Dagbok – Vad hände sedan?

Uncategorized

Written by:

Views: 627

3/11 Värnamo Nesreen Alhafar

Värnamo. Industritrakter. Hämtar upp Rima i Alvesta. Vårt möte med Nesreen har blivit framflyttat och det gäller att komma i tid.

Mötet med Nesreen är ett sådant där märkligt möte som inträffar då och då. Jag tycker mig känna henne, men i verkligheten har vi aldrig träffats. Zainab intervjuade henne i Vrigstad. Jag var sjuk och fick vila mig. Medan sedan dess har jag tillbringad dagar med att redigera hennes berättelse, skruva på bilder, printa, rama och hänga upp. Jag säger att det är som att träffa en gammal vän. Det blev en mycket fin berättelse då som frontade radioserien ”Det nya livet” i SR P1. Nesreen berättade där om det nybyggda huset, förstörelsen och om äktenskapet som maldes ner av att ständigt flytta runt under kriget. Om hur hon först förvånades över ödsligheten i Vrigstad. 

Lägenhet är nybyggd och enormt fräsch. Vi får kaffe och bakverk. Döttrarna är med – och en kusin. Det är ju höstlov. Kusinen bär fram kaffe och bakverk på en bricka. När barn är artiga på det viset gör det ett enormt intryck på mig. 

Vi tittar på bilder från förr. Bilden när Nesreen precis fött yngsta dottern är fantastisk fin. Döttrarna identifierar sig själva på fotona vi fick då. Vi pratar om allt hänt, om jobbet som kocka, vikten att döttrarna blir starka och självständiga – som mamma. 

Jag har alltid tänkt mig att när äldsta dottern talade om för Nesrin att så där ödsligt ääär det i Sverige så himlade hon med ögonen som vilken tonåring som helst. Och jo, så var det nog intygar äldsta hon. Men också Nesreen som är väldigt social har vant sig vid det lite lugnare Sverige. När vi går sitter kusinen med boken och läser Nesreens berättelse. Och huvudpersonen undrar när den nya berättelsen kommer. Och jag kan bara säga att det kommer att ta tid. ”Jag har bara gjort två av fyrtio”, flämtar jag.

26/10 Hemse. Amer Mazourk

Det här är andra gången vi träffar Amer. Nu ska vi försöka koncentrera oss på att prata om saker som är viktiga för Amer och för projektet. Jag är väldigt intresserad vad det innebär att vara beduin och om öknens betydelse för Amer. Och så ska vi sjösätta vår mobilbaserade mikrodokumentation. Kommer Amer att vilja vara med?

Det blev för dyrt att ha både Rima och mig resande till Gotland, så Rima är med via teams på datorn.

Amer har fått en ny lägenhet – ett förstahandskontrakt! Men han ska byta jobb till äldreomsorgen i Visby. Attendo har köpt stället där han jobbar och villkoren blir sämre. Surprise! Kommer han att kunna fixa lägenhet i Visby. INGET har hänt med Amers status de senaste sju åren. Ingen rätt att stanna, men han är statslös och kan inte utvisas. Samtidigt har han enligt svenska staten ingen identitet. Och det betyder inget leg, inget pass. Rätt mycket grejer blir svåra då.

Det visar sig att Amer tycker om när det är mulet. I Kuwait är det så varmt jämt… I somras filmade han regnet på parkeringen utanför sin lägenhet och skickade till släkten. De var avundsjuka på blötan.

Och ja, han vill filma från sitt fönster med den fina utsikten.

24/10 Oskarshamn: På väg mot Gotland.

Varför går gotlandsfärjorna på så okristliga tider jämt. Valde att åka en dag tidigare för att vara säker på formen på tisdagen. Den här färjan kommer fram fem över elva på natten.

När jag kommer ner till bildäck efter mat och läsning i främre salong blir jag helt plötsligt tio år igen. Bilfärjor är framförallt färjan mellan Rödby och Puttgarden på väg mot Schweiz. Var är resten av familjen?

19/9 Sollentuna: Budoor och Anas

Lite dumt kanske men innan intervjun tar jag en pizza. Det är ju långt efter lunch och jag har ännu inte ätit något. Jag tänker att stadsdelscentrumet påminner om alla andra stadsdelscentrum i landet. Det är så här som stockholmarna egentligen har det. Fast okej, jag är i Sollentuna. När jag sitter och stressar i mig min pizza berättar Rima på telefon att jag kommer att få mat hos Budoor och Anas… 

Budoor tar emot och tar i hand. Jag träffade Anas Haboush och Budoor Kazmouz i Marma augusti 2016. Första flyktingförläggningen jag och Zainab intervjuade på inom ”I telefonen finns hela människan”. En hel familj i en sliten tvåa. Nu bor familjen – två vuxna och fem barn – i en stor fräsch lägenhet. På väggen hänger affischen från utställningen i Skutskär 2016.

För familjen är det som för alla andra familjer. Det riktiga livet sätter liksom aldrig igång trots att de har fast uppehållstillstånd. Alla SFI-kurser är genomgångna, men arbetslivet när ska det sätta igång. Och sitter man hemma så utvecklas inte svenskan. Men när vi träffas, ska Budoor på anställningsintervju på ett daghem nästa dag. Hon är förväntansfull.

Samtidigt har barnens liv satt igång. De går i skolan och har lärt sig svenska. Budoor beklagar att barnen inte kommer ihåg Syrien där de var ordentliga som de borde vara. Nu har de egna åsikter och personligheter och pluggar inte tillräckligt mycket, tycker föräldrarna.

Men boendet är ett problem för många jag träffar. När jag letat efter dem på nätet, ser jag inte sällan långa flyttkedjor. Anas och Budoor hyr sin lägenhet i andra hand. Varje gång de får förslag på en lägenhet med förstahandskontrakt stupar det på att varken Anas eller Budoor har fast jobb.

