubblar över mig. Speciellt min mamma. Jag saknar inte Syrien. Jag vill åka till Syrien bara för att visa dem. Det finns många som tryckte ner mig. Min släkt tryckte ner mig väldigt mycket, speciellt när jag började på universitet: ”Hon är bara en flicka, vad kan hon klara av”.
Vet du vad jag gör? När jag dricker kaffe lagar jag två koppar. Jag fantiserar att det finns någon med mig som dricker den andra. Jag köper också blommor åt mig själv. När barnen har lagt sig då brukar jag tända ljus och lyssna på musik. Jag tycker inte så mycket om musik men jag vill ha en romantisk miljö omkring mig. Så förbereder jag kaffe åt två och jag dricker bägge kopparna själv.
I skolan när jag jobbar med barnen, skrattar de hela tiden åt min svenska. Mina egna barn har också börjat lära mig rätt uttal. Jag läser för min yngsta son och han kan inte läsa. Jag läser för honom men han säger, ”Nej! Du säger fel! Man säger så här mamma”. Till exempel när jag säger blå, han säger nej ”blåå” ”rööd inte rod”. Han är bara sex år gammal.
Det känns som om att det är inte jag som pratar, när jag pratar svenska. Mina känslor uttrycks på arabiska. När jag är arg vill jag hellre prata arabiska. När jag är lugn och eftertänksam pratar jag svenska. Hemma pratar jag arabiska. Det finns många uttryck eller ord som jag inte kan använda på arabiska. Antingen så har de inte samma betydelse eller så har de inte samma effekt. Det är kanske för att jag har hört och använt dem här i Sverige, inte i Syrien. När jag var med sexorna, lärde de om kroppen. Det handlade om sex och hur man blir gravid och sådant. När man pratar om det på arabiska, känner jag mig väldigt blyg. Men på svenska gör det ingenting.
Jag tycker om Sverige på något sätt. Alla är lika. Jag led i Syrien och Kuwait. Jag fick inget jobb i Syrien eftersom jag inte hade kontakter, trots att jag hade bra betyg. I Kuwait var det samma sak. De valde mig eftersom jag hade bra betyg men jag fick inte samma lön eller samma villkor som medborgarna där. När jag kom till Sverige fick jag bli lärare och jag fick samma lön som alla andra. Mina barn känner sig inte utanför. De känner inte att de är utländska. De känner sig som svenskar.
Rasha Alosman, 38 år, Göteborg
Vad jag saknar mest?
Jag saknar mig själv.
Men jag hittar inte mig själv.
Jag kom till Sverige typ tjuge år gammal, neeej tjugoett år gammal nästan. Jag känner mig äldre än 30 år.
Jag tänker som andra människor. Jag vill studera. Jag vill jobba. Jag vill lära känna människor. Jag vill bidra till samhället. Men jag fick inte den möjligheten. Jag fick bara jobba o ch betala skatt. Bara så här, utan att gå i skolan, utan att lära mig. Jag säger: ”Inga problem, jag ska fortsätta jobba”. Jag jobbar två jobb. Fibertekniker och på äldreboende.
Men jag kan visa dig mitt konto, jag har inte mycket pengar kvar. Jag hjälper mina föräldrar och släkten hemma. För allt som kommer in, allt försvinner så snabbt att jag inte har något över att använda för mig själv.
Och hela tiden snackar jag med Migrationsverket. Min handläggare var sjuk i sex månader. När hon blev frisk blev hon mammaledig. Jag ringde henne flera gånger. Hon är inte anträffbar sedan ett år. ”Okej jag vill byta ut dig”, ”Nej du kan inte byta”.
Innan mitt beslut gick ut i oktober var jag i Tyskland på jobb. Jag hade kontakt med Migrationsverket innan. De säger till mig att det inte är några problem. Du kan resa dit och tillbaka utan beslut. Du har ansökt om nytt uppehållstillstånd. Jag var i Tyskland och jobba-jobba-jobba-jobba och allt var cool och bra. Så ringer de mig: ”Vad du gör i Tyskland?” ”Jag jobbar, jag har berättat för er och ni säger att du kan göra vad du vill”. ”Nej! Om du inte är tillbaka ikväll i Sverige, kan du inte kom tillbaka”. När jag fick det där svaret, ringde jag min chef och han sa: ”Varför du inte berättat från början?!” Jag sa till honom att Migrationsverket har sagt till mig att det är lugnt.
Jag körde hem raka vägen
På Migrationsverket sa de efteråt: ”Vi har missförstått. Det är min kollega som gjort fel”.
Jag kan inte drömma om framtiden. Vad ska jag göra i Sverige? Jag sitter fast här och tänker. Jag har personnummer och betalar skatt, men jag kan inte resa. Sedan oktober 2020 har jag inget uppehållstillstånd. När jag snackar med min handläggares kollega säger hon så här till mig: ”Nabil vi är inte färdiga med de människor som lämnade in ansökan 2018 och 2019, så du måste vänta lite till”.
Bygga ett hem utan uppehållstillstånd?
Jag börjat och hata Sverige. Varför gör ni så? Ni hjälper inte människor. Ni har sönder livet.
Jag blir irriterad både på det här vädret och på systemet.
