Dagbok – Vad hände sedan?

Uncategorized

Written by:

Views: 65

6/12

Det är mörkt och blött. Malia möter upp vid Circle K i Vrigstad, vi tar en kaffe och pratar igenom dagens arbete. Vid Filadelfia möter Lisbeth Svensson upp och öppnar. Här var vi och fiskade efter informanter vårvintern 2017. Filadelfia ser nästan ut som två ihopslagna sjuttiotalsvillor med extra hög taknock – som så många andra frikyrkor byggda vid den tiden. Liksom andra frikyrkor har den väl tilltagna samlingslokaler, i ”källaren” där vi ska sitta har man haft råd att renovera köksdelen. Navita är först och kommer med sin snart tre månader gamla bebis. Vi pratar om vad som hänt sen sist. Hon har arbetat på fabrik och är mycket stolt över sitt arbete med den stora maskinen där. Sista tiden har hon jobbat på Värdshuset i Vrigstad. Det här är hemma, hon längtar inte till Afghanistan, bara efter sin familj. Efter lunch på Pizzera Napoli (Varning!) intervjuar vi Mustafa Safayee som numera arbetar som byggnadssnickare. Han renoverar tak. Han beskriver hur han närmast hade imploderat när vi träffade honom förra gången, utan uppehållstillstånd utan möjlighet att studera. Nu har han hittat en ny styrka och har gått på folkhögskola och har jobb. I veckorna bor han i egen lägenhet i Nässjö, på helgerna hos Lisbeth. Både Navita och Mustafa att det är värderingarna som utgör deras hemmahörighet i Sverige. Den humanistiska människosynen och tryggheten. Malias närvaro möjliggör ett mycket intensivare samtal. Speciellt Navita har många, många fler ord på dari.

25/11

Träffade Ahmad Alabtah på Mobilia i Malmö. Det är fyra år sedan vi träffade honom och hans fru i Lammhult. De var fruktansvärt uttråkade då. När jag ringde Ahmad för att stämma träff svarade på en mycket välvårdad svenska och jag undrade om det var samma person som jag träffade då. Vi hade ett bra samtal. Han och Walaa har idag en liten dotter. På dagtid studerar han, på nätterna jobbar han på ett hvb-hem. Hans mål är att gå en YH-kurs för att bli driftstekniker, ett ”lagom mål” så att han slipper känna sig som invandrare. När vi träffades i Lammhult framhöll han att dansen var det stora i hans liv. Med den kunde han dessutom kommunicera det palestinska folkets lidanden med svenskarna. Idag har vardagen tagit över och Ahmad har givit upp dansen. ”Dansen kan inte hjälpa Palestina”, säger han.

19/11

Workshop med Linnéuniversitetet, via zoom. När vi fortfarande trodde att workshopen skulle äga rum IRL, hade jag idén att lägga ut utskrifter från ”I telefonen finns hela människan” på bordet och sedan skulle deltagarna gräva och förklara varför de valt den bild de valt. Något som inte är meningsfullt att göra digitalt. Det brände till lite på slutet när jag slarvigt sa utställningen inte skulle innehålla ”död och elände” eftersom det skulle svenskarna inte känna igen sig i, liksom att flyktingarna inte ville förknippas med det. Många workshopdeltagare underströk att döden var ett viktigt tema som man inte kunde strunta i.

Nyhetsbrev

Comments are closed.