Det sociala fundamentet är inte så fast som det brukar vara för dem jag träffar. I Sverige finns bara en kusin. Och sedan tiden i Marma har tre av Anas syskon dött. ”Man kan inte bara bli vän med vem som helst”. Skillnaden i sinnet är stor mellan syrier från olika delar av landet, menar de.

Dags att fylla i formulären!

Det finns också här en rädsla för den politiska utvecklingen och Sverigedemokraternas framssteg i Sverige och hur samhällsdebatten ser ut: ”Om en invandrare är dålig, så är alla invandrare dåliga” som Anas säger. Anas understryker att man inte kom frivilligt utan för att bomber förstörde staden där man bodde. Innan kriget hade man det bra.

Anas röker fortfarande vattenpipa. Nu tycker han mycket om att sätta sig vid sjö i närheten och röka. Men alltför snabbt kommer myggen!

Middagen efter intervjun är riklig och fantastisk. Jag äter som vanligt för mycket. Barnen får möjlighet att berätta, de också.

Tamim till vänster coachar för Ängby.

16/9 Eslövshallen, Tamim

Efter lunch tar jag Öresundståget från Malmö till Eslöv. Lite ovan vid att åka bara en halvtimme från Triangeln. Normalt sett tar min tågresa nästan två timmar ända till Alvesta varifrån jag kör vidare mot min gård utanför Virserum.

I Eslövshallen äger ungdomsSM i bordtennis rum. Tamim Badawi har en karriär som bordtennisspelare i Irak. Han kommer ursprungligen från Mosul. I Eslöv spelar han inte utan är tränare för Ängby SK. Under turneringen övervakar han matcherna för de spelare han tränar, ger råd och uppmuntran. Också en förlust kan föra en vidare genom att man lär sig något av den. Men det är ont om tränare på plats och Tamim får coacha också några av tjejspelarna. Själv har jag inte spelat pingis sedan högstadiet och hade väl en aning om att seten inte längre gick till 21 utan tar slut redan vid 11. Bollarna är annorlunda idag och tillåter ett snabbare spel med mer skruvar. Tioåringarna skruvar sina servar så hårt att jag bleknar.

Mest reagerar jag över att tjejerna i olika åldrar bär mycket, mycket korta kjolar. Under kjolarna har de en sorts shorts. Behovet av kjol i bordtennis känns väldigt förlegat på gränsen till unket.

Tamim som spelare, ny i Sverige

Tamim är en av de mer energiska människorna jag träffat. Och kanske en av de mest begåvade. På Möllstorps Camping kunde jag intervjua honom svenska. På något år hade han lärt sig prata flytande. Nu pluggar han till läkare samtidigt som han jobbar extra inom vården och tränar i Ängby SK. Eftersom han inte har permanent uppehållstillstånd kan han inte få CSN. Bor gör han på Öland och i Stockholm. ”Jag håller mig sysselsatt”, säger han. 

Vi hinner bara med en del av vår intervju, Tamim har ett glapp i schemat mellan kvart över tre och fyra. Jag vill gärna hinna med Snälltåget 16:37 norrut.

Tamim har bara kontakt med Yosif av de andra som var på Möllstorps camping då 2016. I övrigt arbetar, studerar och umgås han tillsammans med svenskar. Han har inte haft kontakt med sin familj sedan flykten undan IS. På frågan vad han har med sig från Mellanöstern svarar han: ”Jag vill behålla min genorisitet.” Själv hoppas jag att han kan bli en brygga mellan svenskt och arabiskt medvetande och att han ska ha tid att bidra till dokumentationen.

Snart ska vi fortsätta intervjun över nätet.

15/8 Västrahult: FAAAAAN!

Tillbaks i Västrahult. Dags att hämta ved på mossen. Andra lasset gräver traktorn gräver ner sig. Suck! Trodde det bar. Till slut blev vi tvungna att ringa efter hjälp. Tack Markus!

13/8 Göteborg: Rasha Alosman

Göteborg ger mig ångest. Ja, inte själva staden, utan trafiken. Man krånglar sig in till centralstationen och tar av mot närmaste p-hus. Och så är vägen avspärrad och det bara går inte att köra runt. Hamnar på P-hus centrum. (Man får vara glad att man inte hamnar på Hisingen.) Hinner knappt i tid för att hämta upp Rima vid tåget från Malmö. Innan Öresundståget kommer in, upptäcker jag Rasha som vi ska träffa. Hon har en vacker färgmatchad dress med ljusbeige som grundfärg.

På Espresso House i Nordstan intervjuar Rima och jag Rasha. Jag är speciellt glad över det mötet. Zainab Witwit och jag träffade Rasha på Möllstorps camping för fem år sedan. Zainab intervjuade. Rasha försåg oss med ett stort antal bilder som skildrade både bra och dåliga tider. Jag har printat ut rätt många av dem. När vi går igenom och pratar om dem får de delvis en ny innebörd.

Examen i Syrien ! Rasha Alosman andra till höger.

Rasha lever ensam i Göteborg med sina tre barn. Hon arbetar som lärare. Just nu ska hon ta körkort. Men med högskolestudierna tar hon det lite lugnare för att få mer tid över till sina barn. Rasha är en stark kvinna som alltsedan sin ungdom tänjt på de gränser som omgivningen tilldelat henne. Fotot på Rasha och hennes väl påklädda vänner visar en ung kvinna som just genomfört sin högskoleutbildning. En utbildning och fick kämpa för att få gå.

Men visst känner hon sig lite ensam ibland. Hon berättar att allt som oftast gör kaffe till två. Jaha, säger jag. Men när hon visar ett foto av en vacker dukning med levande ljus visar det sig att det faktiskt är två koppar framsätta. ”Och så dricker jag den andra också”, avslöjar hon. 

