Bilder/Berättelser – Vad hände sedan?

Vad jag saknar mest?

Jag saknar mig själv.

Men jag hittar inte mig själv.

Jag kom till Sverige typ tjuge år gammal, neeej tjugoett år gammal nästan. Jag känner mig äldre än 30 år.

Jag tänker som andra människor. Jag vill studera. Jag vill jobba. Jag vill lära känna människor. Jag vill bidra till samhället. Men jag fick inte den möjligheten. Jag fick bara jobba o ch betala skatt. Bara så här, utan att gå i skolan, utan att lära mig. Jag säger: ”Inga problem, jag ska fortsätta jobba”. Jag jobbar två jobb. Fibertekniker och på äldreboende. 

Men jag kan visa dig mitt konto, jag har inte mycket pengar kvar. Jag hjälper mina föräldrar och släkten hemma. För allt som kommer in, allt försvinner så snabbt att jag inte har något över att använda för mig själv. 

Och hela tiden snackar jag med Migrationsverket. Min handläggare var sjuk i sex månader. När hon blev frisk blev hon mammaledig. Jag ringde henne flera gånger. Hon är inte anträffbar sedan ett år. ”Okej jag vill byta ut dig”, ”Nej du kan inte byta”. 

Innan mitt beslut gick ut i oktober var jag i Tyskland på jobb. Jag hade kontakt med Migrationsverket innan. De säger till mig att det inte är några problem. Du kan resa dit och tillbaka utan beslut. Du har ansökt om nytt uppehållstillstånd. Jag var i Tyskland och jobba-jobba-jobba-jobba och allt var cool och bra. Så ringer de mig: ”Vad du gör i Tyskland?” ”Jag jobbar, jag har berättat för er och ni säger att du kan göra vad du vill”. ”Nej! Om du inte är tillbaka ikväll i Sverige, kan du inte kom tillbaka”. När jag fick det där svaret, ringde jag min chef och han sa: ”Varför du inte berättat från början?!” Jag sa till honom att Migrationsverket har sagt till mig att det är lugnt. 

Jag körde hem raka vägen

På Migrationsverket sa de efteråt: ”Vi har missförstått. Det är min kollega som gjort fel”.

Jag kan inte drömma om framtiden. Vad ska jag göra i Sverige? Jag sitter fast här och tänker. Jag har personnummer och betalar skatt, men jag kan inte resa. Sedan oktober 2020 har jag inget uppehållstillstånd. När jag snackar med min handläggares kollega säger hon så här till mig: ”Nabil vi är inte färdiga med de människor som lämnade in ansökan 2018 och 2019, så du måste vänta lite till”. 

Bygga ett hem utan uppehållstillstånd? 

Jag börjat och hata Sverige. Varför gör ni så? Ni hjälper inte människor. Ni har sönder livet.

Jag blir irriterad både på det här vädret och på systemet.

Nu har vi flyttat till Kristianstad, eftersom mina föräldrar behöver ha nära till sjukhuset. Min pappa är nästan sjuttio, min mamma sextiofem. I mellanöstern åldras människor snabbare än i Sverige. Varför? Här i Sverige tänker ni inte på barnen. Från arton års ålder gör de vad de vill. Men våra föräldrar de bryr sig om barn och barnbarn oavsett deras ålder. De tänker på alla. De bryr sig hela livet, därför de blir gamla så snabbt. 

När jag är ledig?

Jag tar mina föräldrar till köpcentret eller handlar mat till dem i arabiska affären. Jag försöker hitta kompisar och göra något coolt, men det orkar jag inte. Åttiofem procent av tiden går åt till jobb och femton procent går till familjen. Så jag har noll till mig. 

Men de talar inte svenska! Jag måste vara med dem! 

Om du vill göra nånting för dig själv betyder det att du är tänker på framtiden. Jag letar efter något att göra åt människor så att de blir glada. Så jag slipper mig. 

Till exempel, jag kanske tänker så här: ”Okej jag jobbar nuuu fram till sommaren, sen tar jag semester i en månad. Kanske jag reser till Indonesien. Kanske jag reser till… Jag har en kompis i Dubai, jag reser till honom. Du planerar så här för att du kan spara lite pengar. Jag har inte det tänket. Jag kan inte tänka på nästa vecka. Jag är glad när jag är på min arbetsplats och jag har mycket ordrar på mig. Då har jag mycket att göra. Jag slipper tänka på mig själv. 