Nu har vi flyttat till Kristianstad, eftersom mina föräldrar behöver ha nära till sjukhuset. Min pappa är nästan sjuttio, min mamma sextiofem. I mellanöstern åldras människor snabbare än i Sverige. Varför? Här i Sverige tänker ni inte på barnen. Från arton års ålder gör de vad de vill. Men våra föräldrar de bryr sig om barn och barnbarn oavsett deras ålder. De tänker på alla. De bryr sig hela livet, därför de blir gamla så snabbt.
När jag är ledig?
Jag tar mina föräldrar till köpcentret eller handlar mat till dem i arabiska affären. Jag försöker hitta kompisar och göra något coolt, men det orkar jag inte. Åttiofem procent av tiden går åt till jobb och femton procent går till familjen. Så jag har noll till mig.
Men de talar inte svenska! Jag måste vara med dem!
Om du vill göra nånting för dig själv betyder det att du är tänker på framtiden. Jag letar efter något att göra åt människor så att de blir glada. Så jag slipper mig.
Till exempel, jag kanske tänker så här: ”Okej jag jobbar nuuu fram till sommaren, sen tar jag semester i en månad. Kanske jag reser till Indonesien. Kanske jag reser till… Jag har en kompis i Dubai, jag reser till honom. Du planerar så här för att du kan spara lite pengar. Jag har inte det tänket. Jag kan inte tänka på nästa vecka. Jag är glad när jag är på min arbetsplats och jag har mycket ordrar på mig. Då har jag mycket att göra. Jag slipper tänka på mig själv.
Du vet om jag är svensk medborgare och svensk, kan jag planera för framtiden.
Jag letar efter nånting som är positivt i mitt liv, men det svenska systemet lämnar inte utrymme åt människorna att själva forma sina liv. Alla människor lever på rutin. Jag ska bara berätta nånting. I Sverige trivs ni med livet efter pensionen, inte innan.
Alla svenskar som jag träffar undrar: ”Varför du kom till Sverige?” Jag kom hit för att jag bodde i ett skitland. Bara krig. Bara kriminalitet. Så jag kommer hit och letar efter ett nytt liv.
Jag kom på samma fiskebåt från Afrika till Europa med en ifrån ett annat land och han ljuger när han träffar migrationsverket. Han fick uppehållstillstånd och han fick medborgarskap. Han blir svensk utan att han talar svenska, utan att han betalar skatt till Sverige. Så säger någon att jag är exakt likadan. När jag säger sanningen om mig själv, varför får jag inte stanna? Men vänta lite, du kan fråga i domstolar eller på Migrationsverket eller träffa människor som varit kriminella. Vet du vad Migrationsverket gör? De säger ok. Det här är en kriminell, vi ska hjälpa honom för att han ska få ett lite bättre liv så att han inte ska tvingas tillbaka och bli kriminell igen. Men om det kommer nån som kämpar bra och visar att han är som alla andra människor, nej han behöver inte hjälp. Hur tänker ni? Vill ni att människor ska vara kriminella? Jag vill bara ha en chans, ge mig papper om jag inte gjort nånting fel.
Politikerna stoppar mitt liv. De fryser mig.
Om jag fick en chans skulle jag göra som alla människor; familj och barn. Planera för framtiden. Inte bara jobba och betala skatt, vakna-jobba-sova-vakna-jobba-sova…
Jag vill ha den rätta! Och när du hittar rätta, vill hon ha en kille som ska kvar med henne och hjälpa henne med livet. Man ska kämpa för varandra, skaffa barn och betala allt och göra ett fint liv. Men vilken tjej vill vara med mig när jag inte har uppehållstillstånd i Sverige. Hon kanske undrar; ”kanske migrationsverket sparkar ut dig”. Jag har försökt! Jag hittade en bra tjej och jag ville vara med henne. Då kommer hennes familj och släktingar och säger: ”Nej!” Varför? För att jag inte har uppehållstillstånd i Sverige. ”Vi kan inte lämna vår dotter med dig!”
En svensk tjej? Hennes föräldrar kan inte stoppa henne men jag känner att jag inte mår bra nog för att skapa något med en svensk tjej. Du vet vad jag gör i mitt liv: jobbar, tittar på nyheter hela tiden. Jag är tyst, jag umgås inte med någon. Det är inte lätt att hitta någon att prata med i Sverige, ni är inte speciellt sociala.
Titta på människor. Kolla vem som betalar skatt och vem som jobbar i Sverige. Ni tänker att flyktningar är dåliga människor. Jag säger så här: Visa mig hur många procent svenskar betalar i skatt och hur mycket utlänningar och flyktingar betalar i skatt. Kan du visa mig skillnad?
Jag vill ha svar från politikerna.
Vad vill ni?
Vill ni skicka tillbaka mig?
I Tripoli jobbade jag på en flygplats i typ fyra år. Som personal kan jag gå ombord på flygplan utan att visa legitimation. Jag gick vart jag ville. Precis det här är min dröm. Att bli pilot så jag kan resa överallt vart jag vill som en fågel.
Men jag kunde gå ombord på flygplanet, men inte resa till ett annat land för jag har inte papper. Jag är palestinier – inte libyer, okej? Och så har det varit hela mitt liv. Typ 28 år av mitt liv har det varit så här, varför!? Varför betalar jag priset, om det inte mitt fel!? Varför har JAG fastnat?
Fibertekniker 28 år