13/8 Göteborg: En ny människa

Maryam träffade vi efter Rasha. Hon har med sig sin syster. De ska åka vidare till föräldrarna. Maryam träffade vi senhösten 2016 på Nyhyttans flyktingförläggning utanför Nora. Maryam berättade en fantastisk berättelse om sin vilja att bli hårfrisörska och om livet på en hårsalong i Syrien. Men hon berättade också om sin skilsmässa och smärtan över att inte få träffa sina barn efter den. Nu bor hon alltså i Göteborg och arbetar som kock på ett äldreboende. Hon är stolt över sig själv och har ett stort behov av att vara självständig. Rökningen har gjort hennes röst raspig som hos hjälten i en gammal film. Själv blir jag alldeles fascinerad av både rösten och hennes utstrålning. Hon berättar om när hon stod på Järntorget i Göteborg februari 2017. Inför sitt nya liv. När vi tittar på bilderna vi fick för fem år sedan tycker hon inte om dem. ”Det var en annan människa”, säger hon om sig själv. Men om framtiden säger hon ”Allt kan hända”. En bit av den resan skulle jag vilja följa.

Västrahult 11/8 Pandemin och rätten att stanna

Nu har jag intervjuat sedan förra hösten. En hel del som jag har fått veta har förvånat mig. Frågan ”Vad är det konstigaste som hänt dig?” som jag tyckte var så genialisk har inte alls fungerat. Mina informanter har vant sig vid Sverige.

Men en sak är tydligt. Uppehållstillståndet är helt avgörande för de vi träffar. I de allra flesta fall påverkar uppehållstillståndet inte bara strategier för att hantera den egna situationen utan också själva måendet och förmågan att hantera sin resa in i Sverige. Vi har intervjuat ett trettiotal av våra tidigare informanter en första gång. Kanske blir det tio personer till.
 
Vissa har idag jobb men inget uppehållstillstånd alls och kan inte ens köpa en biljett till Gotlandsfärjan eftersom de inte får någon legitimation. Många går på SFI, ännu flera jobbar och har tidsbegränsade uppehållstillstånd. De kan ha mer eller mindre fasta jobb, prata utmärkt svenska, men försöker ständigt glömma att deras rätt att stanna i Sverige när som helst kan upphöra. Rädslan späs på av att förnyandet av uppehållstillstånden ofta försenas. Några både jobbar och studerar och har fått svenskt medborgarskap. De mår och trivs bäst.

Inte sällan handlar det om rena framgångssagor. De pratar svenska, har jobb. Men också då kan de sitta fast med ett tillfälligt uppehållstillstånd. Det är tydligt om än inte entydigt att det är de unga som det går bäst för. Det är också tydligt att det går bäst för dem som givit upp sina gamla drömmar och sin gamla utbildningsnivå. Den som studerade till byggnadsingenjör arbetar nu som kyltekniker och fritidsbrandman. Bokföraren som också var dansare jobbar på LSS-hem och siktar på att bli fastighetstekniker.

Faktum är att en del håller fast i sina drömmar om att återigen få det arbete de hade i det gamla hemlandet. En oändlig räcka av utbildningar och certifieringar väntar dem. Det går lååångsamt.

Jobb och ännu mer FAST jobb, är det som avgör allt. Bara fast jobb kan ge dig permanent uppehållstillstånd.

Och under våren så nämner mina informanter allt oftare pandemin. 

Det går inte att säga att mina egna nära och kära har drabbats speciellt hårt av pandemin. Någon måste jobba ännu hårdare i vården. Tjänstemännen arbetar hemma, arbetarna går till jobbet som vanligt. Själv har jag ju jobbat hemma sedan jag slutade på Virserums Konsthall 2014. Visst fältarbetet har krånglat, museerna gör inte heller många knop, ett projekt har blivit helt stående medan Vad hände sedan? faktiskt har tuffat på om än lite långsamt. Men är man helt beroende av den delen av arbetsmarknaden som inte ens har plats för dem som alltid bott i Sverige, då blir ens situation omöjlig. Och inte bara ekonomin, inte bara ens självkänsla utan också ens hela framtid skakar.

Kan vara värt att tänka på.

Uppsala 22/6 ”Du är i mitt huvud”

Kareem träffade vi på Gotland hösten 2016. Han såg för det mesta allvarlig ut, både när vi träffade honom då och bilderna från Irak. Han är alltid den i gänget som ser allvarlig ut. 

Hans svenska är dålig och han lever tidvis på socialbidrag mellan jobben, vilket han skäms över. Han lider av dålig rygg efter misshandeln i Irak. Ryggen och den bristande svenskan begränsar hans urval av möjliga jobb. Som så många har han hamnat i limbo utan fast uppehållstillstånd och i en ständig otrygghet. Inte sällan försenas förnyandet av uppehållstillståndet. Utan fast jobb, inget fast uppehållstillstånd.

Men idag ser han trots allt gladare ut. Det beror på sonen nu sju månader gammal. Sonen har njurbesvär som ständigt oroar Kareem. Inte desto är han dennes stora glädje.

Vi tittar på gamla foton, pratar om Irak, vad som får en att känna sig hemma. Kareem berättar om de snälla grannarna som betedde sig precis som om det varit i Irak när särbon fick missfall. Han berättar om glädjen med den nya lägenheten. Och också att ilskan delvis försvunnit i Sverige, här behöver man inte kunna försvara sig mot mobbare på samma sätt som i det gamla hemlandet. Många av informanterna vi träffar saknar egentligen inte de gamla hemlandet. De saknar sin släkt. Men Kareem saknar ALLT. ”Irak är som min mamma som födde mig. Sverige är som en fru jag valde”.

”Du är i mitt huvud”, utbrister Kareem, när jag frågar om hans skådespelardrömmar. Jag har ju naturligtvis läst den gamla intervjun. När jag senare under intervjun berättar om min flickvän, utbrister ”Förra gången sa du att du älskade allakvinnor”.

Jag tycker om Kareem. Visst, jag vet att jag egentligen inte känner honom. Men han är aktivist och en konstnärssjäl. Fotograf med skådespelardrömmar. Han tänder till, när han visar vad han åstadkommit. Numera får han jobba med mobilen. Inkomsterna räcker inte till att laga systemkameran han hade sist. Jag hoppas att han kommer att hjälpa oss med fotodokumentationen i projektet.