Du vet om jag är svensk medborgare och svensk, kan jag planera för framtiden. 

Jag letar efter nånting som är positivt i mitt liv, men det svenska systemet lämnar inte utrymme åt människorna att själva forma sina liv. Alla människor lever på rutin. Jag ska bara berätta nånting. I Sverige trivs ni med livet efter pensionen, inte innan.

Alla svenskar som jag träffar undrar: ”Varför du kom till Sverige?” Jag kom hit för att jag bodde i ett skitland. Bara krig. Bara kriminalitet. Så jag kommer hit och letar efter ett nytt liv.

Jag kom på samma fiskebåt från Afrika till Europa med en ifrån ett annat land och han ljuger när han träffar migrationsverket. Han fick uppehållstillstånd och han fick medborgarskap. Han blir svensk utan att han talar svenska, utan att han betalar skatt till Sverige. Så säger någon att jag är exakt likadan. När jag säger sanningen om mig själv, varför får jag inte stanna? Men vänta lite, du kan fråga i domstolar eller på Migrationsverket eller träffa människor som varit kriminella. Vet du vad Migrationsverket gör? De säger ok. Det här är en kriminell, vi ska hjälpa honom för att han ska få ett lite bättre liv så att han inte ska tvingas tillbaka och bli kriminell igen. Men om det kommer nån som kämpar bra och visar att han är som alla andra människor, nej han behöver inte hjälp. Hur tänker ni? Vill ni att människor ska vara kriminella? Jag vill bara ha en chans, ge mig papper om jag inte gjort nånting fel.

Politikerna stoppar mitt liv. De fryser mig.

Om jag fick en chans skulle jag göra som alla människor; familj och barn. Planera för framtiden. Inte bara jobba och betala skatt, vakna-jobba-sova-vakna-jobba-sova… 

Jag vill ha den rätta! Och när du hittar rätta, vill hon ha en kille som ska kvar med henne och hjälpa henne med livet. Man ska kämpa för varandra, skaffa barn och betala allt och göra ett fint liv. Men vilken tjej vill vara med mig när jag inte har uppehållstillstånd i Sverige. Hon kanske undrar; ”kanske migrationsverket sparkar ut dig”. Jag har försökt! Jag hittade en bra tjej och jag ville vara med henne. Då kommer hennes familj och släktingar och säger: ”Nej!” Varför? För att jag inte har uppehållstillstånd i Sverige. ”Vi kan inte lämna vår dotter med dig!” 

En svensk tjej? Hennes föräldrar kan inte stoppa henne men jag känner att jag inte mår bra nog för att skapa något med en svensk tjej. Du vet vad jag gör i mitt liv: jobbar, tittar på nyheter hela tiden. Jag är tyst, jag umgås inte med någon. Det är inte lätt att hitta någon att prata med i Sverige, ni är inte speciellt sociala.

Titta på människor. Kolla vem som betalar skatt och vem som jobbar i Sverige. Ni tänker att flyktningar är dåliga människor. Jag säger så här: Visa mig hur många procent svenskar betalar i skatt och hur mycket utlänningar och flyktingar betalar i skatt. Kan du visa mig skillnad?

Jag vill ha svar från politikerna.

Vad vill ni? 

Vill ni skicka tillbaka mig?  

I Tripoli jobbade jag på en flygplats i typ fyra år. Som personal kan jag gå ombord på flygplan utan att visa legitimation. Jag gick vart jag ville. Precis det här är min dröm. Att bli pilot så jag kan resa överallt vart jag vill som en fågel. 

Men jag kunde gå ombord på flygplanet, men inte resa till ett annat land för jag har inte papper. Jag är palestinier – inte libyer, okej? Och så har det varit hela mitt liv. Typ 28 år av mitt liv har det varit så här, varför!? Varför betalar jag priset, om det inte mitt fel!? Varför har JAG fastnat?

Fibertekniker 28 år

Comments are closed.