Västrahult 12.5 Vi älskade mer än andra

Så sa Sala Fasha till mig när jag intervjuade honom för fyra år sedan. Hans fru Dima var inte där, i Virserum. Inte heller dottern Bisan som han lämnade för två år sedan nästan nyfödd. Den hyrda trean i virserumsvillan var utrustad med en liten barnkammare och den var sprängfylld med olika färgglada leksaker – inklusive en gunghäst. På den tiden kommunicerade Sala och Dima över nätet. Dima satt i Dubai och pluggade svenska. Det kändes märkligt och kanske magiskt när jag var på besök att höra Dima testa sin svenska så långt bort, fysiskt och legalt, men på skärmen ändå så nära. En strid av små videosnuttar från Bisans första år hittade till Virserum från Dubai där Dima bodde.

Salas favoritbild. Bisan har precis anlänt till Sverige med mamma Dima.

Egentligen skulle jag träffat Sala i januari i år, men då var den engelska varianten av covid-19 på väg in i Sverige och Sala hade just varit och sökt jobb i Dubai. Så vi ställde in. Fortfarande ligger boken jag slagit in som present till Bisan, ”Linnea planterar”, på ett bord i verkstaden.

Intervju görs över Teams och micken på Salas laptop är dålig, så han använder sin nya mobiltelefon. Först håller han den i handen. Efter tjugo minuter håller jag på att bli sjösjuk och jag måste be honom ställa telefonen på ett bord så att den är stilla. Sala har pollenallergi och snörvlar förfärligt. 

Sala understryker hur svårt det är att lämna ett sådant litet barn, hur känsligt och omtåligt det verkar. Det behöver båda sina föräldrar. Han säger att han gång på gång tvekar när han ska köpa något till sig själv, men aldrig när han ska köpa något till döttrarna.

Några av leksakerna i barnkammaren i Virserum. När kommer Bisan att använda dem?

Det är länge sedan nu Dima kom till Sverige med Bisan, det är också länge sedan den lilla familjen flyttade till Karlskoga och sedan vidare till Strängnäs. Bisan har fått ett syskon, Jafa, som staden på nyheterna. Med jämna mellanrum under intervjun kommer Jafa in och vill ha Salas uppmärksamhet.

Studier präglar både Salas och Dimas liv. Man pluggar på ett ställe och får sedan ta om det mesta på ett annat. Det verkar som om det Sala och Dima gjort i Syrien inte har något värde i Sverige. Sala var advokat i Damaskus och renoverade lägenheter på fritiden, ”Ska du vara ärlig advokat i Syrien, måste du ha något vid sidan”, sa han förra gången. Efter att ha jobbat en sväng i kriminalvården, är han tillbaka i sin dröm om att komma tillbaka till advokatyrket. Han pluggar engelska och så tvättar han och reconditionerar bilar. Dima som ursprungligen är domare, kommer att påbörja sina studier till lärare i höst.

Då, 2017 gick Sala snabbspåret. Han berättade att när han fått besöka tingsrätten i Kalmar, hade han verkligen mått bra. Det var samma stämning som i Syrien, folk var stressade, talade i telefon. Det fanns något i luften… Nu bekänner han att han med jämna mellanrum besöker olika domstolar för att insupa atmosfären. Egentligen fungerar det med alla sorters myndigheter, men domstolar är bäst. 

Tänker när jag skriver detta att vi inte pratar om den palestinska frågan, med tanke på vad som händer i Israel. Så här sa Sala förra gången:”Du frågar mig vem jag är. Och jag svarar dig bara med negativa saker. Jag är statslös. Att vara statslös innebär att hela din planering är tillfällig. Alla länder jag varit i – allt det har varit tillfälligt. Köpa hus, bygga upp en advokatpraktik, göra sig ett namn – allt är tillfälligt. Vilken konflikt som än sker mellan två länder, kommer du att vara första offret. Den första som sover i ett tält vid gränsen… är en palestiner. Jag är tredje generationen palestinsk flykting.” 

Växjö, 6/5. Att få träffa Farida Naso!

Sen eftermiddag dånar vi in på Araby. Det är Rimas första intervju. Hon är lite nervös och jag som vanligt uppjagad. Rima har tagit Öresundståget från Malmö till Växjö, jag har tagit bilen från Virserum och på vägen köpt proffsjord i Åseda. När vi kommit fram ringer vi – de kommer ner. Men ingen kommer. Då visar det sig att vi gått fel. Rätt nummer, men fel gata. Fast rätt bostadsområde. Snabb förflyttning.

Farida bor i en enormt fräsch lägenhet, två av hennes döttrar är med. Jag har inte träffat henne tidigare, det var Zainab som intervjuade i Lammhult 2016. Men jag har tillbringat många timmar med Faridas berättelse och hennes foton. Hon känner inte mig, men det känns som om jag känner henne. Och jag har stor respekt. Hennes berättelse var poetisk och med en storhet, kan man säga så? Vid mannens död gifte hon inte om sig utan hon ville finnas för sina sex barn. Dem försörjde hon genom sömnad. “De gick till och med på privatskola, och de hade fina kläder” berättade hon. Två av hennes döttrar är med. De hjälper till med översättningen. Jag får fantastiskt kaffe och godsaker, Rima fastar eftersom det är Ramadan. Familjen är kurder och Faridas arabiska är ibland inte tillräcklig, menar döttrarna. Farida tycker svenskarna är generösa som förser henne med trygghet, men de har bara tillfälliga uppehållstillstånd. Så Farida kan inte besöka sina barn i Danmark och Tyskland. Har hon någonsin tänkt “Vad gör jag här” undrar Rima. “Allt var förstört, de som inte flytt döda”, menar Farida.

Mest pratar vi om lantstället utanför Afrin dit familjen åkte varje torsdag. Bäst tycker hon om bilden där man ser porten och den långa gången med vindruvor. De har han planterat. Nu är nästan alla lantställen förstörda.

Rima i ljusblått!

Malmö 5/5, den stora lögnen

Ringer runt till de gamla informanterna. Får tag på Sala Fasha som jag lärde känna i Virserum våren 2016. Nu bor han i Strängnäs med sin fru Dima och sina två döttrar. Sala är ursprungligen advokat och Dima domare. Vi kommer överens om en teamsintervju kommande vecka. Sala kan inte tidigare, han har engelskaprov på tisdagen. Det krävs godkända betyg i engelska för att läsa juridik på svenska. Får sedan tar på Mariam Mahmoud. Mariam är som Sala Palestinier. Men om Sala och Dima bodde i Damaskus, bodde Mariam och hennes man i Libyen. Mariam kommer ihåg intervjun i Lammhult, fastän det är mer än fyra år sedan och vi pratar lite. Hon hade precis avslutat sin tandläkarutbildning innan flykten. Nu gör hon praktik inom tandvården. Vi bestämmer en tid om ett par veckor. Har i färskt minne moderaternas utspel om hur mycket de har gemensamt med Sverigedemokraternas flyktingpolitik. “Det finns praktiskt taget ingen integration” sa Maria Malmer Stenergard i Sydsvenskan. Jag har ännu inte pratat med alla som vi träffade 2016-2017, men de jag träffat har jobb eller studerar. Oftast både jobbar de och studerar. De pratar svenska. Om det inte är att vara integrerad vet inte jag. Och att det tar tid att få använda sin libyska tandläkarexamen i Sverige är jag inte säker på är flyktingarnas fel.

Kristianstad 25/3, Nabil Deeb

Nabil närmar sig de trettio, han har blivit lite kraftigare sedan jag träffade honom på Gotlands folkhögskola förvintern 2016. Han har blivit en fullvuxen man. Nabil är en av många som jag träffade då som har kommit i kläm i systemet. Han arbetar hårt men kan inte bygga ett eget liv, fast som han är i en snurra av tillfälliga uppehållstillstånd.

Vi träffas på C4-galleria i Kristianstad. Espressohouse har spärrat av mot butikerna och öppnat mot parkeringen. Jag är sen eftersom oljelampan började lysa på min bil. Han sitter redan med en kaffe när jag kommer. Jag beställer en cappuccino, när jag ska betala rusar han upp och förekommer mig. När cappuccinon är klar, hämtar han den åt mig. Vi pratar svenska. ”Jag har lärt mig själv”, säger Nabil stolt.

Nabil är från Libyen, men egentligen palestinier och som alla palestinier oerhört patriotisk. ”Palestina är mitt land”, sa han förra gången vi träffades trots att han aldrig varit där. Palestinierna som aldrig fick Libyskt medborgskap, sågs trots det som Ghadiffi-allierade efter revolutionen. 

Nabil är idag bitter och känner sig sviken av Sverige. Han hade för fyra år sedan en enormt positiv bild, som han ursprungligen fått av en svensk granne i Libyen som arbetade med betong. Allt det förnuftiga grannen berättade om har lösts upp framför Nabils ögon. Nabil kan inte bygga sig ett liv, finna kärlek och skapa en familj, tycker han eftersom han inte har ett fast uppehållstillstånd och eftersom till och med det han har krånglar. Varför får inte han uppehållstillstånd medan en massa som inte sköter sig, får det? Undrar han.

Nabil flyttade från Gotland till Kristianstad med sina föräldrar för att komma närmare ett kvalificerat sjukhus. Pappa är sjuttio och jag utbrister ”Det är inte gammalt”. Men Nabil understryker att det stora ansvaret för familjen och frånvaron av trygghetssystem sliter hårt på en man. Hans omsorg om föräldrarna märktes tydligt redan förra gången vi träffades.

Nabils föredrar på Gotlands folkhögskola 2017, fyra år sedan

Jobbar gör han i Norrtälje. Arbetar i Norrtälje två veckor. Är i Kristianstad en vecka. Pengar kan han inte samla på hög, han hjälper föräldrarna och släktingarna. Inget utrymme blir över till honom. Inte undra på att han är trött. Han har sökt jobb inom omsorgen här nere. Nu vill han utbilda sig till undersköterska. I Libyen jobbade han i en resebyrå på Tripolis flygplats och lagade dessutom datorer. Han underhåller mig med knep att fixa flygbiljetter till Mecka åt sina kunder när alla biljetter redan är slut. Men studsar oftast tillbaka till sin besvikelse. Nu har han lovat mig att hjälpa till med dokumentationen i detta projekt. Vi får se om det blir film, foto, memo eller text. Han har inte velat skriva på svenska på senare tid. Varför träna svenskan när Sverige inte vill ha honom?s Precis där vi skiljs vid bilarna, tänker han att han kanske kunde börja igen. ”Bara några rader per dag” säger jag. ”Jag kan rätta”. Det ska bli spännande. På vägen hem stannar jag på Granngården för att köpa fodermorötter. De har inga. Asterix sättpotatis då? De har inga.

9/3 Utställningen öppnar i Vallentuna Kulturhus

Max fem personer samtidigt i utställningslokalen. Lyssna på Henrik Teleman när han presenterar projektet!

19/2 I telefonen finns hela människa uppskjuten–Än en gång

Nu är öppning planerad till 7/3. Inshallah!

18/2 De fyras gäng hjälper “Vad hände sedan?”

Jag har varit ”sponsor” för en grupp studenter vid Linnéuniversitet från magisterprogrammet i freds- och utvecklingsarbete. Eller kanske lite handledare. De heter i vart fall ”team Vad hände sedan?”. Studenterna heter Akon Baker, Noorollah Ghairat, Dominika Keizer och Letizia Scarazzo. Kursen ska utveckla studenternas förmåga att bedriva fältarbete. Det gör de genom att arbeta inom ett riktigt projekt. Chris High som kommer att jobba med Vad Hände sedan? är ansvarig för fältarbeteskursen som är fem veckor lång. Idag var det redovisning. Gruppen har haft svårt att hitta formen. Medlemmarna är väldigt olika, tjejerna är unga, killarna lite äldre. På grund av pandemin har de inte kunnat träffas live heller. Utgångspunkten för deras projekt var väl brett, något som både Chris och jag får ta på oss. Men Chris skickade med dem många intressanta frågor, som…

–Vilka strategier använder migranter för att hantera det svenska samhället?

–Vilka relationer skapar de med etniska svenskar?

–Hur utvecklas migranternas känsla för ”svenskhet”.

Jag försökte råda studenterna till att använda sig själva som klangbotten – precis som en konstnär gör. Tjejerna som är från Polen och Italien och måste ha fått ett perspektiv på jämställdheten i Sverige tänker jag och bad dem fokusera på vad kvinnliga flyktingar tänker om jämställdhet och feminitet. De fick några namn i Malmö. Jag tänkte att de kunde börja med att hänga med Zainab. Noorollah som är från Afghanistan bad jag undersöka kollisionen mellan afghanska flyktingars bakgrund och Sverige, såsom jag stött på den i mina intervjuer. Den ende som kan svenska är Akon, bördig från Kurdistan. Honom bad jag intervjua återvändande kurder i Erbil, varför Erbil? Jo, det är där han sitter och deltar via zoom i våra möten. Nå, de hade inte riktigt gjort vad jag bad dem om, men i vart fall delvis. Sammanlagt har de åstadkommit femton transkriberade intervjuer. Det är duktigt på så kort tid. Nu var det avrapportering och det gick bra trots deras initiala svårigheter. De berättade mycket som var intressant och hade dragit en del slutsatser. Dominika konstaterade att hon faktiskt aldrig pratat med en flykting tidigare, Letitzia hade ett långt resonemang om jämställdhet och diskriminering och Akon avslöjade sin egen svenskhet. Nu väntar jag bara på deras intervjuer och de bilder de samlat in! Känner på mig att det kommer en del spännande där.

12/2 I telefonen finns hela människan på Vallentuna kulturhus

–När får den öppna?

Nu har Mia Ståhlberg Broborg satt upp utställningen. Sextiotalet berättelser fick plats och flera hundra bilder. Guldet i ramarna gör sig fint på de vita väggarna. Nu är det bara ett problem kvar. När får den öppna?Ursprungligen skulle den öppnat i lördags, sedan i måndags och nu är budet 22 februari. Biblioteket har återöppnats, men alltså inte utställningsrummet. Alla programpunkter har ställts in — inklusive mitt föredrag. Lite deppigt är det.

9/1 Lördag på restaurang med Julia

I Södertälje möter Julia Wazaifi. Julia var sjukhusingenjör i Syrien och kommer från den liberala badorten Latakia. När vi möts utanför Hennes & Mauritz har hon ordentligt munskydd. Sist vi träffades var när jag byggde I telefonen finns hela människan på Upplandsmuseet – hösten 2017. Sedan dess har hon bland annat arbetat inom hemtjänsten. Nu pluggar hon till mattelärare. När vi träffades på Gotland hösten 2016 ville hon bli psykolog. 

Redan då beskrev hon sig som medkännande. Hon slutade i hemtjänsten när två av hennes brukare dog. Hon tog väldigt illa vid sig. Vi äter lunch på den utmärkta syriska restaurangen Antika. Vi tittar på bilder från förra gången vi träffades. På två av dem dricker hon vattenpipa. En av bilderna är från en utflykt med kompisar i Syrien, den andra från flyktingboendet i Burgsvik. Julia berättar om en ensam födelsedag nyligen. Hon hanterade ensamheten med massage, vattenpipa på restaurang och när hon kom hem hade hennes hyresvärdinna hängt ett paket på dörren. Julias pappa har nyligen blivit dödad i Syrien. Han tolkade åt de ryska trupperna, när de blev beskjutna körde de iväg i full fart. Pappan dödades således i en bilolycka. Julias vänner som är regimmotståndare gladde sig och Julia sade upp bekantskapen. 

En gång för länge sedan. Julia på utflykt med sin älskade vattenpipa.

Vi handspritar oss.

Julia har äntligen hittat en käresta. Han är egyptier och har inte kunnat komma till Sverige. ”Om det inte varit för pandemin hade vi redan varit gifta”, säger hon. Julia vill att man ska vänta med samliv tills man gift sig. Jag glädjer mig för hennes skull och funderar på vad hon väntar sig av äktenskapet. Det måste jag fråga henne nästa gång. Jag omformulerar frågan om det konstigaste som hänt under de här åren och vill veta vad som är det bästa som hänt henne. ”Det måste vara att jag nyligen fått ett förstahandskontrakt på en lägenhet” säger hon. Jag smakar på ordet ”f-ö-r-s-t-a-h-a-n-d-s-k-o-n-t-r-a-k-t”. Sverige, Sverige. Och nu ska hon bli mattelärare. Pratar utmärkt engelska och utmärkt svenska. ”Har du fått svenskt medborgarskap än”, undrar jag. ”Nä”, svarar hon, ”det kan jag inte få, jag har bara tvåårigt uppehållstillstånd, fick det förnyat nyligen”.  Sverige, Sverige.

9/1 Nej det blev inget med Sala i Strängnäs

Sala Fasha träffade jag i Virserum på Röda Korset våren 2016. Sala dök alltid upp på svenskalektionerna iklädd kostym, advokat som han är. Han var alltid glad och talför. Egentligen längtade han oerhört efter sin fru Dima och dottern Bisan. Sala hade lämnat Syrien bara några dagar efter Bisans födelse. Men han längtade oerhört. En strid ström av videofilmer fann sin väg från Dubai där Dima och Bisan befann sig. I Dubai pluggade Dima svenska med hjälp av nätet.

Bild och bok på verkstadskontoret i Västrahult.

Sedermera flyttade familjen till Karlskoga och därefter till Strängnäs. Sala fick ett vikariat inom fångvården. På bilturen norrut har jag med mig bilden från Kalmar Airport när han lycklig håller Bisan när hon och Dima ankommit till Sverige. Jag har med mig en försenad julklapp till Bisan – om bok om odling. Dessutom har jag på mig skjortan Sala skickade mig som present för något halvår sedan. Men lördag morgon står det klart att Sala varit i Dubai och sökt jobb. Och han har mellanlandat i London. Det är lite svårt att veta vad man får göra under pandemin, men där gick gränsen. Jag fick återvända till Västrahult med grejerna och göra intervjun senare.

8/1 Vallentuna kulturhus

Vallentuna kulturhus är stängt, ljudteknikern Stefan Oblyg (!) hjälper mig att lasta av. Alltihop fick PRECIS plats i min Skoda Octavia. Vi får se när de kan öppna. Covid-19 ställer till med mycket.

Knökfullt, men det fick plats. Det visade sig att lådorna var så tajt packade att fyra bildglas brutits av.

Vecka 1 Västrahult

NU har snön kommit och kylan. Delar av ”I telefonen finns hela människan” ska iväg till Vallentuna kulturhus. Eftersom det var ont om tid att hinna med alla åtta museer under projektperioden, gjorde jag två upplagor av utställningen. Bägge kom tillbaka felpackade. Nu packar jag om en av utställningarna och väljer ut berättelser och sorterar tillhörande bilder så att det ska bli lätt att hänga för Vallentuna kulturhus.

Enda stället det fanns plats på, ladugården. Fältmässigt…

13/12 Söndag i Hemse med Amer

Tredje dagen träffar jag Amer Marzouk i hans nya lägenhet. Fast först träffar jag tanten han hyr av. Jag knackar på ett litet hus, där bor hon. Hon får en bok. Jag blir erbjuden kaffe. Amers bostad ligger i en låg uthuslänga och säkert hyrs ut till turister på sommaren. Amer har fått skägg, pratar svenska. Vi dricker te. Amer är också ett offer för en ickefunktionell flyktingpolitik. När Zainab intervjuade honom var han mycket stolt över id-kortet han fått från migrationsverket. På ett foto håller han stolt upp kortet. Eftersom han är beduin har han aldrig haft några legitimationshandlingar. Formellt sett har han ingen nationalitet, trots att han bott i Kuwait hela sitt liv. Uppehållstillstånd har han alltså inte, men Sverige kan inte utvisa honom eftersom Kuwait inte tar emot honom. Han jobbar heltid inom omsorgen. ”Jag skulle gärna jobba mer än heltid, så jag slapp tänka”, säger han.

Amer Marzouk, 33 år gammal, håller upp 2016 upp sitt livs första identitetskort.

Han har inga identitetshandlingar nu heller. Jo, han har ett leg från Region Gotland som han jobbar åt. Men han kan inte skaffa ett bankkonto, inte ens köpa en biljett med Destination Gotland för att ta sig till fastlandet. Lönen går in på ett konto som en volontär har. Mycket av pengarna skickar han till sin familj i Kuwait, han har två söner. Den äldste är arton. 2016 berättade han om det påtvingade och olyckliga äktenskap han ingick vid sjutton års ålder. Samtidigt som hans tidigare så positiva syn på Sverige tynar bort, ökar hans längtan till det gamla hemmet och han verkar förlika sig med tanken på sin fru. Hon har ju barnen. Amer såg bra ut tidigare, med skägget ser han ännu bättre ut. Jag som inte klarar mig utan kärlek, undrar hur det går för honom. Han har ju gått på folkhögskola, där borde det finnas gott om tjejer? frågar jag med gott minne av min egen tid på folkhögskola. ”Jag förstår mig inte på svenska kvinnor”, säger han och ser olycklig ut. När jag lämnat Amer går jag genom det lilla huset, men värdinnan syns inte till.

Vackert, men ingen Mohammed Sultani…

Väntar sedan på Muhammad Sultani på folkhögskolan i det nationalromantiska trähuset där jag träffade Sajad, men han dyker inte upp. Han har inte tid och han vet inte villkoren, messar han. Synd. Jag vet att han haft det tufft privat. Jobbet på smedjan har han kvar, det vet jag. Åter till Visby och färjan hem.

12/12 Lördag med Amina i Burgsvik

Amina Al-Basha. Fyra år sedan sist.

I Burgsvik finns det famösa fiket där alla som var på musikaftonen i slutet av oktober blev smittade av covid-19, musiker, personal och gäster. När jag ficka höra om det av Lotta Lagercrantz var jag inte förvånad. Zainab och jag åt lunch där 2016 och högt i tak är det inte. Är det mycket folk där, blir det inte mycket luft mellan var och en. När jag och Amina Al-Basha träffas på lördagmorgonen är vi de enda gästerna och det känns mycket säkert.

Amina Al Basha, har nyligen fått ett femte barn. ”Nu blir det inga fler” meddelar hon bestämt. Hon är barnledig, men planerar att skaffa körkort. Vi tittar på bilder som jag fick 2016. Bäst hon tycker Amina om en bild från en utflykt där Saloum hennes man dricker vattenpipa. Men samtidigt är det viktigt för henne att understryka att Saloum egentligen inte röker vattenpipa utan bara gör det med sina vänner – då och inte mera. 

Avfotograferad i Murak eller i Homs?

Jag har inte gjort så många intervjuer än, men jag är ändå förvånad över vad jag får veta. Frågan ”Vad är det konstigaste som hänt dig under de här åren”, faller oftast platt till marken. Mina informanter har på fyra år vant sig vid det nya hemlandet. Inget är så konstigt längre. Det gamla hemlandet verkar samtidigt blekna bort. Fast när Amina och Saloum har bråkat, går han ner till och ställer sig och tittar ut över havet. ”Han saknar nog Syrien mer än vad jag gör”, menar Amina. Amina har jobb, Saloum har jobb. De har det bra. När vi helt kort pratar om pistagenötsskörden i Murak understryker hon nu det hårda arbetet. 2016 innebar istället skörden i första hand ett avbrott i hemmafrutillvaron — en möjlighet att träffa folk, prata, skämta och skratta. Amina har systrar i Turkiet, Libanon och Syrien, mamma är i Syrien. När hon pratar med dem kan hon inte berätta hur bra de har det. ”De blir ledsna”.  För fyra år sedan brukade jag och Zainab erbjuda vår samtalspartner en flygande matta att använda efter eget gottfinnande under tjugofyra timmar. Nästan alla valde att ta sig hem för att hälsa på nära och kära. När jag nu upprepar erbjudandet, vill Amina först inte använda sig av den imiginära mattan. Så ändrar hon sig och säger att hon skulle åka tillbaka för att säga hej, för att sedan omedelbart till Burgsvik.

11/12 Sajad i Hemse

På fredagen träffar jag Sajad. Han pratar numera utmärkt svenska. Jobbar i hemtjänsten och pluggar på ”Folkan”, Gotlands Folkhögskola i Hemse. Han har ändrat uttalat av sitt namn. Betoningen har flyttat till andra stavelsen, gamlingarna klarar inte dari. Vi tittar på bilder.  Vad har hänt med folk. Vilka är kvar, vilka som är i Sverige. Vilka som är borta. Kompisen Khodadad som också var med i ”I telefonen finns hela människan” har givit upp Sverige men tycks ha fått uppehållstillstånd i Paris. Sajad vill plugga vidare men har inget slutgiltigt uppehållstillstånd. Sist modet tröt, fick han stöd från en landsman som är statsvetare i Stockholm, och han gav inte upp. Så mycket mental energi och så mycket hopp människor dräneras på som bara velat ha en tryggare och bättre framtid! Sajad vill i vart fall driva företag. Han har en produktidé. När jag frågar efter den visar den sig vara hemlig.

Vilka är kvar? Vilka är någon annanstans?
Khodadad träffade jag 2016. Han är numera i Frankrike och lär ha fått uppehållstillstånd där.

11/12 Gotland

På Gotland har jag ingen tolk med. Jag har tagit med bilen, informanterna finns i Hemse och Burgsvik. Enklast hade varit att bo på Gotlands folkhögskola där Anki har hjälpt mig med information. Men det sätter pandemin stopp för. Det är dimmigt och halvtomt överallt. Jag har valt hotell efter badmöjligheterna, spa och badkar är väl bra! En resa till Gotland är ju något stort när man knappt får resa. Trevligt att komma hemifrån och bo på hotell. Innan jag kommit iväg kommer mail som berättat att spat är stängt. Hotellrummet som skulle ha badrum visar sig bara ha dusch. Personalen bär blå munskydd i tyg. Nästa vecka ska hela hotellet stänga. 

Visby och Gotland är sig likt. En enormt vacker stad men också en extremt kommersialiserad sådan. Alla kartonger är designat bruna eller beige, allt är jättegotländskt och jätteekologiskt och allt är – extremt dyrt. 

6/12 Vrigstad med Malia

Det är mörkt och blött. Malia möter upp vid Circle K i Vrigstad, vi tar en kaffe och pratar igenom dagens arbete. Vid Filadelfia möter Lisbeth Svensson upp och öppnar. Här var vi och fiskade efter informanter vårvintern 2017. Filadelfia ser nästan ut som två ihopslagna sjuttiotalsvillor med extra hög taknock – som så många andra frikyrkor byggda vid den tiden. Liksom andra frikyrkor har den väl tilltagna samlingslokaler, i ”källaren” där vi ska sitta har man haft råd att renovera köksdelen. Navita är först och kommer med sin snart tre månader gamla bebis. Vi pratar om vad som hänt sen sist. Hon har arbetat på fabrik och är mycket stolt över sitt arbete med den stora maskinen där. Sista tiden har hon jobbat på Värdshuset i Vrigstad. Det här är hemma, hon längtar inte till Afghanistan, bara efter sin familj. Efter lunch på Pizzera Napoli (Varning!) intervjuar vi Mustafa Safayee som numera arbetar som byggnadssnickare. Han renoverar tak. Han beskriver hur han närmast hade imploderat när vi träffade honom förra gången, utan uppehållstillstånd utan möjlighet att studera. Nu har han hittat en ny styrka och har gått på folkhögskola och har jobb. I veckorna bor han i egen lägenhet i Nässjö, på helgerna hos Lisbeth. Både Navita och Mustafa att det är värderingarna som utgör deras hemmahörighet i Sverige. Den humanistiska människosynen och tryggheten. Malias närvaro möjliggör ett mycket intensivare samtal. Speciellt Navita har många, många fler ord på dari.

25/11 Mobilia, Ahmad Alabtah

Träffade Ahmad Alabtah på Mobilia i Malmö. Det är fyra år sedan vi träffade honom och hans fru i Lammhult. De var fruktansvärt uttråkade då. När jag ringde Ahmad för att stämma träff svarade på en mycket välvårdad svenska och jag undrade om det var samma person som jag träffade då. Vi hade ett bra samtal. Han och Walaa har idag en liten dotter. På dagtid studerar han, på nätterna jobbar han på ett hvb-hem. Hans mål är att gå en YH-kurs för att bli driftstekniker, ett ”lagom mål” så att han slipper känna sig som invandrare. När vi träffades i Lammhult framhöll han att dansen var det stora i hans liv. Med den kunde han dessutom kommunicera det palestinska folkets lidanden med svenskarna. Idag har vardagen tagit över och Ahmad har givit upp dansen. ”Dansen kan inte hjälpa Palestina”, säger han.

19/11 Linnéuniversitet online

Workshop med Linnéuniversitetet, via zoom. När vi fortfarande trodde att workshopen skulle äga rum IRL, hade jag idén att lägga ut utskrifter från ”I telefonen finns hela människan” på bordet och sedan skulle deltagarna gräva och förklara varför de valt den bild de valt. Något som inte är meningsfullt att göra digitalt. Det brände till lite på slutet när jag slarvigt sa utställningen inte skulle innehålla ”död och elände” eftersom det skulle svenskarna inte känna igen sig i, liksom att flyktingarna inte ville förknippas med det. Många workshopdeltagare underströk att döden var ett viktigt tema som man inte kunde strunta i.

Nyhetsbrev

Comments are closed.